Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

fredag 25 november 2011

Skolk = inga kronor i från CSN.

Efter nyåret skall hårdhanskarna på och CSN kommer dra in bidraget du får som elev om du skolkar, och det nya är bla att det skall klippas av snabbt.

Jag trodde i min enfalld att så redan var fallet, men det visade sig att elever tidigare hade en ganska stor ram att röra sig inom inan något eventuellt kunde ske. Man gav eleverna den fina förmånen att ha möjligheten till 20% skolk, det är ganska mycket tycker jag eftersom det gäller ett bidrag som delas ut. Den synen på att förtjäna ett bidrag är man inte van precis. Snarare tvärttom, det brukar nästan vara omöjligt att fylla kraven för att få ett bidrag.

Jag tycker mig se att skolmenistern vill ta tillbaka den aktoritära ställningen till skolan. Det tycker jag är bra. Sen om alla ideer är smarta kan jag inte svara på. Det här med CSN har flera sidor. Det finns faktiskt flera varianter av orsaker till skolket som kan uppstå i en skola. Det behöver ju inte handla om att eleven inte bryr sig och med en axelryckning ligger kvar hemma i sängen för att det är det roligaste som finns. Det jag tycker att är bra i det hela är att skolan sätter ner foten och talar om att det handlar inte om en lekstuga, det handlar om att ta ansvar för sina studier och samtidigt ställer ett motkrav på prestation för att få pengarna in på kontot.

Den sanningen kommer ju annars väldigt hastigt uppfläskande i nyllet på alla som tar studenten och sen ska ut i det verkliga livet som vuxen. Den regeln gäller ju för oss alla, pengar kommer väldigt sällan in på kontot utan att du anstränger dig på ett eller annat sätt.

Frågan blir hur de eleverna som skolkar blir omhändertagna? Har varit delaktig i flera typer av sådana arrangemang, både när det gällde mig själv som elev och på annat sätt. Nu har jag aldrig sett hur gymnasieskolks åtgärderna går till, hoppas innerligt att jag slipper det också. Men jag har sett rutinen på när håll när det gäller grundskolan. En av sakerna som jag kritiskt kan tycka om är att det hinner spåra ur så kapitalt att det oftast är otroligt svårt att komma igen när det väl blir en första samankomst.

Den skolkande elvern tar sig allt som oftast på sig allan ballan rollen och den rollen befäst ganska så kvickt i bland kompisar och övriga lärare. Det är den rollen som aldrig borde få ett fäste. En skolkande elev sitter sällan på skills som gott självförtroende och väl utvecklade specialkunskaper gällande skolämnena. Det enda den kan och lär sig väldigt fort är att vara den där allan ballan eleven som skiter i hela världen. Kan man inte vara bra på något så kan man iaf vara skitbra på att vara dålig och bete sig där efter. Då syns man och märks.

Efter en långre tid och pusslande med datum så att alla kan närvara kallas man då på ett elevvårdsmöte. I detta ingår SYO,skolsköterska,mentorer,rektor,kurator, hur tycker allan ballan eleven om detta? Ja inte speciellt trevligt så klart trots att alla sitter där med goda avsikter. Varför tror jag inte att detta skulle skörda god frukt? Jo för att eleven väldigt sällan eller kanske aldrig har någon som hellst relation eller kontakt med alla personerna i sina yrkesroll i detta läget,där av sker inte det goda mötet som man talar om. Därför kan man inte heller hjälpa så som syftet är. Kanske i några fall men väldigt långt i från alla fall. Ambitionen måste väl ändå vara att hjälpa alla som kört i diket eller hur?

Alla de här människorna känner sällan eleven också. de hör i från mentorn vilka problemen är sen plötsligt har man en generallösning på allt och ska under detta elevvårdsmötet reda ut allt sen slutade det lyckligt.Och så blir det ju så klart inte. Under ett sånt här möte ställs det otroligt stora krav på elevens egna självförtroende, att våga tala, att ha förmågan att förklara, att ha förmågan att på ett bra vis samtala med vuxenvärlden i skolan som man just för stunden hatar och avskyr. Hela elevvårdsteamet har en föreställning om att de under den här samankomsten ska få information av eleven så att det hela kan återställas och problemlösningen är i rullning, alltså ställs ytterligare stora krav på eleven, vilket jag inte tror alls att elevvårdsteamet alls har för avsikt att göra eller kanske inte alls har tänkt på själva att det faktiskt är just det som händer. De sitter ju där för att hjälpa.

Eftersom hela den här skaran sällan har en relation med eleven och känner eleven så blir mötet mycket konstigt, elevens kännsla av att ingen fattar besannas och att avsky och hata skolan blir åter igen den enda snabba lösningen eleven ser. Min övertygelse är att det behövs en relation för att man ska kunna komunicera på ett vettigt vis. Detta gäller i alla lägen, så länge du inte har lärt känna en människa så kan du inte kliva in och hjälpa heller.

Hur många elever skolkade i åk 6 före man flyttade in på Centralskolan? Hur många elever gör det i dag när utformningen ser ut som den gör? Utan att alls ha några siffror på det hela så är min kännsla att frånvarnon har ökat. Varför det då? Jo för att i den här "nya" skolformen så har man inte en lärare som man får en relation till, man har ämneslärare och mentorer huller om buller och relationen som behövs skapas aldrig. De elever som behöver synas lite extra och bli bekräftade kan omöjligt bli det eftersom man har flera lärare att försöka skapa en relation till. Detta blir alltså ett naturligt inslag i den här typen av skolform, jag kritiserar inte lärarna.

Samma fenomen sker när man tagit sig upp i högstadie ålderna. Ingen av de lärarna man har behöver man utveckla den där nära relationen med. Och i den här åldern ska man då också baka in att livet suger mer eller mindre för ganska många ungar. Det är en lite mera naturlig del i utvecklingen än tidigare åldrar. Här har vi nu en individ, tusen snabbrusande kännslor,skolan är kass,orkar inte,skit samma ingen bryr sig ändå.

Då kommer det trevliga vänliga elevvårdsteamet in i bilden som en joker i kortleken. Det är nu det ska ske, det är nu man ska dryfta och ventilera kännslor och åsikter. Min stora övertygelse i livet är den att så länga man inte har en typ av relation så kan man inte hjälpa till 100%. Det fungerar inte så för någon av oss, varken vuxna eller barn.

Utan relation sitter då där teamet med den fina och behjärtansvärda tanken om att hjälpa eleven till rätta. De tolkar in och värderar saker under saamtalet, de ser snart en lösning på problemet. En av lösningarna brukar allt som oftast vara att boka in nya samtal hos, skolsköterskan, kuratorn. Allt för att ge stöd och en knuff framåt för eleven. Vad händer? Jo ännu mer ansvar och och krav ställs på individen. Vill eleven samtala med kuratorn som den inte alls känner? Blir detta en bra lösning. Jag tror att detta oftas görs för att inbringa kännslan hos personalet att de har gjort något. Men om man skall se till syftet så är ju då frågan vad man har gjort för eleven? Är inbokade samtalsmöten det som behövs?

Att boka in möten för samtal görs nog allt som oftast bara för att, den bakomliggande tanken av det hela försvinner nog väldigt lätt bort eftersom man tycker att man gör något. I vilket syfte vill man träffa den skolkande eleven egentligen? Tja det blir ju frågan och i bland kan det nog kännas som ett kännsligt ämne för den yrkesverksamma kuratorn, skolsköterskan eller vad det nu må vara. De vill ju hjälpa och arbetar dagligen efter den tron och filosofin också, det betvivlar jag inte ett dugg. Det jag säger är att det förekommer mängder av tankefel och kanske en omoderna variant av tron på vad som kan vara till hjälp och gagn för en elev.

Mina ideer och förslag på vad som verkligen skulle kunna hjälpa en elev är  en enda person som vid minsta lilla trassel rycker in för att etablera en kontakt med eleven. En person  som lär känna eleven på elevens villkor. Det är först efter ett sånt etablerande som man kan börja lösa problem och se problemen för vad de är, inte något som under ett kortare möte har pressats fram och som hällsovårdsteamet tror sig se och förstå.

Det hela ska vara på riktigt i från början till slut. Men det absolut viktigaste är att fånga de fallande eleverna väldigt fort och långt före de har slagit i backen regält. Visst är det absolut bra att CSN drar åt pengaflödet för skolkande elever. Frågan blir om skolan har förmågan och kunskapen om hur man möter de här kidsen och hjälper dom före CSN smäller igen rävsaxen? Känner att jag har många tår under min sko just nu, men jag har inte för avsikt att baktala någon eller göra någon ledsen. Snarare tvärtt om. Jag tror inte på det rådande systemet för skolkande elever. Och jag vill hjälpa till att få en ny vinkling och infalls vinkel.

Jag tror också att det socialanätverket runt den skolkande eleven är minst lika viktigt som eleven. Man måste också där skapa en relation och kontakt och ett förtroende. Ett strot samarbete runt eleven som fångar in den i fållan och med en hjälpande hand leder upp den i från dikeskörningen. Samma förhållanden gäller även här. Det är inte alls enkelt att som mamma,pappa eller anhörig sitta ensam runt ett bord med ett elevvårdsteam och prata om situationen utan att ha en etablerad förtrolig kontakt och relation med någon av de övriga. Det är också så många olika yrkesroller och människor inblandade i den här grejen så vem håller i trådarna egentligen? Alla vet ju hur flytande och svävande saker och ting brukar bli ju fler människro som är inblandade i det hela.

Fattar att CSN har lackat ur fullständigt och det har de all rätt att göra. Men medvetheten om skolorna har förmågan att hjälpa eleverna tycker jag i samma veva måste upp på tapeten. Det traditionella sättet kanske inte är det optimala? Kanske skall flera varianter av hjälp och åtgärder diskuteras. Skolan är en värld som talar om individanpassning väldigt ofta och gärna. Då borde även insikten och förståelsen för att  detta även i skolksituationer måste tas i beaktan. Alla har vi vissa regler

Ja men det är ju det vi gör, det är ju därför vi bokar ett möte och frågar eleven.......hum ja just det. Så långt var det individanpassat men sen då? Samtidigt som man måste se det hela ur elevens perspektiv, inte ur ett kuratorsperspektiv eller skolsköterskeperspektiv.

Jag är innerligt trött och utsliten på åtgärdsprogram,samtal,möten och ingen tycks reflektera över varför inget blir bättre? Detta reflekteras inte alls på så sätt att det kanske beror på åtgärnderna man trampar runt i kanske är fel. Nej det läggs på eleven att den fan i mig får ta och bjuda till nu. Att den ska släppa TV och förändras till en samarbetsvillig elev. Det är rimliga krav men skolan måste nog ta och tänka till hur man kommer till det målet. Det handlar om att vägleda och visa. Att sitta i stödsamtal för en hormonstinn jävligt trött elev fungerar föga. En minut efter avslutande samtal så har den ändå inte den blekaste aning om vad som sakts, om nu något alls verkligen har sakts.

Jag kan inte alls se att CSN gör ett dugg fel som inte vill ge pengarna till skolkande elev. Inget jobb ingen lön. Men jag vågar nog med all säkerhet säga att skolan inte kommer förändra sina handlingsplaner för skolkande elever ett förbannade dugg.

torsdag 24 november 2011

Tycks bli en till i familjen :-D

Under många år har vi i familjen sida vid sida levt med en tonårings liv och levende. Det har varit soligt, molningt, mycket regnigt och i bland stormande orkaner och tornadovarningar. Men jag älskar henne obehindrat och gjorde man inte det sommorsa tvivlar jag på att man skulle uthärda den här perioden.

Att vara tonårsmorsa innebär en hel del saker som tydligen står skrivet i någon underlig osynlig manual som är väldigt svårt att från dag till dag, i bland timme till timme anpassa sig efter. Det kan plötsligt vara en självklarhet att man ska begripa vissa saker som tidigare inte har kännts som ett problem. Att färdas till skolan i en för rostig bil kan vara dagens största problem, eller at mamma har en ful frisyr, skor, kläder eller bara är så fel så man tänkas kan bli och borde inse att man skall förpassa sig till en öde ö långt ute i Kaspiskahavet,.

Det är inte lätt för en morsa att se och förstå den hemliga manualen, hade man en liten gnutta inblick i den så skulle man ju så klart till det yttersta verkligen försöka göra sig så osynlig det går och tänka efter före man utsätter den stackars tonåringen för så grova övergrepp som att gå ut i offentligheten med fel frisyr på skallen. Hade gärna annställt en stylist som hade begripit bättre än mig själv också om det nu hade varit möjligt. Allt för att undvika skamen och pinsamheten tonåringen utsatts för.

Det underliga i det hela är at jag aldrig någonsin har sett den där manualen eller handboken för hur  jag ska bete mig efter reglerna så att  risken minimeras till noll pinsamhetskännsla hon tonåringen. Jag har bett om den där boken flera gånger men aldrig fått se den. Har många gånger sakt att så länge jag inte får en beskrivning på hur det hela ska gå till så skiter jag i vilket och kör på som vanligt.

Plötsligt har pinsamheten avtagit och efter några år hör jag sällan att jag ser ful ut eller skrattar för ljudligt, trots att jag inte har förändrat mig ett enda dugg. Jag har lika kläder också som tidigare men det blir inge åthutningar alls för hur jag ser ut. Den hemliga manualen måste ha skrivits om på något sätt. För mig känns det skönt och det gör det nog för tonåringen också gissar jag, det blir ingen behaglig stämmning när man får höra att man gör fel och är fel, roligare saker kan man allt tala om tycker jag.

Den här pinsamhetsnivån har alltså avtagit dramatiskt men i dag upptäckte jag något nytt och väldigt annorlunda.Jag tror att familjen just nu i skivande stund står inför en ny milstålpe och att ytterligare en tonåring håller på att flytta in i huset. Är inte säker men vissa tecken tyder nu på detta om än i en mycket, mycket mild grad ännu så länge.

Sonens umgänge med oss övriga har ofta bestått av gemensamhet i köket. Där har han ofta byggt sitt lego och varit väldigt nära trots att han pysslat med saker på egen hand. Han har liksom inte varit uppe i sitt rum väldigt ofta och sysslat med saker. Det har nästan varit så att han måste bli påminnd om att han har ett rum där man faktiskt kan vara och syssla med saker också, men njaa nog har det varit trevligare att vara nära familjen. Ha lite koll på övriga liksom.

Han är ingen ängslig typ eller alls mörkrädd, det har inte med saken att göra. Han har bara som ett barn ofta är haft behovet och viljan av att vara nära sin familj. Självständig är han men ändå.....
Och i dag hände det! Plötsligt kommer han ner till mig i köket och frågar efter CD skivorna han fått av mormor. Efter en liten stund till så kommer han ner och frågar efter knappnålar, han ska fästa upp plancher och göra fint, han vill ha sin AC/DC planch på väggen säger han.

Lite häpnas jag av det hela och så här har han aldrig gjort tidigare. Nu hör jag hur han pysslar där nere och spelar hårdrock på sin CD. Jag känner i hela kroppen att en nu milstålpe och epok börjar i våra liv. grabben är 10 och ½ år så tjjja det kanske är dags igen då. Nu spelar han en av sina favoriter hör jag. Det är I surrender med Rainbow och nog kommer han överleva allt.

Tacksam och stolt ska jag nu in i tonårsvärlden igen. Men jag hoppas att den där manualen och det hemliga kodex i den sannerligen blir enklare att efterfölja den här gången. Jag vet med all säkerhet att det INTE kommer bli svårare i alla fall.

Kram mina älskade barn./ mamma

Ingen skräll att dagens skrift tillägnas Black Sabbath.

Ja så var det nu gjort. Klappat och klart för en konsert den 25/5-2012 på Stadion och på scenen kommer Black Sabbath spela!

För mig känns det magiskt och förväntan och förtjusningen över detta faktum får mina glädjehormoner och adrenalin att susa runt lite extra i kroppen.

Detta är ett högst betydelsefullt och väldigt stort ögobnlick i under min livstid och jag hade aldrig kunnat ana att det skulle ske. Musiken betyder,äger och gör mig levande. Utan den som tröst, glädje och under sorgsama svåra ögonblick under livet hade jag varit väldigt fattig måste jag säga.

I bland stöter man på människor med mindre förståelse för fenomenet musik och konserter. Det är helt okej men jag säger som Stenmark, det är svårt att förklara för någon som inte begriper. Kännslan jag har i kroppen just nu är svår att förklarara, det är genuin  lycka och glädje :-D

Musikupplevelsen är så annorlunda live. Den är så äkta och verklig och man delar det hela med en mängd andra likasinnade människor. Gemenskapen känns i luften liksom. Man är bland vänner, så känns det.

En del av oss virkar vi andra går på konsert, så är det. Kännslan jag har just nu är som vackert solsken en fin sommarmorgon. Solen inombords strålar och det känns varmt och fridfullt. Lite av själva kicken är att komma över biljetterna. Det är den första etappen av adrenalinkicken och förtjusningen i hela händelseförloppet. När man väl har biljetten i sina ägor så kommer lugnet och friden, det är då man kan börja längta och vänta, oftast en väldigt lång tid. För att stilla sin hunger efter konserten så kan man musiknörda allt man kommer över. Tuben kan i detta sysftet ses som ett gott hjälpmedel. På musikforum i bland  likasinnade så kan man i alla oändlighet snacka om låtar, riff, basgångar och trumsolon, årtal, bandmedlemmar...osv.

När turnen har dragit i gång så hittar man ganska snart setlist och man vet då ganska exakt vilka låtar man ska få höra och i vilken ordning.Förtjusande spännande för en nörd på musik. När konserten sen är avslutat kommer eftersnacket. var det en bra konsert, var bandet tighta och satt det som det skulle. Hur var ljudet, vädret hela showen satt Ozzys byxor där de skulle. Eller tycktes mr Iommi vara ur balans? Sen klingar det hela av och allt läggs i minnesbanken av upplevelser och spelningar man genom tiderna sett. Min konsertresa har börjat i dag :-)

Jag älskar det, jag älskar Black Sabbath och jag är insnöad på NWOBHM  \m/

onsdag 23 november 2011

Högt blodtryck och Socialtänsten på tapeten...igen.


I dagens lokaltidning kan man läsa om min kommuns knäpp på fingrarna i från Justitieombudsmannen..
Det hela handlar i korta drag om ett LVU (lagen om vård av unga) som kritiseras av Justitieombudsmannen. Socialtjänten förnekar inte det som kritiseras, snarare tvärtt om skall det åtgärdas och kompetenshöjande åtgärder ska avhjälpa det som kritiseras.

Det låter ju toppen och jätte bra på alla vis. Det är inte så vanligt att man ser att en Socialtjänst tar på sig att de felat, det brukar allt som oftast skickas fram en person i från Socialnämnden som ser ut som en fogelholk och inte kan svara på frågor och hänvisar til sekretessen, eller den utredande tjänstemannen trots att det är tjänstemannen som arbetar UNDER Socialnämnden, de som faktiskt har det yttersta ansvare och de man kanske tror har den stora inblicken i det hela eftersom det är nämndens uppgift att ha det.

Knepigt fördelat det här och i de här korridorerna lyder helt andra ordningar än på andra ställen. Alltså de (läs socialnämnden) som har det yttersta ansvaret brukar vara de som vet minst och säger väldigt  ofta att de inte kan kommentera det specifika fallet.

I dagens lokala tidning så är det kanske inte så väldigt uppseendeväckande information som sprids till läsarna kanske många tycker. JO säger åt Socialtjänsten att de har butit mot tidsramarna och Socialtjänsten svarar med kompetenshöjande åtgärder. Tja är inte det bra då kan man tycka?
Nej säger jag, det är allt annat än bra och alls försvarbart på något sätt och vis.

För vilka tidsramar är det man brutit mot? Jo det är tidsramarna som handlar om ett tvångsingripande i det här fallet på en underårig människa. Hur är det änns möjligt att man inte under de här formerna av hantering alls håller sig till regelverket och de tidsramarna som gäller? Hur är det alls möjligt att en socialtjänste kan säga att de med mer kunskap skall avhjälpa problemet? Borde inte varenda människa som sysslar med tvång av olika slag ha absolut full koll på vilka regler som gäller och hur det hela ska hanteras jurisdiskt rätt och riktigt?

För mig är det solklart och väldigt viktigt att det för att vara absolut rättsäkert ska gå till och hanteras efter konstens alla regler. Hur är det möjligt att man änns kan och får lov att hantera och utfärda tvång och sen inte alls hålla sig till de regler som finns? Ja jag kan ju säga att för mig blir det hela fullständigt obegripligt och ofattbart. Det hela handlar mer om diktatoriska maktgrepp än demokratisk lag och ordning, på annat sätt kan jag inte se det.

Eftersom hela historian handlar om ett LVU så är jag där med helt 100% säker på att Socialnämden i aldra högsta grad har varit involverad i det hela. Då kan man ju ifrågasätta vad de sitter och pysslar med? Varför har de inte sett och alls funderat på vad deras socialtjänstemän sysslar med? Så länge inget motsatt bevisas för mig så kommer jag hävda bestämt att det hela beror på deras okunskap och oförmåga att sköta sitt uppdrag. Där med är det igen bekräftat för mig att socialnämnden inte ska på villkorsvis vara ett uppdrag för fritidspolitiker utan ett utomstående organ som har en granskande uppgift att se till att socialtjänsten sköter sig, samt ha utbilldning om socialtjänstlagen och vilka olika åtgärder Sverige har att erbjuda i frågan om diverse problem som kan drabba människor. Även vilka vägar och möjligheter det finns för att hjälpa individer. Jag lovar att varianterna är många och att utfärda tvång och familjehemsplacera är långt i från den enda möjliga vägen att gå i många fall.

Ingen kan veta hela historian kring tidningens artikel i dag, den historian värderar jag inte alls. Men det är den uppenbara felhanteringen som jag formligen vill slita mitt hår när jag läser och ser. Jag blir rädd och det är ytterst kusligt att en socialtjänst bara kan säga att de ska höja kunskapsnivån där med blir det inget mer. Är det inte för jävligt att det som sägs vara det trygga rättsäkra Sverige så tydligt visar sig att enbart är struntprat och vad jag försökt påvisa flera gånger tidigare godtyckligt?

I artiklen så kan man läsa om att LVU grundat sig på ett tvångsgifte och min förmodan blir då att det inte handlar om en Svenskfamilj. Jag är inte alls säker på att hanteringen av LVU hade skötts lika uselt om det hade handlat om ett svenskt barn. Jag vet att det förekommer kringelkrokar av socialtjänsten även i svenska familjer, men kan det vara så att man trodde i från Socialtjänstens håll att man skulle komma undan med att inte hålla sig till de ramarna man har enbart för att familjen inte är i från Sverige? Tja på något vis så känns väl inte min konsperatoriska teori allt för avlägsen, inte för mig själv i alla fall.

Men skulle du fråga någon tjänsteman så skulle jag ju absolut på störtt ha tvärfel och de skulle säkert känna sig väldigt kränkta och förorättade för mitt rasistisga påstående och påhopp. Jag funderar då vidare och tänker hur den drabbade familjen känner sig? Humm, troligen väldigt kränkta, förorättade och kanske ävan felfördelade för att de inte är svenskar. Hur bevisar men en kännsla? Ja det går ju inte mer än i ord. Är det då ingen som lyssnar och tror på det man säger blir det väldigt svårt.

Skador som uppstår kännlomässigt är väldigt svåra att bevis och samtidigt också få en ursäkt för. Ständigt hör man bara att socialtjänsten sköter sitt jobb och vi ser inte att vi har gjort fel. Är detta en verklighet som vi ska leva med och i? Nej jag tycker inte det. Jag ser och vet en otrolig mängd av åtgärder som måste till i den här branchen. Jag ser en drös av förändringar och synen på den man som socialtjänsteman möter. Det här handlar inte bara om att "bli av " med sitt barn. Det handlar om att även den åtgärden går att sköta på ett respektabelt sätt. Även om det nu blir den sista utvägen för att skydda och hjälpe ett barn så menar jag att man ska hjälpa det då också. Inte ingripa med tvång så man tryggt kan sova om natten med vetskapen om att man iaf har gjort något åt problemet.

Hjälp mig att förändra. Hjälp alla utsatta att få hjälp, inte skjälp.

måndag 21 november 2011

Lilla snigel akta dig........


Ätbar snigel


Kommer hem och loggar in på Facebook och ser med skräckblandad förtjusning att Jonas är i Frankrike och äter sniglar?!?! Vad fan gör man det för? Det är ju det osmakligaste man kan tänka sig att förtära i mitt tycke, men jag har heller iof aldrig smakat så. Måste genast kontrollera hur han mår där ner i Europa och slår en signal.

Det brkräftast på sekunden att han inte är pådrucken utan bara frågat som en artig turist vad köket kunde rekomendera. Och då blev det sniglar !?! Hur kan det vara försvarbart att ett kök rekomederar denna snuskrätt. Jag vet inte men i bland så får jag för mig att desto mindre försvarbart något är destobättre tycks det vara. Som med konst ungefär, destor fulare och knepigare den är destor dyrare och snyggare blir den i samanhang där det tycks finnas många som förstår sig på fenomenet och har drivor med kronor i fickorna.

Jo det kan tyckas vara väldigt trångsynt och fördomsfullt av mig, jag vet, men kan det vara så att konsteliten behöver underlig konst för att de ska kunna dilla i hop saker och ha något att samtala om. Något som det liksom inte finns rätt eller fel i utan bara en målning som man kan freeka ut runt, ett kravlöst venisage där man kan begrunda något underligt och kallprata samtidigt som det går ett sus genom publiken av respekt och stor förtjusning? Ingen vet till hundra vad man pratar om men alla får det att låta så. Fenomenet snigel som maträtt måste vara det samma. Nu har jag också fått bekräftat att det smakade inget speciellt utan det var mera smöret med vitlök som smakade. Själva snigelköttet var intetsägande påstår min referens. Vad är det då för mening att kleta in vitlökssmör på en snigel? Kan man inte bara möla i sig vitlökssmöret om man nu tycker att detta är så gott utan att balnda in en slemmig varelse i det hela?

Detta med snigel måste också vara någon typ av märkvärdighets mätaren som alla talar om men som igentligen inte alls smakar något.
-På den där resturangen serverade en utsökt snigel ( har ju glömt vad det snyggare namnet på rätten är) den smakade delikat och var ypperligt tillagad.

Vad fan om själva snigeln nu i sig är smaklös så vad är det då man snackar om liksom? Det handlar ju bara om en snuskrätt som någon kom på att de dumma märkvärdiga typerna med all säkerhet skulle stoppa i munnen, sen har myten legenden och snigeln som maträtt levt vidare. Någon listig köksmästare kom på att är det dyrt så tror människor att det är märkvärdigt och fint att käka, ahaa vi tillagar en snigel, billigt att köpa in sen säljer vi den dyrt som fan och tjärnar flis.

I själva verket är de snygga mer fisförnäm människorna lurad in i fällan. År ut och år in sitter det dumbommar och käkar sniglar, ler och skålar och pratar om så utsökt det smakade och inte begriper att de är inlurade i en listig köksmästares plan om att bara baka kronor. Ha, jag har allt listat ut det hela och vet nu varför denna rätt alls existerar.

Min Jonas är inte speciellt märkvärdig av sig utan mera väldigt snäll. När han frågar som turist vad huset rekomenderar så tackar han och tar det som bjuds, nu föll det sig inte bättre än att det blev en snigel. Men det hela var en lite mindre variant av snigel och till varmrätt kom det en mera matigare bit kött. Det smakade bra, men snigeln var väl inget så där att hänga i granen, vitlök smakade den allt men det är ju inte underligt när hela det lilla livet är insmetad i vitlöksmör.

Musslor äter han med förtjusning och det kan jag heller inte riktigt förstå. Han har förvisso aldrig ställt kravet att jag skall koka och dona med dom i vitt vin och att vi ska ha en värre tillställning av den varan, han tycker mer att det smakar bra som ett pizzatillbehör. Kan vara så att han vet att han får ha Pizzan i fred för andra gamar här hemma om det ligger små musslor på den,den planen har han aldrig talat om för mig  i så fall men jag tror att jag är något på spåren.

Vet inte om det är mindre snuskigt att äta blodpudding som jag tycker om. Det är iaf väldigt billigt och man blir mätt. Det kan då aldrig en snigel mäta sig med.

Ta mig tusan absolut ingenting!

Mycket känns just nu som ingenting. Hur man än försöker, vänder och vrider på det hela så blir det ingenting. Kännslan är den men jag vet att det i verkligheten inte är på det viset. Funderar man lite mera nogsamt så ser jag att det händer saker och maskineriet rör på sig, men det kanske går för långsamt.

I dag är sonen hemma och gör ingenting. Eller lite gör han för han kikar på TV och tycker att det är intressant. Så lite skola blir det ändå trots att han är hemma och sjukskriven, som han säger. Han förkovrar sig i utbudet av diverse TV kanaler och har fullt upp med att synka alla programen hen vill se. Att han inte gör något blir inte riktigt rättvist, även om han inte gör det han brukar en vanlig Måndag som denna. Förkylningen tycks dröja sig kvar och han hostar och har ont i sina öron. Han funderade på vad i örat som kan göra så ont, bäst att en doktor får kika på den saken. Väl medveten om örats anatomi och uppbyggnad så tror han själv att det hela inte beror på trassel med stigbygeln eller hammaren och städet. Gullhjärtat mitt då :-)

I skolan lär sig eleverna just nu mycket om kroppen och dens olika funktioner. Frågorna blir många och i bland så kan det vara svårt att svara på, men det är bra att vara en frågvis elev även om mor stundvis har svårt att svara på frågor om matspjälkningen,njurar,gallblåsan och mjälten.

Dagarna far i väg i all hast och jag gör just nu ingenting. Jag måste åter finna drivet som ska föra mig fram till målet. Att göra ingenting leder ingenstans, saker och tink kommer ju inte nertrillande i från himmlen precis.

Just nu en formsvacka som skall besegras.