Utvecklingsamta i skolan. Hej och hå.

Oftast brukar jag gapa och vråla,spotta och fräsa när det gäller skolansvärld. I dag måste jag ge stjärnor och bara beröm. Jag kan faktiskt det också tro det eller ej, men det har jag inte heller svårt för.

Var på utvecklingsamtal i dag och såg min son i en skepnad som jag sällan skådat. Så saklig rak och uppriktig på alla de vis, det brukar han iof vara. Men att han kände sig så trygg att han vågade från hjärta och själ verkligen uttrycka sig på ett så fint sätt.

Under hela samtalet så var han så duktig och berättade om det som var svårt och vad han tyckte att behövdes jobbas mera på. Han berättade också vad han var bra på och vad som känndes okej. Allt för att han upplever att fröken lyssnar och förstår. Han är trygg och han känner sig stöttad för den han är och den åsikten han har. Kanon!

Det känns så otroligt skönt att se detta samspelet mellan fröken om sonen. Det gav mig en varm kännsla i hjärtat att han blir sedd för den han är. Så som det borde vara för alla elever.

-Det här är ju den viktigaste tiden i mitt liv därför vill jag att den ska bli så bra som det går,säger min lilla gubbe och mammas ögon var på vippen att svemma över.

Fröken hade också med sin läroplanen och alla del mål och riktlinjer läraren har att gå efter. Grabben tyckte att det var intressant och fröken gav feedback genom att säga att det var otroligt bra att han intresserade sig för detta och sina studier. Han njöt i fulla drag och kände sig uppbackad för den individen han är, om än en väldigt ovanlig 10 åring, men fröken mötte upp honom precis just där han var just då.

Han skämtade vidare och skojade med fröken och sa att han kanske skulle välja hela den tjocka boken med läroplanen som högläsningsbok för hela klassen, sen skrattade vi alla gott och hjärtligt.

Har erfarat allt får få bra dagar i skolvärlden av många olika anledningar, därför känns den här så himmla bra och trevlig.

Att ha en grabb med ett hjärta av guld och en världsuppfattning som i bland inte en vuxen har är inte alltid det enklaste. Han ser världen ur ett perspektiv som är stort och kan se saker långt fram i hela kedjan. Han blir beklämmd av orättvisor och säger ofta hur ska det sluta för den stackarn i livet, jag vill inte se eller höra dumma ord, det gör ont i mig inombords och att vara ledsen är inte bra.

Att vara den där som alltid försöker tala buset tillrätta för att skapa ordning, den där som ser och hör saker som andra kompisar kanske inte lägger märke till är inte så lätt.
-När de inte kan gå i led på väg till slöjden så kan de faktiskt hända olyckor och det är jag rädd för.

Han har ett stort tänk, ett stort ordföråd och han har en unik personlighet. Så vill jag att det ska vara och jag hoppas att det fortsätter att vara så, jag vill inte att han ska formas av ett skolsystem som säger att det handlar om individen och sen inte göra det. Jag vill att min lilla filosof ska vara just så som han är.

Kick som ass and keep on rocking :-)

Dagen i från helvetet, igen.



Kvinnan på bilden har inget med saken att göra,
 mer än att även hon tycks vara förbannad i bland, eller ganska ofta

Fel,fel,fel i från start. Tårar svider och bränner och tagga slängs på mig,siktet väl inställt, svårt att ta skydd. Taggarna sätter sig fint brevid alla de andra tusentals,de köttiga variga såren i från förr har inte läkt.

Försöker motstå, försöker inse att det som sägs inte är sant, men det är svårt.
Den aktoritära rektorn ringer och i tonläget och lyssnar jag in och genast så vet jag vilken plats jag har, en mindre vetande förälder så klart. Åter igen ruta ett och vi ska nu ta det hela igen och igen och igen........

Jag kan aldrig säga att jag vet men när resten av frågorna trillar över rektorna läppar så förstår man genast att bilden av det hela är solklar. Rektorna har en bild av mig, min familj och framförallt av eleven som finns i rektorns skola. Hur fan är det möjligt?

Jag är arg,det ställs krav på mig helatiden.Möten, möten,möten,möten...klockan 13,klockan 9.15, klockan 1345,möten, möten,möten.....så går det på men ändå så kan jag sumera alla möten med att det har givit noll.Det som hänt är livrädda människor som i sin yrkesroll ska skapa under och pressar fram generallösningar på 45 minuter. Ingen som förstår att det är helheten och förändringsarbetet i det hela som får ta sin tid.

Det ena värre än det andra har fallit ur deras munnar och kanske hade jag varit lika själv om jag inte insett hur ett stort samanhang hänger i hop och fungerar. Effekten av det hela har enbart blivit en enda stor björntjänst. en ännu matigare större soppa av allt. Min expertis sitter inte i inhämtade betyg på lärarprogrammet vid högskolan dalarna. Min expertis sitter i att jag känner mina barn. Snälla lyssna på mig då!!

Frustrationen är ett faktum. Vi bor på en liten ort och så klart vet alla och har sin klara uppfattning. I dag bildades en uppfattning av en rektor som utifrån några av mig, inte så väl valda ord säger: Har ni gjort en utredning på det här? Vad  bygger denna person sin fråga på? Jo att jag är hysteriskt förbannad,känner mig otroligt nedtryckt och hamnar i ett omåttligt försvar genom fel ordval och sätt att tilltala mig. Svårare utredning än det behövs inte, hon har inte änns en bild av den elev hon talar om. Jag är skadad i själen av en kamp och strid i allt för många år. I dag kunde jag inte hålla mina emotioner under kontroll, så är det. Och jag vet det och ofta så är det just det det hela handlar om. Rektorn skrattar och talar om att jag för stunden inte går att samtala med för att jag är i ett affektivt tillstånd, då har stackar aldrig sett mig i affekt eller för den delen hört mig. Och det hela handlar inte om aggression, det handlar om frustration ända ut i hårstråna och tandköttet.

Så klart tror rektorn att jag lider av en nevropsykiatrisk problematik som då mitt barn skulle ha nedärvt. Grattis rektorn du har helt fel. Därför är det så klart jävligt lätt att häva ur sig om det hela är utrett. Det är en kränkning större än något. Det gör ont i mig, jävligt ont och jag förstår inte att man genom fem minuters samtal i en telefon kan så osmidigt kan säga något så dumt.

Tvivlade för en stund på mig själv. Är det verkligen så att det inte är jag som ser och förstår. Ringer stöttepelaren i livet, männsikan som räddat en familj i från att gå under.
-Snälla säg mig ärligt, är jag den där mamman som inte ser?
-NEJ, du ser och du har rätt !


Sargad, skadad och i försvar och till slut så börjar man tvivla, i bland mer i bland mindre.
Kinderna svider i dag, ögonen rödgråtna. Och så tar vi det en gång till då, jag är nog den naknaste människan i den här kommunen som har kläderna på. Men det tycks vara min lott i livet.

Feel the force.

Nå väl, även om jag ser det världelöst så ska det nu upprättas ett möte. Här ska nu rektor få all den eftersökta informationen, och jag är livrädd. Den informationen som delges, den fullständigt utblottande historian skall åter igen rullas upp, hela mitt liv sen 14 år tillbaka ska åter igen behandlas. Det är jobbigt, otroligt jobbigt. Inte för informationen i sig utan för att jag aldrig någonsin får vara i fred och jag har inget val vad jag ska delge människor för att de ska få en något skaplig bild av det hela så får jag lov att leverera allt, i från början till slut. Det kusliga och skrämmande i det hela är vad rektorn sen gör med det hela.Hur väljer sen rektorn att värdera det hela. Utifrån den bild som redan finns och vad rektorn tror, kan då denna människa omvärdera sin uppfattning? Är detta en människa som verkligen tar till sig och lyssnar och ser mig som experten på det jag talar om, eller är det åter igen en person som ska bruka sig av sina inhämtade studie kunskaper lästa ur en bok, sen göra stordåd genom det människan tror sig förstå sig på.

Ja jag vet inte, det är ingen fröjd att aldrig någonsin ta sig ifrån den jävla bojan runt min fot. Förtvivlat vill jag ge upp, sluta strida, sluta kämpa och ständigt försvara sig. Om jag ändå kunde säga att visst jag hade fel, då skulle jag göra det. Nu vet jag att jag inte har det

Frågetecken ?



Frågetecken som ska rätasut

Frågetecken, ?, är ett skiljetecken som används som avslutning på direkta frågor. Frågetecken kan även sättas inom parentes efter ett enskilt ord i en mening för att markera att något är osäkert. Så står det på Wikipedia.

Att Anna-Sabina känner sig som ett sådant står det inget om någonstans, men så är det. Totalt förvirrad och svårt att fokusera tankarna på målet. Kanske har jag nu funnit deletappet för första steget mot mitt mål.

I bland så är det väldigt svårt att lyfta blicken när man snöar in på ett lite svårare val. Det är så lätt att fokus och strålkastarljuset kommer väldigt nära sig själv och man ser bara sitt eget lilla universum. När man ska börja nysta i själens alldra trassligaste garnnystan så finner man sällan rätt tåt.

Först när man lyfter blicken en liten aning och börjar se sig om kan man plötsligt finna starten på det hela, rätt tåt att dra i allstå. För en liten kort stund så känndes det som om jag fann det rätta att nysta i, och på något vis så sa impulsen att det nog var just precis den rätta starten på det hela.

Familjen ska på något sätt göra en rokad för att förändra livssituationen. Vi har stött på patrull och måste ta ett krafttag i allt NU !

Vi kan inte av olika aspekter leva så som vi gör nu, vi måste utmana oss själva så att inte missnöje övergår till bitterhet. Vi måste se oss om i världen och vi har så sargade ihoplappade själar att det destruktiva orten vi lever på inte är bra för oss.

Trodde aldrig att jag skulle känna denna kännsla inför min hembyggd och det som givit mig liv och en fin uppväxt. Trodde aldrig att jag skulle se mitt hjärtas hemby förvandlas till det som jag ser den i dag. Hoppet om en ljus fin framtid sinar. Hoppet om att kunna leva och försörja sig på orten rinner i från oss. Varför det kan man ju undra? Tror kanske inte att det är byn i sig som förändrats, det är vi som har gjort det. Vi har utvecklats utifrån det svåra vi gått igenom och vi ser och värdesätter saker på annat vis i dag mot bara för några år sedan.

Vi vet allt för väl om för mycket, hur strukturer och människor i olika yrkesutövningar beter sig. Vi har sett och hört och vi har levt i det. Den inskolningen har vi bittert erfarat och bor man som man gör här så ser man så otroligt mycket som är så fel så fel. Det handlar inte om en flykt, det handlar mer om att jag har fått en identitet och likamed tecken med något som jag inte vill vara eller någon gång jag själv sett mig som. Kommer aldrig heller att göra det.

Det är svårt att bryta strukturer och väl inarbetade mönster, kan man inte göra det på orten så ja vad har man då för val? Jo man flyttar och provar sina vingar och kanske är det så att man finner lyckan och det fina någon annanstans i världen. Jag vill inte gå miste om möjligheter i världen bara för att jag blivit en rabiat lokalpatriot. Jag vill se och prova, kanske återvänder man "hem" när man vet hur det var på anndra sidan, kanske är gräset grönare där?

Eller så funderar man på varför man inte tog steget ut för länge sedan, så kan det också bli.
Jag får grubbla vidare och göra en riskanalys. Trorligen så blir det ingen av oss som kommer fara illa på något vis. Vad man än gör så gör det väl att lösa........eller?