Jag har en demokratiskt hjärntvättad skalle.

Muammar Abu Minyar al-Gaddafi

Följer Libyens öden via TV 4 nyheterna. Aningen makabra äckliga bilder tycker jag nog att de visar på den nu mera mördade Muammar Abu Minyar al-Gaddafi.

En blodig diaktator slits och dras runt av beväpnade män och Gaddafi dras sen upp på bilens flak. Om dessa bilder ställs mot alla de han under sin år som diktator i Libyen har mördat och hållit på plats med sin diktator hand så kanske det inte ses som mer än en droppe i havet, om änns det. Men för mig som lever i den här delen av världen känns det väldigt magstarkt och makabert.

Det är ju mord och orättvisa som gjort att Gadaffi nu mer är tagen av daga, varför ska det då sändas ut film på det här? Jo så klart för att det i den mån det går verkligen bevisa att han nu är död.

Krasst sett så borde jag nog inte alls yttra mig om det hela. Jag har aldrig levt under Gaddafis styre, jag har aldrig levt i ett samhälle likt detta. Jag har växt upp i en demokrati med kristendomens kulturella fostran, så som det är för oss alla som växt upp och levt i Sverige. En del av oss fostras mer i kristendomen, men jag har aldrig blivit det. Jag ser mig bara som en kulturellt fostrad kristen eftersom hela vårat samhälle bygger på den religionen.

Trots att jag inser att jag inte har en aning om hur Libyens befolkning har haft det, eller resonerar så är det fina att jag som lever på den platsen i världen som jag gör får och kan yttra mig hur mycket jag vill.På något vis ser jag det också som min skylldighet att intressera mig för övriga världens händelser, dels för att jag kan och får det enligt den demokratiska ordningen, dels för att jag känner mig ansvarig för den medspelaren i världen som jag faktiskt också är.

Jag har ett demokratiskt djupt rotat tänk. Det går inte att kliva ur det hur mycket jag vill. Jag kan omöjligt förstå eller föreställa mig hur Libyens befolkning har haft den sen den där dagen Gaddafi genom militärkuppen störtatde Kung Idris I den 1 Spetember år 1969.

Det är svårt att tänka sig att man inte får sjunga vilka sånger man vill, att inte få uttrycka sig som man vill,inte göra något utanför diktatorns tycke, smak och uppdikterade regler för då kan det sluta med en kula i huvudet eller tortyr i fängelset. Jag som är född i fritt samhälle med demokrati kan inte förstå det hela. Det är totalt omöjligt.

Frågan blir hur det Libyska folket tänker sig att leva? Hur bygger man upp ett fungerande samhälle efter en diktators stora fördärv? Libyen är ett klansamhälle. Vilket innebär att varje familj är ett litet samhälle i sig. En struktur som inte alls är så underlig då varje familj har fått lov att bilda sin egen ordning.

Hur såg Gaddafi på sig själv och sitt styre? Han såg det som den enda lösningen så klart, han tyckte att han var en islamisk socialist. Vilket låter underligt i mina demokratiska öron. Han skrev sin manual som kallas  Den gröna boken-Lösningen på demokratins problem.
Det han skulle se som lösningen på ett problem blev men är en 40 årig plåga för ett land i Nordafrika.

Funderar lite på hur ett land som så hårt styrts av diktatorn nu ska gå vidare. Hur gör dom nu när ingen leder? En total kolaps och ett anarkistiskt samhälle, som hästar utsläppta på grönbete? Känner sig Libyens folk verkligen fria, eller kan det vara så att det är nu det verkligen blir skakigt och stora problem och nu om aldrig förr känner att det svajar ordentligt? Även om man haft det dåligt under så många år så har man iaf vetat vad man haft att förhålla sig till, nu är Gaddafi borta och man vet inget. På bara några minuter så förändras plötsligt Libyens alla förutsättningar. Över 40 år av diktatorns styre är plötsligt borta. Pang, så var det över.

Givetvis präglas människor av att leva i en diktatur, säkert många som tycker att det är en bra form av styre, precis som jag som lever i en demokrati tycker att det är det bästa.Detta tyder på att alla behöver ha spelregler att förhålla sig till. Vet man vad som gäller så formar man sig efter det och in i den typen av ordning, även om diktatur är dåligt så vet man vad man har att hantera.

På Nyheterna intevjuades Libyer som bor i Sverige. De firade och var glada och kunde knappt tro att det var sant. Hur mycket har Svensk demokrati redan präglat de människorna? Jag vet ju bara vilken uppståndelse det blev av den äldre generationen när jag talade om att min son inte skulle döpas. Detta faktum gjorde en del förtvivlade och nästan så att det kunde ha blivit en regäl samandrabbning.
Kulturellt, trosuppfattning  och olika generationer gjorde detta till en stor sak för en del, för mig var det bara naturligt.

Hur ska då hela Libyens befolkning nu kunna enas och sikta mot samma mål? Hur och vad vet de om demokrati, är de livrädda för det nya, vilket ligger i människans natur att vara. Stenhårt präglade av en diktatur bär de med sig sina ryggsäckar. Många av människorna har aldrig kunnat tänka och tycka fritt under hela sin livstid, hur ska man då skrapa bort detta i från hjärnan och separera det man lärt sig under diktatorns styre. Vad tycker man och tror på igentligen? Detta borde ju vara omöjligt, precis som det är för mig att tänka bort mitt demokratiska tänk.

Givetvis upphör inte en diktatur i samma sekund som ledaren avlider. Detta kommer ta generationer och åter generationer att få bort, om det någonsin kommer försvinna. Ingen i min generation tycker att det är så viktigt med dop, så som min äldre annhöriga tyckte att det var. Jag respekterar den åsikten och kan försöka förstå att de har en annan syn på det hela. Den äldre generationen läste kristendom i skolan och lärde sig bibel citat, detta var ytterst viktigt. Är det sen också en människa som tror på detta så kan jag förstå att det blir ytterst provocerande att jag då tar ställning för något annat.

Denna ganska lilla parallel i detta samanhang är kanske fånig, men jag kan ändå se ett uppkommet problem av för mig en pytte liten sak utifrån olika tro och syn på saken. Nu ska ett helt land enas och förenas.

Jag vill att alla vi som lever här ska se detta med en ödmjuk syn och tanke. Jag önskar att alla förstår att vi alla präglas av våra ryggsäckar och det vi bär med oss. Gaddafi gjorde det han trodde på, sen må hans hjärna vara si eller så, det vet jag inget om, det kan jag bara föreställa mig. Liksom andra diktorer i världen över så kom Gaddafi till makten och på makabra vidriga sätt lyckats hålla sig kvar i en ledande position tills nu. Om han inte haft en tro på det han gjorde så skulle det ju aldrig ha gått så galet. Det är väldigt enkelt för mig som sitter i denna delen av världen att tycke att Gaddafi, Hitler, Starlin var jävla idioter. Det värderar jag så klart utifrån min uppväxt i ett demokratiskt fritt land. Jag får säga och tycka så utan någon fruktan alls om att få en kule i huvudet.

Jag lyckönskar det Libyska folket och hoppas på att deras uppbyggnad av landet kommer bli så bra det bara går. Önskade att hela den Libyska befolkningen under en liten tid fick känna hur det är att leva fritt i ett land som tex Sverige, att de liksom fick känna på hur det känns och utifrån det plocka med sig det hem till Libyen och börja den svåra hårda vägen till ett nytt samhälle.

För demokrati är det bäst eller hur? Eller tycker jag och säger så bara för att jag inte vet annat? Det är ju också en filosofisk fråga som tåls att fundera på. Blir jag då som en smådiktator som vill tvinga på Libyerna en demokrati....eller? Gaddafi ville bestämma över anndra människor, det ville Gustav Wasa också. Säkert fler med dom också.

Lyxkryssning bokad

Har lite svårt att ta in att jag ska ut på Östersjön i ett förhoppningsvis flytande skepp. Im fucking livrädd. Tycker att det är ytterst obehagligt att tänka sig att jag ska stå på ett flytande stort schabrak och bara ha vatten runt mig.

Det är rätt lustigt att just jag vann det här priset, jag som är så rädd. Men stärnorna vill nog utsätta mig för det jag är så rädd för, var ju nyligen hos tanläkaren också med livet som insatts och ont så in i glödheta helvete. Två fobier inom loppet av drygt en månad, det känns det.

Sist det var kryssning på tapeten så var det goda vänner och kollegor som skulle få stödja upp mig vid eventuell svimmning av rädsla. För att undvika min tredje fobi som är klaustrofobi bokades det ett fönster för min skull. Några extra hundralappar kostade det där jävla fönstret. Allt var frid och fröjd tills det närmade sig avresa, då blir jag totalt dunderförkyld, feber och skit. Och ca en tusenlapp hamnade i den där Östersjön helt i onödan och jag ömsom svor ömsom förbannade förkylningen som hade stoppat mig i från att beträda en färga.  Samtidigt var jag lite glad att jag slapp också, men jag hade ju ett extra bokat fönster i min hytt, så fan också....

Ca ett år senare vinner jag denna lyxkryssning värd flera tusen. Hytten har inte bara ett litet runt fönster, nej nu jävlar är det ett panoramafönster rakt ut mot helvetes vattnet och hela Östersjön !
 Tror ni det känns så vidare värst behagligt när man har vattenfobi som jag? Svar nej. Ett litet lagom stort runt fönster att kika ut igenom hade varit lagom. Men som det ser ut på bilden så finns det iaf en fördragbar typ av gardin. Jag får väl konstruera något litet lagom stort titthål i gardinen.

Syrran får hänga på för att det är hennes födelsedag i dag, därför kännde jag mig lite extra snäll mot henne. När vi är ute på tur brukar vi ha fasligt roligt ihop.

-Snällt att du bjuder mig på kryssning, men är det inte lite tantvarning på detta,säger lillasyster som i dag är 31 år fyllda.

Inte vet jag om en tur till Åland är så mycket tant, alla vet ju vad som försigår på de där turerna. Det kanske är just vad tanter sysslar med och jag har aldrig gjort det och fattar vitsen med att förklä en brakfylla med orden som, men vi ska äta god mat och dricka lite vin.

Fan det är väl bara att säga som det är för det syns ju tydligt på alla "tanter" vad de gör på de här färjeturerna, det har jag sett på TV och speciellt diskret är det ju inte.

* Kåt kärring 57 år- check

* Kompsgäng som lämnat barnen hemma hos mannen - check

*Nyskild man med tältpinne i gylfen-check

*Övergiven, deprimerad kvinna 38 år ute med vänner som vill blåsa liv i henne-check
*Unga män som dricker på sig mod och blir casanovor-check

*Sen kommer syrran och jag, två rundnätta damer i från Dalarna som tar sig en drängfylla med hjälp av Samboca och super småungarna under bordet-Check

Vi har under kvällen erkännt detta för våran mormor och morfar. Detta innebär att de som släktens äldste har den rätta informationen och vet vart nivån ligger. Vi snackar inte lite god mat och ett glas vin, vi snackar allvar nu.Skulle nu syrran och jag på något sätt bli inslängda i en fyllecell så säger jag bara två saker. Jag hoppas för i helvete att de har ett fönster i cellen så att jag inte får klaostrofobi och  vi kan säga till mormor och morfar att det var just detta vi sa. Vi  slipper skämmas  för vi har liksom redan varnat  i förebyggande syfte.

Väl värt att notera är att jag är tvungen att ha en viss mängd promille i blodet om jag ska våga mig på detta äventyr. Allt i medecinsktsyfte så klart.

Adjöss, snart går jag till sjöss.

Formsvackan.

Den norska arbetsförmedlingen

Försöker hålla humöret uppe och söka jobb med ett jävla glatt humör och en förbannade possetivanda. I kväll så gick det inte så bra. Inväntar svar i från lite sökta jobb som gått ut i ansökningstiden för ca 3 veckor sedan.

I kväll slocknade lite av gnistan och engagemanget. Varför? Jag vet inte, kanske för att det skulle vara roligt att få ett jobb, det är ju ingen liten önskan. Att ha en fast inkomst och framförallt semester, det drömmer jag om. Jag vet inte riktigt hur det känns, men jag vet väl hur det känns att jobba sommar efter sommar. Har man som jag inget fast jobb så får man lov att rycka in och man är aldrig någonsin ledig. Jag tycker om det jag gör i dag men jag vill så gärna kunna strukturera mitt liv. Om man inte kan ta de jobbet som för stunden erbjuds då vet man att det också blir mindre kronor på kontot. Så enkelt är det.

Så då blir det väldigt ofta att man ställer in den planerade kräftfisketuren, eller så måste man ringa återbud till det där kalaset. Och alla sommrarna som barnen varit lediga så har jag jobbat, det har gott bra och en typ av livsstil familjen nu mera är van. Det är nog mera jag som tycker att det nu börjar bli jobbigt.

Så blir ju då frågan varför man ska jobba i Sverige när man kan jobba i Norge? Lönemässigt och med helt andra förutsättningar som arbetstagare så finns det ju absolut inget som talar för att jobba i Sverige. En årslön för min yrkeskategori Norge på 250 000-300 00 NOK gör ju inte ont.

Med min väldigt taskiga mattematsika förmåga så ser man ju ganska snart att 50% i Norge räcker gott att leva på i Sverige, ungefär som en Svensk heltidslön. Så varför ska man jobba i Sverige?

Jag skulle kunna ta ett jobb i Norge på ca 20% och få in de pengarna jag få nu i månaden.Hur många arbetspass i månaden är det mot i Sverige? Inte många och det fina i Norge är det att den procenten av anställningar verkligen finns. Inte alls som i Svergie där arbetsmarknadspolitiken mer syftar till att alla ska jobba 100% i vården vilket är vansinnigt tycker jag. Det borde inte finnas så hög tjänstegrad i vården änns.

Alla typer av vård är otroligt tungt, både psykiskt och fysiskt. Att jobba i vården innebär att du är ett arbetsredskap med din egen person, du ger och du har helatiden alla dina sinnen med dig i ditt arbete, i alla fall där man är engagerad och brinner för sitt jobb så är det så.

I den vården där man vårdar äldre så är det också fysiskt väldigt tungt, det är många människor man ska ha hjälp med på och avklädning, förflyttningar, tvätt, dusch osv. Arbetstagarnas kroppar tar stryk och det oavsett hjälpmedel eller ergonomikurser.

Nej i dag fick jag en svacka och det är då man ska koppla på vinnarskallen, det brukar fungera bra men inte i dag. I mitt sökande i livet så har dagen i dag varit av den lite tyngre sorten,

Klart man känner sig värdelös mellan varven, det ska man inte sticka under stolen med. Samtidigt så vet jag att jag kommer göra ett bra jobb hos den som bestämmer sig för att vilja ha mig, det gäller bara att hitta den arbetsplatsen. Samtidigt gror det lite andra funderingar också. Kanske kanske skulle jag.....

Nu är det dax att ta nya tag. I morgon är en annan dag.

Socialchef Ing-Marie Byström sover du gott i natt?



Lägg till bil Socialchef Ing-Marie Byström dtext

Mitt missmod jag tyvärr redan känt inför Sveriges socialtjänster har nu odlats till förakt. När socialchef  Ing-Marie Byström i radion öppet, mycket klart och tydligt säger att utredningen kring den nu mera mördade 4 årige pojken inte behövdes upprättas genom ett LVU (lagen om vård av unga). Hon ser inte alls att socialtjänsten har fattat felaktiga beslut sen det hela aktualiserades hos socialtjänsten i Augusti tills i dag då en liten människa är mördad.



Uppenbarligen har något gått helt åt helvetet fel. Hon kunde åtminstånde ha tagit på sig att det man vet i dag verkligen tyder på att den här pojken hade haft ett behov av skydd. Jag är själv ett "socialfall" så det här med skydd kanske låter konstigt i anndras öron. När SOC talar om skyddsbehov för ett barn så innebär det mängder av olika varianter. Det kanske handlar om att den här familjen hade behov av avlastning på något vis, det kan handla om insattser i hemmet som stöd av kunniga personer för att stärka familjen i deras olika roller, det kanske hade handlat om att barnen i familjen hade/har behov av skydd så att det hade behövt placeras i familjehem, varianterna är många och går att upprätta på olika vis.

Enligt Aftonbladets artikel så kan jag också läsa att mannen/pappan i familjen avtjänar ett straff för grov kvinnofridskränkning. Detta innebär att han då har misshandlat mamman till pojken med minst tre kränkande handlingar i en följd. Som då troligen är  fysiskt = slag, sparkar mm,psykiskt = outtalde hot med blickar, miner gester och verbalt= ord som kanske innebär hot om att kvinnan kommer mördas eller kanske bli slagen ännu mera om hon inte lyder order. Enligt personutredningen  gjord av Frivården skall mannen ha svåra aggresionsproblem sen 10 år tillbaka i tiden.

Det framgår också i Aftonbladets artikel att familjen har flyttat många gånger. Att familjen kännt sig utaför bland grannar. Familjen hade tills  för någon dag sedan sju barn, var av en familjemedlemarna var den lilla pojke på 4 år som nu inte längre finns i bland oss, det är ett svidande fruktansvärt konstaterande att han nu är mördad. I artikeln står också att mamman var rädd för de socialamyndigheterna hon var rädd att barnen skulle tas i från henne?

Jag kan inte på några vis alls säga vem som är mördaren eller vad som hänt den lilla pojken. Men vad jag i stället verkligen kan säga är att den här familjen hade/har behov av hjälp! Varför var mamman livrädd för den socialamyndigheten? Ja det är inte ett dugg svårt för mig att förstå. Att känna kännslan och det överhängande hotet i från en myndighet att de kommer " ta " dina barn i från dig är inte behaglig. Att sitta på fel sida skrivbordet redan fylld med skuld och skam, som de flästa utsatta människor redan känner när man besöker SOC, den kännslan är annat än behagligt. Man går inte till den socialamyndigheten fylld med självkännsla och modigt i förbifarten spyr ur sig sina problem.

I det redan väldigt utsatta läget fungerar en människa inte så, detta kräver att man skapar en relation, där man känner förtroend och framförallt att den myndighetsutövande människan man ska tala med införskaffar sig en förståelse för det man behöver hjälp med. Ordval,ställda frågor,raka svar är saker som är ytterst betydelsefulla och frmförallt objektivitet och skicklighet i barnutredningar. Detta tycks saknas i otaliga ärenden och fall genom socialtjänstens Sverige.

Kännt är att de oerfarna socionomerna oftast får ta barnutredningarna, de äldre erfarna orkar inte med det svåra. kan kanske i vissa fall vara bra att skicka fram ett oskrivet blad, i anndra fall inte alls bra. Kunde ett litet barns liv ha räddats om de socialamyndigheterna hade sett hjälpbehovet i den här familjen med anndra ögon?

Jag är säker på att livet hade sett annorlunda ut för pojken och hans syskon om man hade på ett skcikligare sätt aktualliserat ärendet, aktuallisera känns som ett äckligt ord att ta i min mun, men det heter så när socialtjänsten får in information om något och sedan avgör om akten skall öppnats. Akten som öppnas är alltså då utredningen påbörjas.

Familjens situation påvisar tydliga tecken på ett hjälpbehov. Men jag vet att resonemangen som förs är den att även om pappan i familjen misshandlar mamman så innebär intde det att han är en dålig förälder för sina barn, så sa socialtjänsten en gång för länge sedan till mig också. Lika väl som de tydligt uttalat att den man jag lever med i dag inte alls är lika intressant i akten eftersom han inte är mitt barns biologiska pappa? Men jag och mitt barn lever med honom 24 tim om dygnet 365 dagar om året och vi alla befinner oss under samma tak och vi behöver hjälp i krisen, nej han är ju inte en biologisk förälder. Min historia kan jag inte gå in på närmare nu, men jag vill påvisa exempel på hur socialtjänsten resonerar. Vilket är helt absurt för varenda människa utanför denna myndighets väggar.  Exeplet är några av de mycket konstiga saker som jag hört genom tiderna.

Kan inte låta bli att tänka mig in i barnens situation som sett och hört sin mamma få stryk, eftersom pappan sitter för grov kvinnofridskränkning så är det omöjligt att han utan barnens vetskap ska ha kunnat klara av att misshandla deras mamma i smyg utan barnens vetskap. Vilka emotionella skador tar barn av sådana upplevelser, är inte det nog så stor orsak för att upprätta det som kallas skydd för barnen?

När man som jag varit en kugge i socialtjänstens kugghjul i många år sedan den gången jag tog kontakt för att be om  hjälp så ser man ett system som jag anser bör krossas fullständigt och byggas upp på ett sätt som jag är säker på att skulle fungera mycket bättre än det någonsin gör i dag. Ständigt hör man urskuldande ursäkter om att det handlar om det ekonomiska, då måste jag ställa frågan hur värderar man människors liv i pengar? Och hur många tusen kronor går till spillo i den fruktansvärt ineffektiva arbetssätt som bedrivs i dag? Hur många människors liv slås sönder med stor hjälp av socialamyndigheters förbannade dravel och subjektiva utredningar som timme ut och timme in knappas ner med tangenknappstryckningar på kontoren landet över?

Jag vill be den lilla pojken och hans syskon om förlåt. Ett förlåt i från mitt hjärta för att jag inte hunnit med att skapa mera förståelse och skrikit högre om hur jävla snett och fel sociala Sverige är i dag. Jag vill be honom om förlåt för att jag som vuxen inte på villkorsvis har lyckats väcka de som inte är inne i soc-akterna till liv för att förstå hur det går. Jag vill be om förlåt för att jag ännu inte hunnit skapa en opinion som stödjer oss som vet hur det går till. Vi behöver förståelse och hjälp med att öppna upp de hemliga dörrarna och ge bränsle åt alla de som inte orkar tala och som bär skulden och skame med sig varje dag, de som känner sig som ett misslyckat mindre värdigt socialfall.

Varje socionom, varje socialnämd, BUP eller övriga intresserade borde läsa kursboken
Kritiskt utredningsmetodik,begrepp,principer och felkällor av docent Bo Edwardsson.
Boken är skriven på 240 sidor och kanske kan detta vara ett första steg och insikt till den som bedriver barnutredningar i någon form.

I kväll så tänder jag ett ljus för den lilla pojken som fick sätta livet till. Vila i frid du lilla ängel och jag är säker på att dina fyra år på jorden har varit till stor mening.

Feel the force/ Obi-Wan Kenobi.

Musiken + tatueringar = SANT

                      


                                                                               



                                                                                                                                  The Trooper
Aces High (under konstruktion)


Allt som oftast kommer frågan VARFÖR????  Eller hur kan du göra så där?
Ska nu en gång för alla berätta om varför, kräver inta förståelse utan jag vill bara svara på frågan om just varför.

Som så många redan vet ligger Iron Maiden mig varmt om hjärtat. Bandet har under årtioenden bjudit på högklassig musik där musikkonsten och det unika visat sig på mängder av vis. Hallowed be thy name är min favorit i bland mängden av alster Maiden har producerat. För en musiknörd som mig så använder jag mig av musiken på många olika vis. I bland slänger man på ett vax bara för att lyssna och njuta, i bland kanske man lyssnar för att komma i gång före en fest, andra gånger så söker man stöd och tröst i en tillvaro som just för stunden kanske är lite skakig.

Är säker på att ni andra musiknördar förstår fenomenet, ni som inte har musiken lika varmt om hjärtat kanske inte förstår det på samma vis, men bättre än så här kan jag inte beskriva det hela. Lyssnar man på hårdrock så har man också en hel värld som är en stor hårdrocksfamilj. Alltid gemenska och trevligt bemötande och omhändertagande. Man står upp för varandra och i enda front liksom möter man den övriga världen. Vi vill dricka bira och lyssna på våran musik, svårare är det inte.

2010 kom att bli det året då hela hårdrockvärlden förlorade en storhet, en förebild och den absolut bästa metal sångaren genom tiderna. Dio klarar inte sin cancer och avlider. Men han håller modet uppe så läne det någonsin går, han formligen vägrar tro annat än att han ska fixa det hela. Intervjuer i från sjukhussänger införlivar även mig om att det finns hopp. Sen kommer beskedet om att han tagit sitt sista andetag och jag trodde det inte om mig själv men jag gråter. Det känns så jävla sorgligt att han nu inte är i bland oss mer. Dio som skänkt världen obeskrivliga hårdrockstoner och varit med sen tidernas begynnelse av hårdrockens start, nu är han borta. Aldrig mer får världen uppleva Dio.

När man ser på klippet  i från hans begravning så ser man det familjära och betydelsefulla i hårdrocken. Efter Dios död så finns det knappt ett enda hårdrocksband som inte hedrar Dio.
 Iron Maiden gör det med sin låt Blood Brothers.

Det är just då min tanke om att stolt hårdrockare väcks om att jag vill också visa världen mina attribut och tatuera något som jag kan stå för resten av mitt liv. Jag är stålt hårdrockare som känner mig delaktig i hordrocksfamiljen. Vad kan då passa bättre än en bild som symboliserar mitt absoluta favoritband och som samtidigt betyder något ytterst personligt för mig? Min första tatuering blev då
 The Trooper en av Maidens mer kända alster. Låten handlar om slaget i Balaklava mellan ryssarna och britter. Texten i låten berättar historien ur en soldats perspektiv.

Låten har gett mig styrka och en kämparanda under många svåra stunder. Jag har sett mig själv som en stridande soldat som käpat och kämpat mig igenom det ena värre än det andra. Jag har personligen utfärdat ett slag för att få rätsida på mycket i min familjs liv och att tatuera in The Trooper blev då inte så svårt. The Trooper är för mig en symbol som ska påminna mig om att aldrig någonsin ge upp.


Som bekant är brukar det sällan stanna vid en tatuering när man väl har startat med denna form av konst. Redan före The Trooper var färdigställd så kom tankarna på en till. Om man förstår varför jag gjorde The Trooper så är det inte svårt att förstå varför jag också påbörjat Aces High.
 Winston Churchill inleder låten med en del av sitt historiska tal. Han talar till folket om ett stundande krig, tyskanran invaderar england. W.Churchill avslutar sitt tal med "We shall never surrender!". Och jag tänker heller inte ge upp, jag tänker strida tills den dagen jag inte andas längre. Åter igen får Aces High också symbolisera min kamp för att få ordning på livet och verkligen inte ge upp. Dagar då det går tungt så vill jag bli påmind om W.Churchills ord till nationen och igenom detta finna egen styrka när det krisar. Aces High kallades den piloten som tappert utfärdade luftstrider mot tyskarna.

Mer utförligare än så här kan jag nog knappast vara då det gäller valet av mina tatueringar. Frågan är hur många som har så igenomtänkta alster prydandes på sin kropp? Kan ju inte kalla det hela för ett överilat förhastat beslut precis. Jag ska göra många flera tatueringar också. Och jag har bestämt mig för att det alla på något vis ska vara relaterade till min musik. Jag kommer bli som ett vandrande kollage :-D

Den trejde gaddningen ska nog bli en Dio grej. Riktigt hur och vart vet jag inte ännu. Får klura vidare på det hela.

Att söka jobb.

Har ALDRIG fått ett jobb genom arbetsförmedlingen. Har fixat det hela själv och genom vetgirigt sökande och välviljan att jobba så har det hela löst sig av sig själv genom årens lopp.

Har varit inskriven hos arbetsförmedlingen, då för att jag verkligen sökte jobb, inte för att jag ville åt någon ersättning eller A-Kassa på något vis. Intresset för mig hos handläggaren var aningen svalt då denne snart fick veta att jag inte stämplade eller alls lyfte någon ersättning. Fick faktiskt frågan rakt ut av handläggaren vad jag då gjorde hos Arbetsförmedlingen? Jag söker väl ett jobb, trodde att det var hit man gick då blev så klart mitt svar. För det var verkligen det jag trodde. Men det jag redan misstänkte besannades genom denna otroligt korkade fråga ställd av en annställd handläggare på en statlig myndighet.

De hade inget att hota mig med eftersom jag inte hade ersättning, de kunde inte tvinga mig till samankomster eller andra aktiviteter de har bestämt att är bra för en människa som är arbetslös. Plötsligt hade de förlorat maktfaktorn och jag var inte alls i beroendeställning som arbetssökande. Detta var just det ställningstagandet jag gjorde den där gången då jag våga vägra A-Kassan. INGEN ska någonin kunna bestämma över mig på det viset som Arbetsförmedlingens regler är sattat att göra över människor. Kiss my ass!

Handläggaren var mycket förvånad och jag frågade om det var så ovanligt att människor inte lyfte stämpelpeng. Svaret var att handläggaren  aldrig någonsin hade mött en människa som aktivt valt bort det så som jag hade gjort. Så bra då, jag hade gjort mig ett namn på Arbetsförmedlingen.
Efter detta mötet med handläggaren har jag aldrig igen satt min fot hos denna myndighet,detta var många herrans år sedan nu. Och utan arbete har jag heller inte varit.

Att söka jobb handlar om att göra sig ett namn. Att visa världen så jävla bra du är. Inte alls ängslas och bry sig så mycket om att man kanske blir skrytsam eller så där kan man ju inte säga eller skriva. Du ska sälja en produkt och produkten är du själv.

Hur blir man då unik i detta otroligt stora sårl av arbetssökanden som hela tiden strömar in till de som eftersöker arbetskraft? Eftersom alla och en var är unika som människor så borde det ju inte vara så svårt alls.Konsten är att skriva just utifrån den människan du är och marknadsföra dig som världens bästa pryl som företaget du söker hos absolut MÅSTE ha borde inte vara så svårt.

Men det är här många stöter på ett stort första hinder, det som inte alls borde vara ett hinder. Jag vill påstå att alla jävla tvångsjobb kurser som genom åren Arbetsförmedlingen bedrivit verkligen har hämmat människor. Det är under sådan omständigheter som låsningar har uppstått hos många. Vilket är så otroligt synd tycker jag.

En människa som under tvång och hot om att ersättningar och den enda inkomsten man har dras in om man inte infinner sig på en jobbsökarkurs kommer inte finna detta som ett nöje. Och hur ska man under tvång kunna skriva och marknadsföra sig själv om man inte som steg ett verkligen tycker att man är skitbra? Tycker man att man är en kalaspingla/kalaslejon (fann ingen maskulin motsvarighet till kalaspingla) så är det sannerligen mycket svårt att skita ur sig allt bra och de fina sidor man har i syftet att få ett nytt jobb.

Jag har under de senaste månaderna sökt ca 50 jobb runt hela Sverige. En intrevju har jag varit på och flera har ringt för att de vill träffa mig. Några har jag tackat nej till, några har jag fått ställa in för att jag var sjuk. Några har kostat på sig att sända ett vanligt brev och tackat för visat intresse. Några har skrivit det samma men på mail. Och sist och absolut lägst stående är de  som inte svarar alls.

Jag sitter som arbetssökande och tillbringar mycket av min tid för att söka jobb. Kanske är det jobbet jag söker livsavgörande för mig. Kanske är det en livssituation i ekonomisk kolaps och jakten efter ett jobb otroligt viktigt för mig. Kanske går jag och hoppas och önskar att jag är just den som får samtalet om att bli kallad på en intervju för att kanske få chansen till ett nytt jobb. Sen har de mage till att inte kosta på sig så mycket som ett tack för visat intresse men......då ska dom fan i mig också ha väldigt klart för sig att de INTE förtjänar mig som sin medarbetare heller. Har man en så usel dålig syn på människor som söker jobb så önskar jag verkligen att INGEN alls intresserade sig för deras förfrågan. Men detta vet man ju så klart inte innan. Jag har kvar alla mina skickade ansökningar, och jag har även kvar alla de som kostat på sig ett tack för visat intresse mail eller brev. Sanbbt skulle jag kunna svartlista de som inte är så noga här på bloggen. Dålig reklam är inte bra och det sprider sig otroligt fort.

Underligt nog så är majoriteten av de som inte alls hört av sig privata företag, Kommunerna tycks ha lite bättre ordning på det hela. De som har sänt ut vanliga brev är kommuner som sökt arbetskraft, all heder åt dom. Att få ett vanligt brev trots att man inte fått jobbet känns ändå som en bekräftelse på att det ligger en liten omtanke och motprestation över att jag som arbetssökande anstränkt mig att sända in en ansökan.

Att inte få svar alls förstätter också människor i en kännsla av hopp eller förtvivlan. Nu är det ingen katastrof alls för mig när det gäller att få ett jobb eller inte, men jag kan känna lite av den kännslan om det skulle vara om det hela var i ett skarpt läga.

Mitt förslag och ide är att den statliga myndighet som Arbetsförmedlingen är tvingade företag och Kommuner att kursa i hur man bemöter arbetssökande människor. Jag skulle vilja säga till alla som i skrivande stund står inför arbetssökarsvängen att skita blankt i det Arbetsförmedlingen har försökt att hjärntvätta dig med. Av 1000 ansökningar som kommer in så lovar jag att den som sticker ut och väcker intresset är den som också kommer bli aningen mer påtittad av den som söker arbetskraft. Och utifrån det väckta intresset så kommer du inom sinnom tid att få jobb. Många gruvar sig för det personliga brevet. Mitt tips är då att se dig som något den du söker jobb hos absolut nödvändigtvis måste ha. Du ska skriva ditt brev till ljuv musik du tycker om, musik som får dig att må bra. Sen bara låta orden strömma ut ur fingrarna. Strunta i om det blir bra eller dåligt, skriv ett första utkast och be någon läsa det.

Hur skulle du sälja in den godaste biten av choklad till ICA som bara du kan producera? Ställ det mot dig som den unika du är, vilka ordval skulle du använda dig av för att sälja in chokladen? Omvandla sen det hela till dig själv och ditt personliga brev skulle bli det absolut bästa det här årtiondet. Blyghet ska inte exister, fundera på vilka ordval som låter tvivelaktiga. Kanske, jag kan inte, om jag får jobbet ska INTE vara med. Sikta måt målet och kör så det ryker.

Nu ska jag kika på lite mera jobbannonser. Vi får se vilket företag eller kommun som förtjänar mig som bäst ;-)

Många nya finesser sen jag var här sist.

Bloggen har gjort lite nya finesser och justeringar till förmån för oss skribenter. Försöker fatta alla orden och förstå mig på det hela, det är inte lätt. Men nu kan jag lägga in en bild och dagens test går då till Aces High.

En ny blogg föds och ser dagens ljus.

Bloggförvirring är ett bekant fenomen för många av oss som skriver. I bland blir man bara så jävla trött på tugget om samma sak dag ut dag in. Man vill ju ha några läsare och följare därför känner man att det där lilla extra som fångar anndras intresse är nödvändigt i bland.

Nu är den bistra sanningen att jag inte lever i glitter och glamour på Stureplan, jag har inte alls så väldigt mycket skvaller att delge cyberspacevärlden. Jag lever i en landsbyggdskulltur där älgjakten och flanelskjortorna är min vardag. Och jag anser att den delen av världen är bra mycket mera sann och ärlig än den ytliga ut suddade identiteterna i storastaden. Är det någon som känner att detta är fel så ber jag genast om ursäkt och erkänner här och nu att jag sitter med tusen fördomar.

Vad man än tycker om att bo på en liten ort så är det i alla fall så att ingen behöver bryta sig och hävda sig med hjälp av ytliga ting och attribut. Jag blir sedd som människa inte som en plastik fördärvad skyltdocka där det viktigaste av allt handlar om statussymboler och massor av skitsaker.

Nu är mina paralleller väldigt grovt tilltagna och givetvis så är inte alla i staden så. Men jag kände av den kulturella olikheterna för en tid sedan. Jag var på jobbintervju i Tumba. Så fort jag klev ur bilen på parkeringen så märktes det så väl, ingen såg mig. Alla människor runt mig var slutna i sin värld och det kändes nästan som om jag var en osynlig utomjordning. Parkerar jag här på ICA så får man ögonkontakt med människor och man vet att man syns och finns.

När man talar om kulturella olikheter så får det flesta en bild av människor i från andra länder, men alla familjer har sin kultur, grannbyn har sin osv. Det tycker jag är viktigt att man inser och förstår. Så länge man inte kan se detta så bygger man hinder för sig själv, svåra stora hinder där man avgränsar sig och går miste om otroligt mycket.

I min familj har vi haft en fruktansvärt jobbig situation under många år, krisen har varit ett faktum. Nu har vi saktat stegat ur det svåra men nu ska vi möta nya saker. Detta har gjort mig livsförvirrad. Jag har förändrats och i dag vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Har jag bytt kultur tro? Har vi genom detta bytt familjens kultur och nu ska leva i det nya obekanta? Hur fan lever man då?

Jag kan nästan bildligt talat känna hur min hjärna och överlevnads centrum nu helt ligger i träda, det låter nog sinnessjukt men jag kan inte beskriva det på annat sätt än så. Jag stapplar runt och måste ha utmaningar, jag måste motionera min hjärna men i den lugna stilla vardagen så går inte det det.

Jag har haft redalert på kopplad i så många år så jag antar att endorfinet  har sprutat ut i kroppen och nu är tanken den att man sakta ska slå sig till ro och njuta av det goda livet, en liten bit har vi kvar i krisen men nu lever vi som vanliga människor mer än vi någonsin har gjort på flera år, men jag kan inte bara luta mig tillbaka trots att jag är så ut sliten inombords så jag har nog en själ som kan liknas med ett utbrunnet ljus.

Vad gör jag då när det underliga känslan sakta kryper på? Jo jag kommer på att jag ska söka jobb och testa lyckan, jag bokar tid för tatuering och jag blir i bland helt apatsik. Varje kväll så frågar jag stjärnorna om jag någonsin kommer att vara något så när likt den människan jag en gång varit, den där som jag är mer bekant med? Innerst inne så vet jag redan svaret, jag vet att jag nu måste fläta samman den jag en gång varit med den människan jag är i dag. Men det är svårt och inte alltid så enkelt som det kan låta.

Jag är en mycket kännande person, jag grinar och bölar ständigt för saker. Lika väl åt bra fina saker som åt jobbiga saker. Känner in otroligt mycket, har tentakler  utfällda mer än vad som är till gagn för mig själv. Varför blev jag en sådan, varför kan jag inte bara knalla runt i vardagen helt obrydd och inte fatta ett dugg av omvärlden?

Detta måste jag lära mig hantera men det är svårt. Under krisen har jag lärt mig att målfokusera. Se målet klart och tydligt framfördig och bara ovillkorligen sikta ditåt. Det som tidigare kunde vara ett problem är i dag inte det. Det kan nästan kännas löjligt att man en gång kunde se det så. Det som inte dödar härdar, eller hur var det nu? När man nästan har blivit dödad så kan de orden också kännas löjliga, men jag måste tillstå att det faktiskt är sant.

Att vara stark är fel ord, att vilja överleva är mer rätt. När överlevnadsinstinkten kommer fram så tänker man inte i termer som att man är stark, man bara gör det som måste göras. Jag kan inte heller se mig själv som en stark människa, mera som en överlevare. Hur det gick till fattar jag inte själv. Det enda tydliga klara svar jag har på den saken är att jag formligen vägrade låta krisen ta i från mig mitt liv och de älskade människor jag har runt mig.

Jag har mer än en gång önskat att jag föll ner och dog, inte för att jag inte längre vill finnas, utan mera för det har varit den enda sättet att på vilkorsvis finna inre ro. Att slippa ha klumpen i bröstet som hindrat mig i från att andas, att slippa vara så rädd, att slippa ha halva hjärnan ständigt funderande på hur ska det gå vad kan jag göra?

Under årenslopp så har jag studerat, jag har jobbat, jag har försökt att fly ut i verkligheten till det "normala". Jag kan med gott samvete säga att jag har skött mitt jobb så bra som det möjligt går. Och av naturliga skäl så orkade jag inte med studierna så som jag borde. Jag hade satt min egen nivå på vad jag ville lära mig i skolan, jag kunde säkert ha klarat mig igenom halvdant. Men det hade jag inte själv varit nöjd med. Därför valde jag att själv kasta in den handuken. Jag har i stället inhämtat en otroligt stor yrkeserfarenhet som är otroligt värdefull. Studierna krävde att man verkligen studerade 100%, det innebär en heltid. Skolans mentorer rekomenderade att man inte jobbade under den tiden, men de kunde ju så klart inte stoppa det men avrådde vänligen men bestämt. Jag valde att jobba på. Kunde inte hålla fokus på studeierna, kännde mig som en flipperkula.

Människor är kluriga varelser. Vi har utvecklat egenskaper för så många saker som vi inte har en aning om då livet går sin gilla gång. Eller snarare så behöver vi inte förstå eller känna på de enorma resurser vi alla och en var verkligen har med oss.

Tittar man på mitt liv i från den dagen jag såg världen för förstagången och följer mig framåt tills i dag så ser man kanske en sorglig själ. En sorgsam person som har flackat omkring och aldrig funnit sin rättmätiga plats. Jag har mycket att ge men jag vet bara inte hur. Har funderat på att finna mig en vägledare för att nå dit jag vill. En människa som kan hjälpa mig att hitta vägen till att kunna bli den där som har något att förmedla, något som andra vill lyssna på.

Har även min bokskrivar plan i rullning. Men det är svårt att skriva under press och med en skrivarkonst som helatiden innebär att du med varje ord måste väga det hela på våga för att det hela ska bli rätt. Att skriva på boken innebär också att jag möter mitt förflutna med en sådan kraft att det gör aldeles för ont i bland.handlar inte om att jag vill glömma, det handlar mera om att det nya är så sårbart. Det gammla har varit så obeskrivligt tufft så kroppen minns precis allt och jag vill inte känna den kännslan som hör till historian. Känns som ett själsligt funktionshinder, jag har nedsatta funktioner i själen när det kommer till vissa delar av min historia.

I skrivande stund så motionerar jag skallen med att söka lite jobb, inte för att jag måste utan för att jag vill. Kikar runt lite på olika sidor för att lägga upp mitt CV och plötsligt kom ingivelsen att starta upp en ny blogg igen. Det var ett tag sedan jag hade en nu.

Detta får nu bli startskottet för en ny skrivarplats för mig. Vad det kommer skrivas om är omöjligt för mig att säga nu. Antar att det kommer bli lite om jobbsökandet, kanske kommande funderingar och säkert en hel del floskler och obetydliga ting för andra. Säkert en hel del kafferumsrevolter och ett inte allt för borstat språk. Hur det än är så kommer allt jag skriver vara sant, det kommer vara min sanning varken mer eller mindre. Óm det sedan är din eller inte det kan jag inte göra så mycket åt detta är min skrivarplats och det jag säger här kommer stå för mig.

Hoppas vi ses igen.