Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

fredag 18 november 2011

mina underbara ungar, det dyrbaraste jag har.

Ett av mina mål gällande barnens fostran är att man ska stå upp för sin sak och argumentera för det, då kan man inte ha fel, även om någon annan inte håller med.Man måste ha väl underbyggda argument för att argumentera för sin sak,detta är viktigt i dagens samhälle tycker jag. Samtidigt måste man anpassa sig i vissa led och rådande ordning som gäller.

Att fostra sina barn på detta viset har inte alltid varit världens smidigaste väg att ta sig fram på måste jag ju erkänna. Jag försöker att själv statuera upp regler och ordningar utifrån vad jag verkligen tycker, är det så in i helvete farligt att äta mat framför TVn? Det kanske inte är det. Men man ska också kunna föra sig vid ett matbord, och man ska också veta att mormor aldrig skulle tillåta att mat förtärs i TV soffan, då är det bara vackert att räta in sig i de leden, även om man absolut inte håller med mormor.

I dag berättar sonen att de väger den kastade maten för att på detta vis försöka få en uppfattning om hur mycket onödigt slängande som sker efter skollunchen. Nyligen hade det bara slängts lite över 1 kg på en dag, medans det hade varit betydligt mer en annan dag. Jag frågade honom vad detta berodde på. Han var inte säker men en diskussion inleds.

-I bland kan det väl bero på att man inte alls har tid att äta för att det kanske går förbi en kompis. Fröken sa att om man har en köttbulle kvar och kompisen går förbi och är färdig så kanske man slänger köttbullen i stället. Jag menar skulle man inte ha tid att äta upp en enda köttbulle?

-Jo det har man väl visst tid med men fröken gav väl bara ett exempel på hur det kan vara för en del.

-På de korta dagarna så slängdes de mera, det tror jag beror på att vi har för kort matrast. Jag sitter oftast kvar själv i matsalen med femmorna. Men nu får vi ta maten själva och det tycker jag att är bra. Jag tar alltid precis så mycket jag vill ha och äter då upp allt jag tagit. Det äckliga är den där smörkartongen som alla elever är i. Den är full med smulor och om någon tappar kniven på bordet så vet man väl inte alls vad den landar på. Det tycker jag inte om alls och vi borde få små engångsförpackningar som på syrrans skola.

-Du får ta upp det då på något vis med mattanterna.

-Ja men när man säger något till dom så säger dom att de inte bestämmer, det tycker jag visst att de gör, det är ju dom som jobbar där.

-Jo så kanske det är men på något vis så tycker jag att du ska framföra det hela.

- Sen är det så konstigt med vissa regler på skolan, i bland när vi leker bäckkull så kan någon fröken se oss och säger ingenting. När nästa fröken ser oss så kan hon komma och säga till att vi inte får vara där. När vi säger att fröken redan har sett ocss och inte sa något så säger den andra fröken bara, ja men hon visst väl inte vilka reglerna är. Hur sk vi barn då kunna veta vilka regler som gäller när fröknarna inte vet det? Och varför får vi inte leka där?

Och visst kännns det som att många regler sätts bara för att, sen är det ingen som vet varför. När det har med en bäck att göra så förstår jag mycket väl om regler måste sättas. Men mig veterligen har alltid denna bäck existerat på skolan och inget barn har hitills förolyckats på något vis. Frågan är om mer onödiga regler sätts så att ingen fröken till sist orkar vara rastpolis och helatiden jaga ungar som bryter mot regelvärket eller ännu värre kommer i håg det hela själv.

Sonen tycker att det är konstigt och att det hela är godtyckligt, och att det inte ska vara på det viset. Och jag håller med honom till fullo. Regler måste man ha och där med också efterfölja. Men varken fröknar eller barn ska behöva ha med sig en manual ute på rsterna så att de vet vad som gäller. Detta blir inte bra och så klart leder det till mera oordning än vad som behövs och säkerligen ännu flera regler, det hela går runt.

Min dotter är fostrad i samma anda och där regler och ordning sviktar så blir det gärna kringelkroker. Det har minsann inte varit lätt att hålla de båda två otämjda hästarna i hagen måste jag säga, det har många gånger varit mycket heta debatter och svåra beslut. Sonen som är 6 år yngre har vi haft samtal med på helt andra nivåer än dottern. Jag har fått den turen att bli morsa till två mycket starka individer med ett enormt stort krav på en vuxens stopp och uppskuffanden under dikeskörningarna. Balansen mellan bromsa och släppa är mycket svår. Detta har också visat sig vara det sättet att fostra de båda mot målet att bli egna individer med kraften och förmågan att tänka själva och förstå helheten av livet.

Jag ser att ett av det viktigaste i dagens samhälle är att kunna tala för sin sak. Att ha förmågan att våga och klara av att på ett bra sätt göra sig hörd, det är då man syns och finns.Att också ha den förmågan att ifrågasätta och tänka och se är ytterst viktigt. I dag blir det mycket svårare om man inte har den typen av förmåga. Det blir svårare om man inte vågar klviva fram och ta sin plats i socialasamanhang och man försvinner då väldigt lätt i mängden av sårlet i från andra människor. I dag är det inte alls ovanligt med olikheter av något slag, vi har ett samhälle där individualismen på alla olika plan tar stort utrymme, det är då du måste klara av att visa din person och våga stå upp och tala för din sak, det är då du märks. Oavsett om det haldar om anställningsintervjuer eller att som elev göra dig synlig på aldra bästa sätt i klassrumet så är det rådande regler som gäller.

Detta är en kosnt och det inte lätt för de individer som inte har den personligheten. Men när nu mina små växer upp och dag för dag ser jag de båda utvecklas så kan jag inget annat än luta mig tillbaka och bara känna mig nöjd över att den som försöker kasta sig in i en debatt med någon av de båda kommer få det väldigt tufft om de inte har väl underbyggda argument.

Mina båda barn är så olika så det är som natt och dag. En Mulle i skogen gubbe och en dam som inte ser någon anledning till att besöka skogen i onödan. Hon intresserar sig för musik, konseter och stadsliv. Grabben kan i sin ensamhet gå runt och kika på löven, myrorna eller annnat som han tycker är jätte spännande. Men för en tid sedan så sa syrran: Jag tror att jag och lillebror kommer att bli bästa vänner när vi är stora, precis som du och moster.

Det var då jag kännde att de båda har något så stort gemensamt, något ingen kan ta i från dom, de har varanndra och det kommer de alltid att ha i både vått och tortt. Snart är de båsa stora nog att ta vara på sig själv. Kärlek till de båda och all min respekt.

Kram mamma.

Konflikter som leder till galenskap.

Funderar lite på den uppkommna konflikten som råder i vårat vardagliga samhälle. Det handlar om vargen, den stora stygga vargens vara eller icke vara. Jag förbannar mig själv för att jag änns funderar på det och tror inte att det heller ger läsarstorm här på bloggen. Jag vet ju redan vart jag står i den frågan sen att jag lyfter ögonbrynet för anndras underliga kommentarer och sätt att betee sig borde inte alls ligga i mitt intresse. Eller så är det kanske det det borde?

Hur är det möjligt att människor ska behöva känna sig rädda för att säga vad de tycker i ett demokratisktsamhälle som det vi lever i? Vart leder denna frågan oss i demokratin?
Det är ju bedrövligt att människor ska känna sig ålagda med munkavle för att de tycker något i en fråga som berör vårat liv i gemenskap med rovdjur.

Jag respekterar åsikterna i från alla läger, men jag varken respekterar eller för den delen acepterar några som hellst överträdelser för vad som är utanför ramen av vad den demokratiska ordningen tillåter. Jag vägrar aceptera att människor som vill utrota vargen blir offer för militanta vargälskare som på olika vis tar till grepp som hot,påhopp och trackaserier. Jag vägrar också att aceptera att vargutrotarna ska bli måltavlan för kriminella handlingar av något slag. Ingen ska i dagens Sverige behöva känna att man inte kan eller våga yttra en åsikt av något slag.

Detta innebär också att jag kräver en nyanserad debatt, märk väl då vad ordet debatt betyder. Det betyder att man diskuterar sina olika åsikter och då också lyssnar på varandra och kanske kan vara så ödmjuk att man vågar erkänna att någon i från det andra "lägret" kanske har rätt i vissa saker. Vart tog detta vägen när det gäller vargen kan man fundera på? Sandlådenivån på det hela gör mig förtvivlad och riktigt förbannad mellan varven. Det som pågår nu leder ingenstans mer än att man kan se skymten av väldigt primitiva människor som på olika vis beter sig väldigt märkligt och i bland blir jag ängslig för att det sitter människor ute i stugorna som oftast anonymt slänger ur sig lågvattenmärken som blir så pinsama att man nästan skäms i stället för dom.

Många brukar tycka mycke om andra konflikter i världen uppstår, i bland tråka och hånas människor som strider för sin sak,kanske i bland för att de inte delar samma religion. Tycker nog att det då blir ganska intressant att återkoppla detta till den pågående konflikten vi har kring vargen. Är inte det lite lika fenomen? Saken eskalerar mer och mer och flera läger har bildats. Är det den här utvecklingen vi vill ha? Jag vill inte det och jag värnar och månar om demokratins grundpelare till det yttersta. Det är viktigt och demokratin sköter sig inte själv om vi medborgare inte inser och förstår vikten av att ha den typen av samhälle, vilket jag inte kan se att människor i de hetaste striderna i vargfrågan förstår.

Gaphalsarna som skitar ner debatten (läs pajkastningen) förskjuter de som kan hålla sig inom en mera nyanserad normal nivå och de radikala hörs och syns mäst. Precis som världens alla andra konflikter, stämmningen hetsas till ofattbara nivåer. Att uppmana de båda sidorna att komma till sans känns meningslöst. Det jag kan uppmana till är att ingan ska låta sig tigas av rädsla för hot eller trakaserir. Och överträder någon gränsen för det tillåtna så polisanmäl det hela omedelbart.

Jag tycker också att staten nu också sannerligen behöver vakna till för att se vart det hela håller på att leda oss kring vargfrågan. Staten måste nu handla och ta ett krafttag om det hela omedelbums. Dels fundera på hur vargen skall hanteras, dels hur man löser befolkningens väldigt stora problem att hantera den här frågan. Kan inte ungarna hålla sams i sandlådan så måste ju någon rycka in eller hur?

Vad tycker jag själv om det hela då? Jo att vargen ska få finnas men under absolut kontrollerade former i skogen. Svårare än så var det inte med den saken. Jag köper inte argumenten om att detta rovdjur inte skadar människorna, jag köper inte argumenten som att vi människor får lov att anpassa oss efter vargens beteende. Jag köper inte argumenten om att de som pysslar med djurhållning för skylla sig själva att deras får har rivits av varg, för vargen har rätt att göra det för att den är ett naturligt inslag i våran fauna. Det hela handlar om att jämka och finna en lösning anpassad efter allas behov. Alltså inte låta vargen leva fritt och absolut inte få jagas för att naturen ska gå sin egen gilla gång och sköta sig själv. Då undrar jag på vilken nivå vi ligger? Vart vi ska gå  tillbaka till för tidsepok då naturen skötte sig själv och ordnade upp allt utan att människorna la sig i ? Måste ju vara så långt tillbaka som före den tiden människan blev jägare. Efter det så har vi ju varit delaktiga och pillat i naturen, alltså det hela började för tusentals år sedan.

Att nu plötsligt föra en diskussion om att vi människor måste anpassa oss efter naturen känns lite försent liksom. Att ha ett medvetet tänk och en ambition om att försöka anpassa oss så gott det nu går är jag helt med på, men då i det som mer känns realistiskt. Som att man kanske inte kastar batterier i naturen, eller bryter av kvistar på ett träd i onödan. Kanske funderar på förbrukningen av olika material och återvinner saker, det hela ligger alltså mera på en Mullenivå för min del.

Jag känner mig inte rädd för vargen, men då har jag heller inte mött en varg i skarpt läga och sett dens betende öga mot öga. Så länge man inte har det så går det ju så klart väldigt mycket enklare att påstå att den inte alls är farlig och att den aldrig i livet skulle ge sig på en människa, framförallt att man inte är ett dugg rädd. Men alla vet att det är ett rovdjur och när man ser hur ett rivet djur ser ut så tvivlar jag inte en sekund på att en varg som vill ta mig av daga skulle göra det inom loppet av sekunder. Varför skulle den INTE ge sig på mig om jag befinner mig i den revir? Ett rovdjur jagar för att den vill ha mat, om då en hanne på 80 kg är hungrig och jag plötsligt uppenbarar mig så tror jag inte att den passar och väntar på nästa rådjur eller älg ska dyka upp i stället. Sen får de som påstår att den aldrig skulle ge sig på en människa säga vad de vill om den saken.

Det närmaste jämförbara en varg är våra hundar. Hundar har avlats i många år för att få bort vissa saker vi inte vi vill ha, men ändå klickar detta i bland även där. Nu talar jag inte om hundar hetsade till att slåss, utan annars väl fungerande hundar som vardagligt uppför sig helt normalt efter de kraven som ställs på dom Jag har sett mina hundar i situationer där deras vanliga sätt att vara plötsligt har försvunnit bort och deras instinkter har trollats fram, det sitter långt långt inne men ändå finns det med där. Jag har sett två rivirbenägna hundar göra upp och det är ingen trevlig syn och absolut inget jag stoppar fingrarna mellan. Då är det djuriskt och bloden formligen skävtter runt. Då är det hundar som ändå inte har haft som ambition att döda, för då hade en av dom inte varit vid liv i dag och matchvikten ligger på ca 20 kg, långt i från en vuxenvargs kroppsstorlek. Att vara med och se den här typen av hunduppgörelser ger mig rysningar då jag tänker på hur de hela går till hos vargen.

Nå väl, jag hoppas att jag inte får hem ett hästhuvud i sängen eller att maffiabossen  knackar på och vill ha pengar för att  jag delat med mig av min åsikt och kräver min tystnad. Jag vill inte att mina barn på något vis skall bli indragen i det hela för att jag tycker det jag gör. Ingen behöver heller ge sig på min bil, spränga min postlåda (den är iof redan trasig) eller ringa min mamma och tala om för henne vilken otäck unge hon har som tycker det hon gör. Ingen behöver heller vara dum mot mig med flit och sätta krokben för mig när jag går in i affären för att handla.

Tack för ordet.

onsdag 16 november 2011

Vem är hon, hon som alltid är vid min sida?

Talade en stund med vänner om den ständigt andliga närvaron jag känner. Den hjälparen som jag så väl känner och vet att är vid min sida. Berättade lite om mitt dilemma om att vara så fullständigt vidöppen och verkligen ta in alla energier som är runt mig. Det har gjort att jag blockerat,stänger av. Målet är att jag måste lära mig justera flödet och kontrollera det hela.

Efter det här samtalet så väktes den lilla vilande extratillgången i mitt medvetna sinne till liv och jag började fundera lite på det hela. Och jag ska nu berätta lite om hur det var i går. Tvivlarna och skepptikerna får gärna läsa vidare, men jag behöver inga kommentarer som att jag inte är klok eller att jag är konstig. För mig är det här min verklighet, det kan ingen ta i från mig. Ni som inte vill tro på mig behöver inte det.

I går kväll satt jag på den platsen i köket som skänker mig sinnes frid och är den platsen där jag funnit ro så många gånger. Jag hade min fina kandelaber tänd och som vanligt skrev jag på datorn om dagen och funderard lite mera ytligt på vad vi hade pratat om tidigare under dagen. Plötsligt kommer den där kännslan att hon, min hjälpare, den där kvinnan som jag känner av så ofta var med mig. Inte ett dugg fysiskt, men mycket väl i mitt sinne på något vis, kanske inte det direkt medvetna men djupt inombords. Hon är en av tre som brukar "visa" sig väldigt ofta. Hon har två till med sig men de är inte lika pockande på att nå fram till mig, det är hon, kvinnan som är mera tydlig och kännbar i sin närvaro.

Jag bejakar nu hennes påkallande av min uppmärksamhet och det skickas liksom som bilder och kännsloflöden till mig. Och jag börjar berätta för min sambo om vad jag känner och får. Jag har inte alls den blekaste aning om vart det ska leda mig, jag kan inte alls hela historian i huset men jag vet att han som växt upp här har den med sig på ett annat vis.

-Hon berättar för mig att hon är ledsen för det som hände då som i dag påverkar vårat liv, hon känner sig nästan lite generad och tycker att det var bra onödigt att det hela blev som det blev.

-Nja jag vet då inget om en fejd som har varit i det här huset, inget som jag har hört om, säger han och jag ser att han funderar.

-Jag känner att de två hon har med sig är mer som syskon, inte en man hon är gift med.

-Tja jag vet ju att det var väldigt många som bodde i huset, det var generationer och släkt och familjen hade 11 barn men fick av någon anledning flytta och ett barn lämnade dom kvar till en moster som inte hade egna barn. Deras mor och far flyttade längre bort i byn med de 10 barnen och lämnade ett kvar.

Det är då jag så starkt känner att det är ju hon, hon som blev lämnad. I mitt kännslo flöde känner jag mig fnissig och kännslan av att äntligen har du fattat vem jag är kommer. Fnissights kännslan håller i sig men i det här medvetna så kommer mina tårar, tårar av lättnad. Tårar som man kan känna av att äntligen har man släppt ut något man burit med sig och kanske äntligen berättat, så är nog det bästa jag kan beskriva det hela.

Bilderna jag får är pendlande mellan en äldre kvinna och ett barn, men det är samma person. Hon berättar för mig att hon lekte med sina syskon i bland men att hon aldrig mer blev acepterad och en del i sin familj igen. Det var en sorg hon bar med sig i hjärtat under hela sitt liv. En bild är också den att hon sträcker fram sin hand och i handen ligger det ett smycke av något slag i silver. Hon pekar också ut platser där specifika händelser har hänt. Jag berättar det för Jonas och en av sakerna är att hon en gång när han var liten hjälpte honom till rätta. Han var några år och gav sig av, liksom rusade i väg så som barn i 3 årsåldern kan göra. Hon pekar ut riktningen och ger mig den kännslan av att hon hjälpte honom till rätta igen för det hade slutat illa annars. Hon pekar åt det hållet där vi har gungorna, och jag ser klart och tydligt vatten och diken. Så ser det inte alls ut i dag, men bilden jag får är mycket tydlig.

När jag berättar så säger Jonas att jag visst för länge sedan hade talat om att han som barn hade rusat i väg och att det kunde ha gått illa, jag själv minns det inte alls, men tydligen har det varit uppe på tapeten tidigare. Jag har heller aldrig hört någon berätta om det tidigare.

Min hjälpare heter Kerstin, jag har tidigare trott att det varit Karin eller något liknande. Nu vet jag att det är Kerstin och att det är hon som blev lämnad hos sin barnlösa moster när hennes familj flyttade. Hon var i 4 års ålderna när hon plötsligt inte längre fick dela sin vardag med mamma, pappa och sina 10 syskon.

Hon ger kännslan till mig att hon under hela Jonas liv varit med honom, men han är inte lika lätt att nå som mig. Jonas själv reflekterar över det hela och säger att det kanske är därför han aldrig känner sig ensammen, han har aldrig haft problem med att vara själv. Aldrig någonsin kännt det som att det skulle vara problem, man måste också se olikheten mellan att vara själv, och känna sig ensamen och övergiven.

Mitt kännsloliv är i gungning och tårarna strömmar ner och jag kan nästan fysiskt känna hur hela systemet snurrar i gång i min kropp. Jag blir varm på kinderna och det hettar i ansiktet. Kerstin är ingen sorgsam själ, snarare tvärtt om. Mycket skratt och hon ansågs nog som lite omöjlig som barn. Små busstreck och inte alltid så lätt att hantera för vuxenvärlden.

Vad är det då hon menar med att den uppkommna fejden då skulle ha påverkat vårat liv i dag? Ja det får jag ingen klarhet i alls. Men när jag känner de här kännslorna och får bilderna klart och tydligt framför mig så förstår jag och ser det som mycket förklarligt varför den liberala synen på människor och kärleken till varandra har levt kvar hos Jonas och hans föräldrar. Det är naturligt vis ett nedärvt socialt arv de bär med sig ända i från Kerstins tid, förvisso kanske inte alls så ovanligt att man då lämnade i från sig barn och att man gifte om sig när den äkta hälften avled  osv. Men synen på människors betydelse och kärleken och omtanken till varandra, oavsett blodsband eller inte,är mycket utpräglad och jag kan se sambandet med mycket av det jag lever med i nuet och koppla en hel del till historian.

Efter en stund så känner jag inte längre närvaron lika utpräglad och stark. Jag känner att det är bra för nu och att det viktigaste för stunden var att förstå och känna budskapet om att änglar visst finns dom.

Jonas är en skeptiker, kanske inte lika mycket som förr eftersom vi talat om det här många gånger. Men jag påminner honom om den där bilkraschen han var med om 2004. Jag frågar honom om han verkligen tror att man kan krypa ur en totalkvaddad bil som ligger på taket och halvböjt runt ett träd utan en enda skråma på kroppen utan att ha haft det vi i dagligt tal kallar änglavakt?

-Jag har faktiskt funderat en del på den saken,säger han då.

Kerstin var med honom då, hon berättar det för mig och jag har också en klar och tydlig bild av hur det såg ut i bilen precis efter att det slutat snurra och allt blev tyst.Jag ser hur hon klappar om Jonas och stryker honom på kinden och säger att det kommer gå bra. Jag ser och känner att hon är där när han kryper ur bilen. Jag får en bild av att hon går bakom honom när han går mot vägen för att skaffa hjälp. Jag vet att hon var där och jag vet att hon följde honom väldigt nära, hon berättar det för mig.

Jonas har inget minne eller någon kännsla av att han kände närvaro just då när jag frågar honom. Men när man ser bilen och vet hur olyckan gick till och hur långt bilen flög i luften, snurrade runt och slog av träd innan det tog stopp så kan man inte annat än se och förstå att änglarna och hjälparna hade lite att göra just den dagen.


måndag 14 november 2011

Dexter 24 timmars tillgänglighet står det på Kommunens hemsida, jo men tjena Kungen.

Grova ord och frustration upp till öron nivå. Detta eminenta kontrollprogram eller kalla det vad du vill får mig mer än ur balans. Detta är ju hysteriskt X 10 och jag ställs nu inför två val. Skita i det eller som vanligt när det gäller skolans värld skrika som en dåre väldigt högt och ljudligt, mer än vad som är måttligt skulle nog en del tycka. men jag blir tokig !! Jag är redan väldigt känd i de här korridorerna och jag är allt annat än stålt för att jag blivit fullständigt vansinnig mer än en gång gällande skolforumet. Jag bär med mig en tung ryggsäck av bitter erfarenhet och min toleransnivå är inte hög, det erkänner jag villigt. Och den som står i skottlinjen för stunden kan få det väldigt svårt, jag vet därför är det allt annat än så jävla enkelt som att bara lyfta en telefon och uttrycka sitt missnöje. Det här är ett problem jag har, och jag vill i det yttersta skona främst mitt eget barns rykte, för vem dömer inte barnen efter föräldrars uppförande? Nej ooo nej säger troligen merparten, men jag har även där bittra erfarenheter av det hela.

Dexter skall ses som en resurs och en kontroll på elevers närvaro, frånvaro,scheman och annat som kan behövas för att man som förälder ska ha en inblick i studierna samt att eleven själv kan ha koll och ordning.

Här har vi nu ett ytterst lysande exempel på en del av det som uppfattas av total urspårning i dagens skolan. Varje lärare skall fylla i närvaro, samt frånvaro i detta program Dexter. Allt för att det skall vara ordning och reda kring elevernas studier. När man då kommer till mitt barn, eleven så brister det hela otroligt mycket. Främst för att det för våran del är ytterst viktigt med att den aktiva NÄRVARON skall synas som en morot att för varje dag streta vidare framåt, speciellt när det varit 3½ års jävla fight varje dag att få en fungerande skolgång.

Detta Dexter omtalas i goda ord på Kommunens hemsida som en 24 timmars tillgänglighet. Det är inget nytt fenomen, detta har funnits i Kommunensregi under flera år. Sen hur det fungerar eller inte fungerar parallelt med nuvarande skolform och sättet elever kan studera på det skiter jag i. Kravet jag ställer är att det skall bokföras inom en rimlig tid hur eleve är närvarande på lektionen eller inte. Jag ser detta Dexter som ett stöd och hjälp för oss vårdnadshavare att kunna rycka in omgående om man ser att det plötsligt börjar spåra ur i skolan, för det är väl vi vårndadshavare som ansvarar för våra omyndiga barn eller hur? Om jag inte har den blekaste aning om hur det fungerar eller inte fungerar i skolan hur ska jag då kunna rycka in och ta ett snack med min unge i tid före det absolut är försent?

Nu har vi absolut inga friktioner gällande skolan närvaron är bra, det handlar mera om att den närvaro som sköts faktiskt ska synas ockå, minst lika viktigt det när det under flera år har trasslat.Som en morot att få cred för att man faktiskt är där man ska och sköter sina lektioner och ser att det snabbt ökar i antalet närvaro timmar.

Mitt barn är väl medveten om att jag kan logga in på dexter precis när jag vill och vart i från jag vill, lika väl som hon själv kan göra det och jag uppmanar henne att göra det också. Detta har vi som en gemensam överenskommelse, inga hemligheter utan raka rör, kör i vind. Det handlar inte om ett spionage utan hennes vetskap, det handlar om att hon ska veta att man kan inte trolla bort saker och låtsas som det regnar, det handlar om att suporta och stötta en människa ut i vuxenvärlden som tagit sig en väldigt krokig väg till det vi står inför i dag. Det handlar om att hon stålt ska kunna se på Dexter att hon finns som elev, hon är där hon ska och det bekräftas i från alla håll. Hon ska få känna att hon flitigt biter tag i skolan och verkligen käpar till det yttersta och det SKA synas på Dexter också.

Detta budskap går kommunen ut med, Dexter som en tillgång och något jätte bra. Varför fungerar det då inte? Jag vet inte om det beror på att lärarna inte har den tiden att fylla i det hela, jag vet inte om programet i sig är svårhanterligt eller vad det beror på? Jag vet inte heller om det är ledningen som ställer får svaga krav på att dettta ska skötas, jag har inte den blekaste aning. Det jag vet är att problemet måste lösas eller så tar man genast bort detta program och slutar skriva den falska marknadsföringen på kommunenshemsida om att detta handlar om tillgänglighet 24 tim om dygnet.

I dag när jag ringde och frågade om varför lärarnas mailadresser eller telefonnummer inte alls finns där så fick jag det intressanta svaret, jag har inte haft tid att lägga in dom, jag gör det lite då och då när jag har tid?!?! Jaha och om man då vänder på steken vilket privat företag skulle kunna svara så på en rak fråga om en vara man gör reklam för som inte fungerar?
 Till saken hör ju att jag faktiskt är med och betalar denna varan också som boende skattebetalare i kommunen om man nu ska hårddra det regält.

Nu är jag inte dummare än så än att jag ändå kan om jag vill lista ut varje lärares e-mail adress, men det är ju inte alla föräldrar som bor i den här kommunen och kanske på rak arm vet precis hur våran kommunadress ser ut. Under det väldigt heta samtalet med rektor så förklarade hon det hela med att hon visst tyckte att hennes personal skötte det hela bra eftersom de bokförde närvaron med papper och penna. På frågan om när jag skulle få redan på den eventuella frånvaron blev svaret, tjaa under det första utvecklingssamtalet antar jag. Okej, det är en kommun som är tillgänglig 24 tim om dygnet det, eller?

Jag vet inte vart det hela klickar, jag har ingen aning alls. Det jag vet är att detta ska lösas och det omgående. Och jag vet också att denna frågan om att klicka i närvaron som den ska på Dexter har varit på tapeten mer än en gång. Alla lärare förväntar sig att eleverna ska sköta sig och fullfölja de krav som ställs på dom, då tycker jag heller inte att det är mer än rätt att man i från motsatt håll kan förvänta sig det samma. Vad det nu än må vara som felar med Dexter så ser jag ingen annan uppmanan än att det ska lösas. NU!

Hur det sen ska ske får skolchefen vara behjälplig till att ordna, det är inte min sak.
I dag känner jag mig allt annat än tolerant eller trevlig, jag hoppas kunna vända tränden inom kort.

Åter i vardagens verkliga liv.

I dag är det en helt vanlig Måndag i månaden November. Roligare än så blir det nog inte. Frosten ligger vit ute på gräset och det i sig är väl ingen överaskning för den här bredgraden under den här årstiden precis.

Det som är mer överaskande är nog att tiden går så fort så det är nästan lite läskigt.
 Snart ska vi ha 16 års kalas här hemma och det är inte jag som fyller år, även om det känns som om det nyss var min 16 de födelsedag. Jag fick ett köksbord och en kökslampa i 16 års present av familjen och släkten. Ja det var då det, sen dess har det runnit mycket vatten under broarna. Tur att jag inget visst då av allt skit jag under kommande år skulle få vara deltagare i. Är inte säker på att jag hade valt att överleva då, det är tur att man inget vet och fortfarande står jag pall.


Under helgens resa till Stockholm och Åland så känndes det bra att resa bort för en stund, jag saknade de mina så klart men inget mer. På väg hem igen kom vemodet och insikten om att det inte går att rusa i från vardagen, det kommer i retur. Jag vantrivs i min vardag och jag vet inte vart och i vilken tråd jag ska dra i. På vägen hem lyssnade vi på Den svenska björnstamen och låten Vart jag mig i världen vänder.
Vart jag mig i världen vänder står jag här med toma händer och längtar efter något som kan rädda mig, så går texten och visst är det så jag känner. Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd som kan se vad vi gör och förstår vad vi menar, sjungs det vidare i låten.

Nej jag vet att det inte finns någon mer än jag själv som kan rädda mig. Den största boven och stopplkossen för allt i mitt liv är ju mig själv, så enkelt är det men ändå så svårt. Åt vilket håll funderar jag då? Jo det är bara tankar om en avflytt och ett nyskapande av en vardag, den trista jävla vardagen men någon annan stans. Jag är så less så jävla less på den här orten och kommunen som är ta mig fan den mäst bakåtsträvande skitkommunen jag någonsin skådat, har iof inga mer referenser men de jag har här i min hemkommun är bedrövliga.

Under min hemresa så såg jag kanske 30-40 ungdomar som skejtade och åkte inlines i en mindre skatepark. Det var jutna små gupp och hopp, okej jag vet inte vad det heter men jag beskriver det så. Jag han se att det var en salig blandning av åldrar och varianter på ungdomarna. Snabbt går då tankarna till vårat ställe som avsatts för skejtande ungdomar och den föreningen. Bidrag har sökts av föreningen för att kosta på värme och avfukting, de ber om ett bidrag i från kommunen för deras ansökta bidrag räcker inte. Vad händer. Jo men så klart det blir icke i från Malung-Sälen kommun. Detta kan man inte ställa upp med. Det finns nödvändigare saker att investera i och man jämför energikostnaden med något förbannade istält som existerade på 70-talet och så dyrt detta var. Detta gör nu att skejtarna får lämna tillbaka det sökta bidraget för det blir inget av med detta!!

Hur kan man alls säga att någon jävla investering i hela den här kommunen är onödig efter som ALLT håller på att rasa? Ska man inte hugga på allt som det går? Och jag vill veta vad det är som går före detta i kön? Kapitalförstöring säger jag och blir så barnslig och fånig att jag får lust att bara peka finger åt de väldigt kortsiktigt tänkande figurerna som ska bestämma i den här kommunen. Varför kan man inte se vikten av detta och kanske den investering som inte dirket går att räkna i kronor och ören?

Det blir något halvblaj av alltihopa i stället, nödlösningar som driver komunen likt en resperator. Som motfråga funderar jag på vad programet Dexter kostade som inte fungerar ett förbannade dugg? Vad kostar detta dataprogram Kommunen? Jag läser att det med en snygg beskrivning på hemsidan står att Malung-Sälen kommun ska vara en kummun tillgänglig 24 tim om dygnet? Jaha hur då? Dexter är ett program där jag som förälder ska kunna logga in och följa mina barns studier,närvaro,hitta viktiga tele nr och mailadresser. En så simpel sak som en mailadress till lärare eller telefonnummer, men mer än hälften om inte ännu mer av de lärarna jag skulle kunna behöva ta kontakt med har ingen mailadress där, många av de övriga lärarna också för den delen. Vad beror detta nu på då? Jag har ingen aning men eftersom det INTE fungerar så undrar jag om detta inte kan anses som en stor fet jävla onödig invetsering gjord av Malung-Sälen kommun?

De inhyrda barackerna på Blomster, nu mer kallad modulerna skulle hyras under en kortare period då de sk byskolorna stängdes och det svikande elevantalet efter vissa uträkningar skulle så småningom bli så litet att barackerna skulle tas bort. Senast i morse så såg jag båda de här barackerna som så tillfälligt skulle stå på skolgården, denna tillfälliga lösning har nu varat i sex år om jag inte minns fel. Och vad har den hyran kostat kommunen?  Är inte detta en fet jävla onödig investering så säg? Pengar som rinner i väg på en hyra, inte änns något kommunen äger. På den tiden så sa jag att har de kommit dit så kommer de aldrig där i från och jag tycktes visst ha samma skills som den nu mera framlidne Saida som även hon kunde se in i framtiden, för de har då inte rört sig ur fläcken och det är väldigt tyst om den här bygnationen.

Detta och mycket mer vet jag sen kommer kommunalrådet och talar om viktigare saker som ska prioriteras i kommunen därför kan man inte lägga några hundra tusen på skejtanläggningen, det stör mig in till migrängränsen måste jag säga. För att tjata vidare i samma anda så funderar jag på hur i helvete de tänker när det gäller de unga i kommunen och föryngringen?  Det står klart för mig att det inte tänker alls. Det är just de här sakerna som får mig att känna att jag och min familj är värd så mycket mer och bättre. Jag orkar inte leva här där gubbväldet och det kortsiktiga tänket, om det är något alls, det ligger som en sur blöt filt över hela orten.Kan man ropa efter någon med förstånd som kan se vad vi gör och se vad vi menar?

När man inte har allt det man på en större ort ser som ett naturligt inslag, läkarvård,kommunikationsmedel,stort urval av skolor,kulturliv,uteliv,jobb osv så måste man väga upp detta med något annat och se och erbjuda det man har, detta var visst väldigt obekant för kommunledningen. Ge mig en anledning att stanna och bo kvar.

Nej ska väl sura vidare och söka lösningar på livet.

söndag 13 november 2011

Helgen på böljan den blå.

Syrran och jag bilade ner till Stockholm för att stiga på Birka Paradise som skulle ta oss ut på Österjön. Bilresan dit känndes väldigt klyven och spänd. Jag ville verkligen inte känna kännslan av rädsla, men jag gjorde det. Rädsla av att vara instängd och rädslan för vatten.

Syrran underhöll så gott det gick på vägen dit och visst glömde jag bort att vara rädd i bland. Väl framme vid terminalen så ville jag nog nästan inte gå ombord, men syrran höll takten och vi checkade in galant.



All nervositet måste ha satt sprätt på hela mitt system. Syrran rusade till baren och införskaffade ett glas bira som jag slukade likt en törstig kamel,allt i medicinsktsyfte så klart. Själv zippade hon på ett glas vi som var lika försvinnande gott som min öl. Jag och syrran brukar höras när vi är ute på galej, det gjorde vi den här gången också fick vi bekräftat lite senare under kvällen.
Hej på på dig syrran vrålade jag och hon svarade genast med samma mynt och sen drack vi. Defter några glas kom det en ung servitris för att plocka av borde och jag menade att jag skulle tacka så artigt, men allt blir väldigt fel. I stället för tack så mycket så säger jag, tax så mycket.

Det här leder ju till ett gapflapp som saknar motstycke, övriga resenärer ligger fortfarande lite lågt när det gäller partystämmningen,men syrran och jag visar vart nivån skall vara. För mig som måste röka är det en väldigt rund trapp upp till takterassen, syrran höjer ett varningensfinger för detta och mina veka anklar, hon kommer inte kunna titta på mig när jag, som hon tror, glider ner för trappan i ett jävla brak. Sjävl lovar jag att skrida ner för den som Birgit Nilsson. jag varken rammlar eller skrider ner utan allt går bra och jag är bara mig själv.

Sen får vi gå om bord, och syrran talar väldigt tydligt om för mig att nu minsann är du ombord på båten, ingen återvändo, men tack så jävlar mycket för det då, men så snäll och vänlig är min syster, hon tycker om att visa sin omtanke och kärlek till mig på det brutala viset.

Väl ombord på sjörövarskeppet rusar vi till första bästa bar, vi måste underhålla det roliga som har kommit, både för mig och syrran. 80-talstemat råder på båten, då även på drinklistan. Självklart blir det hela en smurf.
Smurf och första barhänget.

Efter att ha slukat första drinken så får vi knata upp till våran hytt. En hytt med massor av speglar så även en i taket ovanför dubbelsängen, varför det liksom? Jag och syrran har ingen större nytta av detta tycker vi och funderar på om vi måste täcka över spektaklet, man kan ju bli livrädd liksom. Men så småningom lägger vi ingen större vikt på detta och blir påmind igen om att den sitter där när syrran skjuter i väg champagnekorken rakt upp i spegel, det klingar till gött men som tur är håller eländet. Vi har läst att man får betala för uppkommna skador och tar man sig en cigarett i hytten så kan det stå en dyrt. Och skylldig för en trasig porrspegel ovanför sängen i delux hytten vill vi inte vara med om alls.

Delux hytten Birka Paradise
Först kl 21.00 har vi bokat bord för middagen, detta gör att vi får paltkoma och lovar varandra att vi måste hålla ut till kl 01.00. Vi får inte gå till sängs före det och vi har det som ett avtal oss mellan. Maten smakar fint men det märks att något galet är det i köket, det flyter inte på för mannen som serverar oss och han ber om ursäkt. Under ca 10 minuter har vi också sällskap av två surgubbar i 30 års åldern, gubbe har inget med ålder att gåra utan är mera ett tillstånd, i det här fallet stämmer det väl. Syrran och jag försöker föra ett samtal men det går inte, och efter 10 minuter så går de båda, tack och lov. De är sura över den de anser mycket dåliga servicen. Så det var då lika bra att dom gick, de passade inte så bra in i det glada sällskapet som syrran och jag var.

Eftermiddagen så strosade vi runt på skutan och letade efter det utlovade 80-talet. Vi tyckte nog inte att vi fann det riktigt. Men vi såg nog några som väldigt omedvetet passade bra in i temat, då mer med klädsel och frisyrer. Eftersom jag var tagen av alkoholens lite mer roliga sida och cigarettbehovets dragkraft vågade jag mig ut på däck. Där kommer det plötsligt en tjej och utbrister ja men där är ni ju, det var ju ni som hade det så roligt i vänthallen, och jag lyssnade på er och skrattade jätte mycket. Är detta bra eller dåligt tro? Vi väljer att ta det som en komplimang och jag presenterar min lillasyster. Då ser tjejen förvånad ut och säger att hon tog oss för att vara ett par, hon hoppas också att vi inte ska ta illa upp för hennes misstag. Nej kära nån, varför skulle vi det? I mitt stilla sinne tänker jag att det är ju bara bra, då kanske man slipper eventuella påfrestande män ute på jakt efter varma köttstycken.

Efter en väl balanserad festkväll kryper vi till kojs och syrran ställer uret på väckning för att vi inte ska missa frukosten. Tycker knappt att jag hinner lägga ner huvudet på kudden när det eländiga uret ringer, väldigt högt och väldigt ljudligt. Och jag känner att det inte finns en rimlig sprotmössa för mig att ta mig till frukost buffen. Syrran får gå själv och hon påstår att jag skulle vara bakis, vilket jag dementerar fullständigt. Det är jag aldrig och jag tror snarare att det beror på alla den maten jag formligen har mockat in i truten. Jajaja säkert säger hon. Men det är klart, hemma är det väldigt sällan jag dricker söta drinkar, bubbel,vin och öl under samma kväll. Det händer väl aldrig i princiep. Men jag mår fruktansvärt illa.

11.11.12

Efter att syrran käkat sin frulle och jag vaknat till liv så utbrister hon i högsansky, men har du haft de där byxorna på dig sen i går? Ja vad då då säger jag när jag sitter på sänkanten. Ja men då har du ju för fan haft dom ut och in hela kvällen,och så var det. Mina svarta tights har varit på men ut och in och jag hoppas att det dunkla ljuset inte har avslöjat mig. Men skulle det nu ha uppmärksammats av någon medresenär så var det väl skit samma då.

Jag har i alla fall åkt båt och kanske kan jag göra det igen, men jag tror att det ska ta ett bra tag tills jag kastar loss en gång till, för min gammla lekamen orkar inte lika mycket nu som förr.

Skepp och hoj.