Håkan Juholt eller Benny Hill?

                Vem Är Vem?                                                            

Har sen första dagen jag såg Håkan Juholt tyckt att han påminner en hel del om mig min stora idol Benny Hill. Det roligaste man kunde se på TV när jag var ung, och jag tycker fortfarande att det är superroligt med Benny Hill. Förlåt mig för det, det ligger ju inte helt rätt i tiden att garva läppen åt sexistiga humorprogram,där kvinnorna rusar runt i bikini och blir dumförklarade.

Nå väl, i natt har jag drömt att jag var på semester med Håkan Juholt! Varför? Inget i drömen var surealistiskt utan allt var som vanligt, Håkan i sin kostym och mustasch, och jag presis som vanligt i vardagen. Vi åkte tåg ute i Europa och hade det trevligt. Vart vi var på väg har jag ingen aning om.

Talar en liten stund med min syster i telefonen och berättar om det hela.

-Men guuuuudd, har du drömt om Juholt, var det mustachen?

-Öhh, nej verkligen inte, och jag fattar inte varför. Har kollat i drömtydar boken men hittar inget svar.

-Nä men Juholt är väl ett nytt fenomen så det har väl inte kommit ut i bokform ännu, säger syrran sen skrattar vi ordentligt.

Frågan är om inte min koppling mellan Benny Hill och Håkan Juholt ligger lite till grund för den här drömen. Sen första gången jag såg Håkan så har jag bara sett likheterna med Benny Hill, både utseendemässigt och lite hans sätt att vara. En gubbsnusk som försöker vara rolig, det är då jag tycker att det blir jätte roligt och skrattar.

Vet inte hur många gånger jag såg på intervjuer under Juholts försvarstal och skrattade, för jag tycket att det var så tragekomiskt och roligt. Sen kom den där kommentaren på Tv4 Nyhetsmorgon då Håkan säger något i stil med, förtroende är som en graviditet. Endera är man gravid eller så är man det inte.

Då låg jag raklång i soffan och kunde nästan inte andas, så jävla kokobängbula får man bli? Vilket uttalande. Och föresten vad fan vet Håkan om hur det fungerar att vara gravid? Men roligt var det att en ledande politiker i Sverige kan uttrycka sig på det viset. Tror inte att hans mediatränare hade tipsat om den metaforen, om det nu var så att den hade gjort det så måste nog Håkan se sig om efter en anan.

Håkan ville med detta påstå att ett förtroende har man eller så har man det inte, precis som en graviditet. För det första så håller jag inte med om den saken, ett förtroende är inte på eller av. Det är något man förtjänar och i vissa stunder kan ha mer av, i andra mindre av. Helt beroende på olika frågor och situationer,sen jämföra karln  det hela med en graviditet ! Graviditeten pendlar ju liksom inte upp och ner under 9 månader utan Håkan har iof rätt i att man är gravid eller så är man det inte. Den informationen tackar jag Håkan för att han ville dela med sig av till mig och hela Svenska folket, men det känndes lite retro faktiskt, känndes som om jag redan visste det.

Håkan Juholt har skadat min hjärna, så fort jag ser eller hör om en graviditet så tänker jag på Håkan Juholt och förtroende. Det måste suddas bort i skallen på mig, det blir inte så bra. Det har liksom blivit en felkoppling av det hela. jag vill inte få en bild i skallen av Håkan så fort det kommer på tal om att vänta barn. Men jag får det, det är oundvikligt. Tappar oftast fokus på det mera viktiga samtalsämnet för Håkan upptar mitt sinne, fan också.

I vilket fall som hellst så hade jag och Håkan en trevlig semester på våran tågfärd ute i Europa. Syrran frågade vad vi gjorde när vi åkte tåg .

-Du det tänker jag inte tala om för dig.

-Men fan Sabina, fyyyy så snuskigt!

Nu var det ju inte så att jag menade något med det utan det var mer att vi inte gjorde anat än just åkte tåg och faktiskt har jag inte bestämt mig ännu för om det var en komedi eller tragedi, kan ha varit en mardröm också.

Om Håkan skulle bli sjuk så tycker jag att han gott och väl kan slänga in Benny Hill som ersättare. Jag är säker på att ingen skulle märka något om det klistrades fast en lite större mustasch och buskigare ögonbryn. Men det skulle bli ett jävla röj på samanträdena, femenisterna skulle blekna och jag tror att Fredrik skulle bli häpen om Håkan aka Benny Hill plötsligt hoppade fram bakom honom när han står i talarstolen och knackar till honom med en plasthammare i skallen.

Tycker att Håkan redan satt humornivån genom sitt graviditets uttalande så vad skulle det göra med Benny Hill som ersättare? Min övertygelse är den att Håkan passar bättre som humorist än politiker. Ialla fall när man har begåvats med den väldigt sjuka underliga humorn som jag har.

Jag vill aldrig mer åka tåg med Håkan Juholt. PUNKT!



En berättelse önskad av min mamma.

Vovve.

Under de senaste dagarna har det gått i hundenstecken här hemma. Lite mer än det brukar faktiskt. Det har väl inte undgått någon att sonen har det lite extra intresse för fyrbenta. Min mamma bad mig då skriva och berätta om hur det var när Arvid var i yngre år ca
 3-4 år och hans hundintresse tog sig andra uttryck än det gör i dag.

Han fick en lika hund som på bilden här brevid, det visade sig bli hans första följeslagare och hans absoluta allt under många år. Han tog hand om Vovve på ett exemplariskt vis och hade det varit en riktig hund hade den levt kungligt, jag lovar.

Arvid utfodrade Vove med leksaksmat och såg till att han fick friskt vatten, som flera gånger spilldes ut på golvet så klart. Vovve hade en katttransport bur som han bodde i och även transporterades. Vovve var alltid med om Arvid var med. Så gissa hur många gånger denna katttransportbur har tagit plats i bagaget som under hanslingsturer till hemköp eller semestrar. Vovve ska med och när man åker bil sitter hunden bak i buren, så är det. Barnvagnar och annat fick bereda plats åt denna plasthund i en kattbur.

En gång drog familjen i väg på Hundutställning, vi hade ingen egen hund med oss. Parkeringsvakten som tog betalt önskade oss lycka till under dagen, vi fattade inte så mycket. Till slut kom vi på att vakten så klart antog att vi hade en liten riktig hund med oss i bilen, men det var bara Vovve.

Under hela sitt liv så har Arvid lekt hund. När han tog på sig rollen som hund så hette han Pricken. Ropade man på Arvid under en Pricken lek så kunde man inte räkna med att få svar, Arvid var inte där men Pricken var. Det föll sig inte bättre än att Pricken var en hund som skällde väldigt mycket och väldigt ofta. Han kröp under bordet och skällde,  stog i soffan och skällde och en vanlig dag under den tiden var mycket påfrestande för allt detta skällande.

Försökte man tala med Arvid så möttes man av ett vov vov vov vov vov.......
Hur kul är det alla dagar? Inte så värst faktiskt, även om han oftas gjorde oss fnissiga och glada med sin lek så var det inte alltid roligt. Kunde ju vara en gnutta ont om tid i bland och det var väldigt svårt att få på hunden ytterkläderna, samtidigt som han skällde.

En gång, och det händer sannerligen inte ofta, tappade Jonas tålamodet med detta skällande och krånglande med Pricken aka Arvid.
-Men nu får det ta mig fan vara slut på detta krånglande och skällande. Om inte Pricken omedelbart blir tyst och skärper sig så kör jag honom till veterinären.
Pricken fattade alvaret och det hela löste sig till det bästa. Det flyttade in en ny hund i vårat hus, han kunde inte skälla och Arvid i rollen som hund hette sen dess Fläcken.

Ja kära nån vilka tider. Jag vet inte om det var Pricken eller Fläcken som skulle äta sin portion mat i en skål på golvet. Jag förvägrade Arvid detta under lunchen men lovade att han skulle få prova sen med något lite mindre kladdigt än fiskpinnar och ris.
Så visst fick jag lov att ställa ner "hundmat" och vatten till hunden, men det var så pass krångligt att äta så det var nog inte mer än en gång det hände.

Pricken/Fläcken kunde också göra hundbus så man fick se upp vad som hände. En 4 åring tuggandes på soffkuddarna var ju kanske inte den optimala leken.Inte heller så vidare bra när han satte tänderna i TV kablarna. Han kunde ha skrämt slag på mamma en gång när han var hos henne på besök. Hundleken var i full gång och han satt på alla fyra vid köksbordet på stolen. Rätt som det är bara kastade sig hunden ner på golvet och det small som bara den, knäskålarna och händerna rakt ner i govlet.

-Men kära barn vad gör du?
-Vad då? Jag är ju en hund.

¨Så småningom av tog hundleken i den här formen och övergick till hederlig vanlig ordinär literatur. Före läskoden knäcktes var det mycket kikande och beundran av bilder, och så klart så fick man själv ställa upp som textläsare.
-Vad står det här? Vad har man den hunden till, är det en vallhundstyp`?

Nu mer är läskoden käckt och det insups fakta i från alla håll, tidningar, nätet och TV. Han har ett otroligt stort kunnande.

Nästa steg i denna hundera är en egen hund. När det blir av får vi se. Jag tror nog att han skulle behöva en Alaskan Malamute, vad tror herren i huset om det? ;-)

Malungsmålet, ett språk men även en restaurang.

Liten har blivit stor :-)

Käraste dottern bokade bord för fyra inför den stundande premiären av öppnandet av Malungsmålet och den första lunchserveringen. Lite nervösa eleverna, men det gjorde ett proffs jobb måste jag säga.

Bättre matställa kan man inte hitta i Malung, det kan jag som en väldigt ätande gormand påstå utan att tveka.Vi har Hotell St Olov med bra mat, men nog tycker jag att detta var snäppet bättre. Ta då i beaktan att detta är elever under skolning och ännu inte färdigutbilldade. Hur ska det då bli den dagen de har sin examen i handen.

På dagens menny stog det shnitzel eller fisk. Jag valde kötträtten. Till den perfekt råstekt potatis och en toppen god beasås där man inte kännde smaken av Blå Band på långa vägar. Till efterätt serverades kladdkaka med grädde och en god mangosås. Så klart ett väl fyllt sallads bord där också där man kunde hitta olika sorters sill, pastasallad och grönsaker. Ohh my god, vilken lunch.

Kännslan av mättnad infann sig och det känndes verkligen att detta var mat i från början till slut.
Hann byta några ord med metorn som talade om att allt gick bra och var lugnt. Kännde den där sköna kännslan av stålthet och det har inte varit allt för många sådana goda ord under skolans tid om mitt obstinata lilla flickebarn ;-)

I klädd sina kockkläder och kockmössa kom hon ut i från köket och bytte några ord. Hennes uppgift för dagen var att sköta deserten. Hon hade bakat kladdkakan i går som så klart smakade mumma. När jag såg henne och sin yrkesstålthet kunde jag ha gråtit, jag är ju en sån människa med väldigt nära kontakt till mitt kännsloregister. Kära nån där stog mitt lilla barn i sin yrkesuniform och var så glad och lystern i hennes ögon var oslagbart att se. Så fin och så vuxen och framförallt redan skicklig genom att vara en del i en resturang som får allt att snurra på så att gästerna är nöjda och belåtna. Alla i ett kök är viktiga,samarbete krävs och framförallt en förmåga att se vart man behövs under en stressig lunchrusning.

Hur det fungerar på Malungsmålet borde flera krögare se. Kanske lära sig och ta till sig. Insåg att det de här eleverna bjuder på, i både matväg och service är precis just så som det ska vara på en resturang och då är det sannerligen inget fusk. Deras nivå är den att de ska lära sig precis hur det ska gå till och utgår i från det. När jag tänker på det så inser man ju hur många andra ställen verkligen har tappat bort all den kunskapen, om den änns någonsin har haft den.

Jag rekomenderar alla att boka ett bord på Malungsmålet. De har lunch varje Torsdag och ska man få plats så är det säkrast att boka ett bord. Jag kommer att besöka restaurangen så fort tillfälle ges.

Kram kära Thilda, i dag gjorde du en toppen prestation. Jag är föresten fortfarande mätt :-)

Incest, stämplad av Socialtjänsten.

Jag har under många år försökt påvisa det till viss del förödande jobb Socialtjänsten bedriver i vårat land. Ni som står mig närmast vet nog näst intill hela historian. För ingen vet hela mer än jag själv. I alla fall det jag kommer i håg av det som jag inte förskjutit långt bak i minnet. Vissa fragment och epoker är borta, på något sätt förskjutna långt bak för att orka med vardagen.

Jag har skrivit många gånger om att hammnar men fel i Soc korridorer  är man dömd utan rättegång, man blir kränkt,utfråga, undersökt i från topp till tå.Jag är kritisk till att de yttersta besluten tas av en socialnämd utan större kunskaper eller utbilldningar om olika socialaproblem,lösningar eller alls insikter om något. Det enda man hör är inte alls alltid en objektiv framställan av en tjänsteman som skapat sig en uppfattning genom i bland väldigt tvivelaktiga metoder utförda av tjänstemannen.Tjänstemannen värderar och laborerar med det den får reda på, och som jag sakt tidigare så är det självklart att tjänstemanen lyfter fram ärendet till nämden så att nämden med det den får till sig ska fatta beslut om tvångsåtgärder, om det nu är det tjänstemannen är ute efter och tycker.Inte ett dugg objektivt. Ändå kan och ska socialnämden fatta beslut om tvång av olika slag på anndra människor.

I går såg jag Uppdraggranskning om en familj vars hela liv fullständigt har krossats av ett enda samtal till Socialtjänsten. Jag kännde igen mycket av det som sades i programmet. Jag vet hur gångarna går, jag vet hur frågorna ställs och jag vet hur utsatt man är. Hur ska man kunna bevisa? Hur ska man svara på frågor på ett bra vis som är så kränkande att man vill spy? Att sitta där som oskylldigt dömd och ändå försöka bevara sitt eget förnuft och vara saklig och konkret. Ja det här kan man inte föreställa sig alls hur är om man inte varit där i samma situation. Uppdrag granskning talar om två föräldrar som anklagas för att sexuellt ha utnyttjat sina barn, för mig vinklades det inte på det sättet och jag vill absolut poängtera att det jag har fått stå till svars för inte har handlat om sexuella övergrepp. Det har handlat om andra saker men ändå kränkande. Jag har stått palla för jag vet vad jag har gjort/inte gjort. Jag har också berättat det gång på gång på gång. Jag har aldrig dömts i en Tingsrätt. men jag har varit dömd av en socialtjänst och det är ellt helt lagslöst land där juridiska saker inte alls är på samma nivå som i en Tingsrätt.

Det räcker med att tjänstemannen tvivlar och har socialnämden med sig, det räcker med ett enda kort telefonsamtal i från någon som säger sig ha sett,känner  oro eller att barnet har berättat så går drevet i gång. Ditt liv kan förstöras på några minuter, så snabbt går det när det gäller Socialtjänsten. I mitt fall handlar det om en människa som för 15 år sen sa till mig att dig ska jag plåga livet ur, det lovar jag dig.Den personen har aldrig någonsin behövt stå till svars inför Socialtjänsten. Den människan har inte lagen någon gång kunna kräva på att stå till svars för varför ringde du Soc och sa som du gjorde? Den människan har under alla år sluppit undan medans jag och min familj är granskade ända in på bara skinnet. Till slut och sist så fanns det inget längre att gå på, det har inte hittats något, även ocm Socialtjänsten i bland drog till med påhittade sanningar vinklade och värderade utifrån deras perspektiv, inte vad vi i familjen verkligen sa eller berättade. Nu är misstankarna och alla utredningar klara, nu handlar det om att lappa i hop de själsliga såren, den delen av våra själar de krossat och mosat sönder, alla de åren där man kanske varit en mindre bra förälder för att man inte orkat hålla ställningarn utan i ren utmattning och frustration inte har orkat. Vi ska också återställa den delen av våra liv som den som inte behöver stå till svars för har orsakat. Den personen som aldrig behöver vara delaktig, det har också blivit våran roll. Jag känner mig bestulen på flera år av mitt liv. Och mina år med barnen under deras uppväxt kommer aldrig igen.
Tack Socialtjänsten för det !

Jag vädjar att ni alla kikar på gårdagens Uppdrg Granskning på Svt play. Det kanske känns som varför man skulle bry sig, men jag tycker att det här angår oss all. Det är vårat samhälle, det kan drabba vem som hellst av oss och jag ställer mig frågan, ska vi ha det på det här viset? Det behövs en opinion i från alla håll. Och det som visas på Uppdrag Granskning kan uppfattas som något helt unikt. Men det är det inte.Det unika i det hela är att den här familjen orkar berätta, de orkar gå  ut offentligt.

Pappan i avsnittet anklagas för sexuellt umgänge med sitt barn allt orsakat av ett enda samtal. Ingen närmare kontroll görs alls av substansen i det samtalet. Drevet går och det slås genast på den stora trumman barnen tvångsomhändertas omedelbart. Och vad som framgår i programmet är också att Socialtjänsten INTE har gjort några fel. Alltså måste man då förstå det hela som att det är just så här det går till, och jag vet att det är så också.

Jag tänker också vidare att under den här absurda resan familjen får göra kanske det fanns barn som verkligen behövde Socialtjänstens hjälp. de som verkligen på ett eller annat sätt var utsatta men inte prioriterades rätt. De som fick stå tillbaka när tjänstemännen inte hade tid med utredningar för de grottade ner sig i detta.

Jag ber er alla och en var att se detta avsnittet för det här är är ett program där ni som inte varit drabbade kan skapa en egen uppfattning om hur det går till, det är nästan omöjligt annars att försöka förstå. I bland när jag själv har berättat så möter jag tvivel, ingen vill tro att det är på det här viset. Med hjälp av det här programmet så kan man klart och tydligt se att det är så här jag försöker beskriva det hela.

Det jag önskar mig i julklapp är att du avsätter en timme av ditt liv och ser på Uppdrag Grankning på SVT play länken dit är den här : http://svtplay.se/v/2588771/uppdrag_granskning/del_10_av_16

Detta är dagens Sverige 2011 inte en diktatur taget i från en historisk bok.

Det magiska telefonsamtale i från norr, del 2

Hade lite svårt att somna i går. Funderade på det magiska samtale i från norr och hur jag skulle delge sonen detta. Eller skulle jag hålla det hemligt och överaska honom, eller skulle jag först fråga honom om han alls var intresserad av att åka på lägret?
Så dumt, klart att han vill det, det är ju lika solklart som att påven har en lustig hatt.

Under några dagar han han varit hemma med en dunder förkylning så vad kan bli trevligare än att berätta för honom om samtalet och det mycket fina erbjudande om ungdomslägret i Östersund.

Sömndrucken och håret spretande åt alla håll kommer han ner för trappan och jag vet att jag måste berätta om det hela på en gång. När jag börjar berätta om hela historian så stirrar han på mig och formligen tappar hakan. Jag ser att han nästan blir så glad att det kommer en tår i ågonvrån.

-Mamma en del påstår att Tomten inte fins, men det gör han visst. Min önskan håller på att gå i uppfyllelse. Det här är den bästa presen jag någonsin hade kunnat önska mig.

Tror nästan att han blir aningen chockad av glädjebeskedet, och när jag berättar att man på lägret för testa att köra hund själv och lära sig om hundar och drag så får han lov att sätta sig ner för han blir lite mjuk i knäna.

-Snälla mamma, hjälp mig till Östersund, jag bara måste få vara med där.

Ja hur skulle man kunna göra annat än sitt absolut yttersta för att hjälpa honom till Östersund? Ser på honom att detta måste absolut bli av på något vis.Jag får väl helt enkelt lov att köpa mig en GPS och täckbyxor, det är inga andra alternativ.

Efter att jag berätta det hela och det har stillat sig en aning så talar vi om många hundraser. Arvid har koll Kakausisk Ovtjarka lika så Kangala hunden. Han har studerat in sig väl på de här boskapshundarna som är mycket ovanliga i Sverige. Vilket han själv tycker att är bra då det är absolut livsfarliga hunder i fel händer. han berättar för mig att de är otroligt revirhävdande och självtänkande. han har läst om en kvinna som blev byte för sin egen Ovtjarka. När hon kom för att ta hunden reste den sig på bakbenen och pressade upp henne mot en vägg. Hunden lät henne inte röra sig en millimeter. Det hela slutade väl efter två timmar då hon fick fram sin mobil och kunde ringe efter en veterinär som kom och avlivade hunden.
Det är stora hundar avlade för att skydda boskap mot rovdjur, de är hundar helt utan sällskapsgener.

 När jag hör honom prata och berätta så ser jag åter igen hans genuina hundintresse. Jag blir varm i hjärtat av så otroligt mycket kunskapsbank i en 10 årings kropp.
Frågar honom varför just han fallit för Alaskan malamuten och han funderar en liten stund.

-Jo men den är ju en långdistansare som man kan ha till många olika användningsområden. Sen är det ju en fin hund som är stor och ståtlig.Den tål -40 graders kyla och är även en sällskapshund, mer än så behöver man ju inte.

Precis, han har funderat nogsamt på det hela och kan jämföra rasen med andra draghundar, han har sakligt sorterat det hela och fattat sitt beslut, åhh gubben min.

Nu ska vi snart på lunch på dotterns skola. Det är premiär för mig att besöka deras egna restauran. Det ska bli roligt att se hur hon har det på dagarna.

Ta vara på dagen./ Anna-Sabina

Det magiska telefonsamtalet i från norr.

I går kväll surfade jag runt lite på polarhundssidor. Sonen har utvecklat ett speciellt intresse för det hela. Han drömmer om en egen dragund som ska ta honom ut på vintervita fjäll och ut på färder i det vintervita bistra landskapet.

I går kom vi att tala lite extra om det hela. Han frågade mig när jag trodde att han var stor nog att kunna ha en egen hund, då så klart en Alaskan Malamute.hans intresse för detta har inte kommit som en blixt i från klar himmel, nej det har odlats under många herrans år. Han har sett Snow Dogs och skrattat 100 gånger, lika många gånger har han fällt tårar till Eight Below. Och alltid, alltid haft en dröm om en egen draghund och så småningom ett helt spann. Hur många har inte hört sina barns just för stunden höga önskningar, jag vill ha en häst, jag vill ha en katt osv. Det brukar vara föränderligt och utifrån barnens dagsform, men aldrig för min lilla gubbe. Han har hållit sin dröm levande på alla vis han har klarat av.

Våra Wheten terrier killar har fått uppdraget att ikläda sig draghundsrollen, i bland med goda resultat, i bland minder goda. För det mästa kanske mindre goda då drag inte precis återfinns i deras rasstandard. I bland har det fått vara med ute i snön bara för att ha en hund med sig ute under leken som oftast har varit i Alaska i en bivack.

Vintertid och bistra vinterdagar är Arvids stora fröjd och verkligen den bästa årstiden av alla. -20 grader och yrande snö, det är toppen väder det om man frågar honom. Inte helt vanligt men för honom är det hög mysfaktor. I bland har jag oroats över förfrysningsskador men det har aldrig inträffat. Oftas kommer han in svettig och utsjasad av mycket jobb med snön, jag är så svettig så jag dööööööörrrr är mer vanligt än att jag fryser. Tror nästan aldrig att jag hört honom säga så.

Jag har inte alls svårt att se honom träna en draghund ute i snö, jag har faktiskt en stor tro, om än inte en övertygelse att det kommer vara hans stora intresse och liv som vuxen. Jag har väldigt svårt att se honom i en stad boende i en lägenhet av något slag. Tror faktiskt inte jag har sett honom som stadsmänniska någon gång i mitt liv, han trivs i staden också men bara som besökare. Han är en skogens man, en jägare och absolut en polarhundsförare. Thats it.

I går kväll efter vårat Alaskan Malamute samtal så klickade jag mig fram till polarhundssällskapet. Där hittade jag en sida för ungdomar och ser att en tävling är utlyst. Man ska skriva lite om sig själv och sitt polarhundsintresse och kan vinna en sele och saker till draghund för 2000 kr. Jag tar tillfället i akt och skriver några rader om Arvids intresse och hans stora dröm. Jag brukar mig lite av det vårat tidigare samtal har handlat om. Berättar att Arvid just nu inte har en egen draghund men att om vinsten tillfaller honom så kanske det är ett steg närmare uppfyllelsen om en egen Alaskan Malamute. Berättar att på hans önskelista till tomten står en resa till Alaska och att han ska få träffa en riktig draghundsförare som han gärna kan hjälpa med hundarna. postar på det hela med en önskan och förhoppning om att det skulle kunna bli en fin överaskning om han vann priset, men tänkte också vidare på att det kanske tillfaller någon som redan har en hund. Tävlingen avslutas den 31/12-13 och jag tänker hålla tummarna tills dess.

I kväll så ringer telefonen och en för mig helt obekant kvinna presenterar sig. Känner mig helt tappad bakom en vagn tills hon säger att hon läst mailet som är i från mig och Arvid. Då fattar jag galoppen. Hon pratar vidare och säger att hon ringer helt enkelt för att hon tyckte att det var ett så fint mail som beskrev en liten killes stora dröm, hon blev tagen av det hela och bara kände att hon verkligen ville ringa och säga detta.

Mitt hjärta fylls av stor beundran och tacksamhet för att hon så hjärtligt och vänligt tar sig tid att ringa oss och säga detta. Jag känner mig överumplad och väldigt glad. Hon säger att genom detta mail så ser hon en kille vars stora intresse absolut måste fångas upp och hon bjuder in Arvid till ett ungdomsläger i Östersund första veckan i Januari. Där kan han få möjlighet att lära känna draghundssporten och se andra ungdomar, träffa hundar och självklart testa detta med drag på egen hand. Hon säger att så klart är det en väldigt lång resväg för er men jag ber dig att ge den här killen möjligheten att få vara med på detta. De som har föräldrar som lotsar de in i den här världen är en sak, men en kille som Arvid har något speciellt och jag tror att han har ett intresse utöver det vanliga för det här.

Jag hinner fundera i några sekunder och tänker hur kan hon veta det? Hur kan hon förstå och se det genom de orden jag skrev i det där mailet, helt magiskt att hon har lyckats fånga upp det hela så klockrent. Jag hör så berörd hon är av hans önskan till tomten, hon fnissar till på ett hjärtligt vis och jag känner att hon vet precis hur Arvid känner inombords. Utan att de båda har träffats så har mitt mail förenat de båda i något som jag inte alls har den belkaste aning om, jag tycker att det är helt fantastiskt :-)

Hon berättar också om Sveriges största draghundstävling som går av stapeln i Åsarna vecka 3. Hon bjuder oss dit och boendet fixar hon om vi dyker upp, för mig är det helt fantastiskt att människor av den här sorten finns. Helt otroligt. Hon lovar också att ringa uppfödare i våran närhet som vi kan besöka över en dag så att han får se sina drömmars hund.

Ja nog är det så att det står skrivet i stjärnorna att jag har en son som så småningom kommer syssla med draghundssporten. Tvivlar ni? Det gör inte jag.

Kärleken och banden till er.

Mina närmaste är det ingen som rör eller gör illa. Något djuriskt väcks inom mig då. Kan i bland få en kännsla av maffia fasoner, men jag råder inte över det. Är du ledsen så gråter jag mer. Är de mina glad och lyckliga så känner jag frid och lugn.

Men jag kan inte leva någon anans liv, oavsett om det handlar om mitt barn eller min mamma. Deras val i livet är deras, inte mitt. Det är här det bli så ofantligt svårt. Att stå och se på och sen händer det men redan visste, hoppsan så det kan gå.

Ja det handlar väl om att släppa det taget man håller så hårt i rädsla, samt kärlek. Kärlek till en människa man önskar allt gott och väl i hela världen. Jag är rädd för det absolut värsta, att någon av de mina dör eller blir sjuka den dagen det är försent och det inte går att ångra. Jag måste försöka se och tro att livets mysterium och stjärnorna vill väl just den dagen det kommer en konsekvens av de mindre bra valen kommer.

Jag älskar och högaktar de som varje dag står ut med mig som person. Alla fina vänner och min familj, alla de som delar tårar och skratt med mig. Jag kräven inte så mycket av livet mer än lugn och ro. Att man ska finnas för de som behöver mig och att jag ska finnas när de behöver mig. Jag kan inte göra stordåd men jag kan försöka lyssna och ge goda råd och tips.

Jag vill bara att ni alla ska veta att jag älskar er alla och en var. Utan är är jag ingen, glöm inte det.

Vård av sjukt barn och lite hund.

Ingen ork för att gå till skolan i dag, förkylningen har slagit rot i sonens näsa. Jag försökte vara en liten god moder och föreslog att saffransbrödbak kanske skulle kunna vara en sak att göra under dagen.
-Nja, med tanke på så förkyld jag är så tycker jag nog att det inte är så bra och hygeniskt.

Som alltid så kan han ju välja sina ord rätt och så klart är det väl inte så bra att snora i degen. Så vi får väl hoppa det då. Frågan är vad man ska göra en hel dag då. Han ser ut att sysselsätta sig väldigt bra på You Tube.

Ska dra några tag med dammsugaren sen och kanske fixa med lite tvätt. Husets herre har åkt bort på jobb och kommer inte hem på några dagar, tidigast Torsdag men som alltid är det ovisst när det gäller jobb utomlands.

Ska också fundera på lite mindre trevliga saker som att försöka finna nytt husfolk till hundarna. Om någon av er läsare spontant vet någon eller kanske själv känner er manade att ta uppdraget så skriv en kråka i kommentarerna så kan vi spinna vidare utifrån det. Ska skriva i hop lite bättre sen vad det är vi söker och vad som krävs för hundarna.Men vi kan ju börja så här i fall att jag får napp.

Söker fortfarande jobb och kikar runt i världen vem som skulle kunna tänka sig en arbetstagare som mig. Det är roligt att se vilka olika typer av jobb som finns, och vilken mängd av olika arbetskrafter som behövs. Det känns lite inskränkt och som mitt lilla egna universum att sitta här i den utarmadebyn och tro att jag ska skulle dö om jag flyttade här i från, så klart gör jag det inte men banden till hembyn är starka.

Sonen lobbar friskt för ett nytt spel till Wii, ett spel där man jagar och kontrollen är utformad som ett gevär. Han är rolig i sitt resonemang.

-Tänk så bra att ha det här spelet när det är -35 grader ute och man ändå kan röra sig och genom spelet får man en kännsla av att vara i ett varmt land.
-Jo det är ju bra att man rör sig när man spelar Wii.
-Ja men det är inte alltid bra att röra sig heller, för mycket rörelse kan leda till höftledsproblem. I bland måste man också kunna sitta still och konsentrera sig.

Som de aldra flästa gångerna så har han ju så rätt även nu. Kommer nog aldrig i hela mitt liv kunna bräcka den här killen i ett resonemang,frågan är varför man skulle det när han är så klok och saklig. Men när graderna visar -35 så vet jag ju att han ändå kommer vara ute och njuta i polarvädret och leka Alaska,men kanske inte hela dagen.

Föreslog att han skulle skriva en önskelista till tomten och berätta lite om spelet och varför han så gärna önskar sig detta, han dyker ju upp snart så man vet ju aldrig vad han har i sin julklappssäck.


-Mamma jag vet ju inte om tomten blir så där jätte glad om jag berättar att man ska skjuta renar i det där spelet.
-Nej kanske inte med jag tror att det bästa är att man berättar som det är,tomten uppskattar nog det mer.
Efter en liten stunds eftertänksamhet och funderingar så har nu sonen noterat detta på sin önskelista
"Förlåt tomten för att de jagar renar i spelet,jag lovar att inte skjuta dej eller dina renar".
Man kan ju inte bli mer än väldigt full i skratt, samtidigt som det känns väldigt varmt inombords och jag är säker på att tomten absolut förlåter. :-)

Han har gott jakt hyffs och sköter sina vapen precis som man ska och enligt regelboken, dettta trots att det ännu bara är knallpulver. Tror tomten ser att det är en god jägare och inget tramsande här inte.
Vidare på önskelistan kan man läsa
-trombon
-startmotor
-pengar
-resa till Alaska
-roddbåt
-att jag slapp glasögon.


Utifrån detta fortsätter vi dagen och inväntar ett utlandssamtal som berättar att resan gått bra och att han nu är på plats.

Farsans födelsedag.

Nu har det gått 17 födelsedagar utan dig. I dag är det din dag, men det är oftast en dag utan glädje, mera eftetänksamhet och i bland tårar. Va fan skulle livet bli så jävla orättvist för? Ingen borde dö när man är 40 år och mitt i livet. Det skulle vara förbjudet.

Han borde i alla fall ha fått se sina barnbarn och oss barn växa upp, allt det han levde för. Men livet ville annorlunda tack vare den förbannade diabetesen.

Han slet ont kära lilla pappa. Alla åren med sjukhusbesök och bara massor av trassel. Ingen syn kvar,inget organ som fungerade som det skulle. Men han höll modet uppe och spred glädje och värme till oss alla.

Han ville sällan tala om sin sjukdom eller alls så sjuk han igentligen var. Han tycket att han ville tala om roliga saker i stället. Kanske var det ett sätt för honom att orka leva. Han visste att han inte skulle bli så gammal, det visste jag också. Men ändå så var det chokerande när han bara försvann i från oss, så som en ljuslåga blåses ut så tog ett liv slut. På bara några sekunder förändrades livet för en hel familj, så som det gör för oss alla som mister en kär nära människa mitt i livet.

Farsan gillade mer att ge bort saker än att få saker. Har fortfarande ett synligt ärr efter den där gången förhoppningen om att jag skulle bli en sjuhelvetes slöjdare fortfarande var aktuell. Jo men jag VILL ha de där stämhjärnen mamma. Den gode modern sa nix pix, som den listiga räv jag kännde mig gick jag vidare till farsan, som väldigt sällan sa nej till något.

-Klart att du ska få stämhjärn om du så gärna vill ha kära barn.
Så var beställningen gjord och strax där på fick jag fria tyglar att slöjda och snida på en liten träbit. Efter någon minut skrek jag mer som en stucken gris än såg ut som en nöjd slöjdmänniska.Stämhjärnet satt fint fast i mjukdelen mellan tummen och pekfingret några centimeter in och bloden formligen sprutade ur mig.

-Men Sune att du inte begrep bättre vrålade morsan i panik och jag grinade, snorade och blodade i samma veva. Morsan lappade i hop mig och sen var det slut på min slöjdkarriär. Jag rörde aldrig stämhjärnen igen.

Testade en knallpulver karriär också. Samma sak där, morsan sa tvärtt nej till ett knallpulvergevär. Pappa tyckte att flickan skulle få ett om jag så gärna ville ha. Jag ville vara lika tuff och cool som killarna på gården. När det hela väl var inhandlat så var jag livrädd. Fingret i örat och den andra på avtryckaren, sen small det, en gång och aldrig mera. Så skytt blev jag heller inte. Ganska bra att kunna styrka två saker i från att göra listan under ditt liv.

I dag skulle du ha fyllt 59 år och jag tänker så ofta på hur du skulle ha sett ut. Du hade så klart åldrats 17 år men jag minns dig alltid som den där sista dagen jag såg dig. Jag kramade dig och sa hej då, du vinkade i fönst. Du hade din fina skjorta på dig och samma jeans som alltid. Det var det sista jag såg av dig, några timmar senare var ett liv slut. Det liv som gav mig liv, du som gav mig möjlighetet att bli den jag är.

Kram,kärlek din Sabina

Men ta och hoppa nu då för FAN!

Ta nu mod till dig Anna-Sabina och hoppa!

Modet sviktar hela tiden, men jag måste erkänna att det ständigt upptar mina tanker mer eller mindre. Jag vill ju så gärna ge mig av mot den där orten där jag vet att jag kan jobba lite extra och tjäna pengar. Men det är helatiden modet som sviker.

Jag trodde aldrig att min uppgivenhet skulle ta den här vägen, att ge upp min hembyggd och nästan känna avsmak för hela orten. Varför har det blivit så? Mycket av det hela beror nog på att jag ser att man faktiskt inte lever på samma villkor på en landsbyggd som på ett större ställe. Vi är inte medborgare i Sverige på samma villkor som de i en större stad, så enkelt är det. Jag har ändå sett fördelarna med att bo på en liten ort. Jag har trott att jag har givit mina barn en fin uppväxt med frihet, det har cyklat till vänner och det har kunnat få en frihet på ett anat sätt än om vi hade bott på en större ort.

Faror kan man se även här, men det har varit viktigt för mig att veta vart mina barn befinner sig, i vilka kretsar de har varit och ingen av mina barn skulle kunna göra något som jag inte fått veta. Det har jag prioriterat som viktigt, även närheten till skogen och naturen. Nu har jag tappat den här synen, eller kanske värderat om den.

Jag är så jävla trött på så mycket i den här kommunen. Jag är så innerligt trött på den nattsvarta synen som sprider sig som en löpeld ute i samhället. Den inskränkta andan som råder, det nya det driftiga och att testa någora oprovadekort är  ta mig fan helt omöjligt. Att köra på i samma anda och med samma koncept bara för att det har fungerat i 10-20-30 år kanske inte är det vi behöver.

Dansbandsveckan i alla ära, men sen då?!? Före och efter vecka 29 vad har vi då? Absolut inget och hela samhället påminner om en stad i krig där mörkläggning råder. Vi har inget liv och rörelse och det känns att det inte finns någon glädje och trivsel. Jag har inte längre någon lust att ängna denna kommunen så vidare mycket av min tid längre. Är jag inte värd något bättre?

Om inte annat kan jag dra över till Norge och testa på lite arbetsliv där. 1 Januari är det dax för min sambo att starta sitt nya arbetsliv på den lilla fina orten Molde, hans nya företag ville gärna att hela familjen flyttade dit och sa sig jätter gärna kunna hjälpa mig att också finna ett jobb där. Så varför inte? Kanske skulle testa lite med att jobba där lite extra. Men så var det det där med den här helvetes flygningen då! Jag fixar inte flyg för jag får absolut stora problem med min klaustrofobi.

Jag är helatiden så väldigt kluven, det är inte så bara, eller så är det just det där med att skita i allt och bara hoppa. Den äldre dottern har inga planer på att flytta med och vill då så klart ha sin studentlya här, det är lätt fixat. Kanske är det där vi måste starta först, att ordna detta för att på något vis se hur det går så länge kanske jag ska bo kvar. Banden mellan oss slits kanske inte för hårt av då.

Den lille visa sonen ser jag inte alls som en människa som inte skulle finna sig till rätta i Norge. Han är ett socialtgeni och har mycket lätt för att få vänner. Tror inte att det skulle bli så stora svårigheter för honom med en flytt.

Nå väl, får väl bli ännu en natt med djupa funderingar och ett hopp om att allt står solklart i morgon hur jag ska göra med allt.