Femmanhuset i Nordstan,Göteborg.

Av en händelse slog jag på TVn i går och genast fann jag ett program som intresserade mig nämligen Nordstan. Ett samhällsprogram med både historik och i modern tid. För ca 40 år sedan skulle det lägst välbeställda i samhället saneras bort, de skulle ta slut på ölhaken och det man ansåg vara slumområden.

Grävmaskinerna mejade ner husen och nytt skulle bygga. Arkitekten hade ritat en stor gigantisk samlingslokal, tanken var att alla skulle kunna mötas och samtidigt handla i affärer. Det var sitt grupper där man skulle se på TV och scener där artister av olika slag skulle framträda. Resultatet blev Femmanhuset än i dag norra nordens största köpcentrum.

Efter att jag själv har tillbringat en hel del sommrar i Göteborgstrakten som ung så känner jag väl till Femmanhuset. Jag kom till en stad för första gången i mitt liv som 10-11 åring, i dag låter det kanske ganska knäppt när alla är mobeliserade och reser jorden runt, men då var det inte så konstigt.

Sommrarna före mitt första Göteborgsbesök hade allt som oftast tillbringats i Leksand hos min gammelmormor. Jag minns min förtjusning när vi för första gången en sen sommar natt rullade in med bilen i Göteborg, det var lampor och neonskylltar så långt ögat kunde nå, det var fantastsikt. Jag var tagen av stunden och jag visste att en ny värld skulle öppna sig, en värld jag aldrig hade levt i tidigare, och det gjorde det kan jag lova.

Min referens av tidigare stadsbesök sträckte sig så långt som till Uppsala och sjukhuset där. En gång hade jag varit dit och hällsat på min pappa som låg inlaggd där och fick ett nytt organ, transplantation av njure som han fick av sin syster. Jag, morsan och syrran reste dit med tåg. Det var en spännande resa men jag minns inte så mycket mer än en transvestit i cafeteria, Jag var lite äldre än syrrn så jag stirrade väl bara på mannen, men syrran frågade på ett barns vis, mamma vad är det där?

Morsan tystade ner syrran så gott det gick och väste med hårt sammanbiten mun att det var en tantfarbror. Jo men visst vad mycket mer kloka vi kids blev av det svaret då. Han hade skäggstubb,läppstift, mascara och ögonskugga. Samt ett par fina pumps i storlek 45. Vi ungar i från den lilla lilla orten i Dalarna hade nu lärt oss att detta var en tantfarbror.

Vet inte om samma förtjusning väcks hos ungar i dag som det gjorde för mig att få resa till Göteborg den där första gången. Jag tror i alla fall inte det. Sen skulle vi ut i staden och flanera och jag tror nog att fåglarna hade kunnat bygga bo i munnen på mig då jag satte min fot i Femmanhuset, det var magiskt och häpnadsväckande så stort!

I gårdagens TVprogram så får man se att de människorna samhället inte ville ha då det i från första början rev de gammla husen inte alls har försvunnit, de flyttade in i Femmanhuset. Att se de här trasiga människorna känns inte så bra i mig, ska vi i Sverige behöva ha det på det viset?

Många gånger så säger socialen att att de visst har erbjudit än det ena än det andra men erbjudandet motages icke. nej kanske är det då så att det som erbjuds är åt helvete fel och att nytänkande måste till? Socialamyndigheter kräver allt som oftast att ska man alls få hjälp till en bostad så ska man också kunna visa att man håller sig i från droger och alkohol. Det är ju så att de faktorerna oftast är de som leder till att man inte fixar att bo efter de normer som grannar tycker är okej. Det blir heller inte så bra om man super upp pengarna före man betalat hyran, det slutar i vräkning.

Men jag är säker på att det måste gå att lösa på något vis, det är väl inte nödvändigt att människor ska överleva för att det är varmt i ett köpcentrum som man kan gå till för att vila en stund? Va fan jag vill inte aceptera det. Jag vet också att en del av de här människorna väljer att ställa sig utanför det socialsystemet. Man väljer bort saker för att man är så förbannat trött på att socialamyndigheter ska vara och verka som en överhet i sitt liv. Man väljer att vara herre i sitt liv i stället för att få med mössan i handen och kräla i stoftet för en socialsekreterare. När man inte har något kvar så vill man väldigt gärna måna och bevara det sista man har, nämligen sin egen person och intregritet, det är ju inte alls så konstigt och det talar man om i alla andra typer av människovårdande yrken och utbilldningar. Det här är komplicerade frågor och jag ser inte att det fungerar optimalt eftersom man ser hemlösa människor ute i samhället.

En kille i programet säger att har man  kommit utanför samhället en gång så kommer man aldrig in igen. Det är en hemsk tanke och svidande kritik till oss alla, även om hans syfte inte var att kritisera utan mera konstatera. Vad har vi var och en för människorvärderingar? Hur ser vi på vårat samhälle varför strävar skolan och pumpar ut slagorden människors lika värde när det sen i praktiken inte fungerar? Det är ju en lögn. Människors lika värde handlar om att man ska bemötas med respekt oavsett kronor på kontot, man ska bemötas med respekt och värdighet och det tycker jag verkligen inte att alla gör.

Människors lika värde är väldigt enkelt att säga och uttala, men sen då, vad står bakom de orden och vad menar man? Har man alls funderat på innebörden och granskat sig själv vad man tycker på riktigt? Jag är heller ingen fena på detta i alla samanhang, jag dömer och drar för hastade slutsattser, det gör vi alla mer eller mindre. Större fråga är vad vi lär våra barn, hur diskuterar vi med dom? Hur lär vi kidsen vad alla människors lika värde är? Om nu skolan vill föra resonemanget så undrar jag just hur diskussionen om detta går? Framförallt så måste man våga samtala om  obekväma saker, som homosexuella, invandrare, hemslösa,drogmissbrukare, alkohlister, sen också kanske sätta ett ansikte på alla sorters människor. Det här är människor med kännslor, gjorda av kött och blod, precis som alla av oss.

Vet en gång för många år sedan när ett av mina barn kom hem i från skolan väldigt upprörd och rödgråten nästan i panik.
-Snälla mamma du måste skaffa dig ett jobb. X säger att alla som inte jobbar är värdelösa och lata och du måste gå ner i vikt, lova mig det mamma.
-Ja men så är det ju inte och jag gör ju annat, jag tar handom er barn och studerar, det är ju mitt sätt att så småningom bana vägen för ett jobb och min vikt har väl inget med om jag är lat eller inte.
-Ja men nu säger X så här jag blir så ledsen och retad.

Stackars barn säger jag och jag hoppas verkligen att ett uppvaknande i från den här skeva människosynen trillar ner över den familjen som en blixt i från klar himmel. Förr eller senare så kommer det det vet jag.

Det var just i Femmanhuset jag själv fick se och uppleva en person i sammhällets utkant för första gången. Det var nog då jag började fundera på människor och utanförskap? Hur kan det bli så för en del av oss? Tidningen  Faktum och Situation Stockholm är två gatutidningarr som har för syfte att skapa debatt och opinion kring hemslösas situation, klicka gärna in er där för att kolla. Jag har köpt tidningen av båda varianterna. Tycker om att på ett enkelt vis vara delaktig i processen för att en männsika ska få det lite bättre och värdigare. Kanske handlar det om att stilla mitt eget samvete?

Som julklapp i fjol fick jag just ett nummer av Situation Stockholm det värmde i mitt hjärta på ett speciellt sätt. Mina nära känner mig och vet vad som kan glädja mig minsann.

1984 sjöng vi för Afrika och svältande människor, i år vill jag att vi sjunger för ALLA männikor, främst de som sitter och dinglar väldigt nära ruienens brant, de som bara drömmer om en jul i värme med god mat och trevligt umgänge med sina nära. Jag vill att alla funderar på människors lika värde. Jag vill att ni gör något, kanske bara löser en prenumeration på någon av våra gatutidningar, eller varför inte ge bort en prenumeration av tidningen till någon?
Så klart är det inte bara under jul vi ska fundera på detta. Men just Julen är en svår tid för många människor. Det är en tid då det blir påtagligt på många vis att en del av oss står ensammen mot hela världen. Det är kyligt, mycket kyligt klimat både på termometen och att vara ensammen.

God jull alla människor där ute, både bekanta,obekanta hos mig har ni alla en plats i mitt hjärta.

Rättvisa skall skipas.

I dag är det dags för mig att tjänstgöra i Tingsrätten. Startar dagen med grovt rattfylleri och avslutar med ett misshandelsmål.
Varje gång jag har varit delagtig i denna process så möter jag en människa i en väldigt utsatt situation. Under mina snart fem år i Tingsrätten så har jag nog aldrig sett någon stövla in där med en så vidare värst kaxig attityd och kännsla av välbehag.


Under varje mål möter man en människa som det gick snett för, alldra mäst under en bråkdel av en sekund så gjordes fel val efter rådande omständigheter och historian förändras snabbt. I vissa fall kan man ha mer förståelse för att saker och ting händer, i andra fall är det bara ren dumhet och obetänksamhet, men alla mål är unika. Alla mål måste gås igenom och vinnten skall höras.

Många gånger ser man i media att människors reaktioner på domar eller friande kan bli väldigt stora. man ska ha klart för sig att allt inte är så solklart och uppenbart som det kan framställas i kvällspressen. Man ska ha klart för sig att den rådande bevisningen är mycket viktig, finns den inte ja då kan man inte fälla. Vem är det då som ska se till att bevisen finns och undersöka en brottsplats? Jo det ligger så klart på polisens skrivbord. Det är där grunden till materialet Tingsrätten får.

Är det en slarvig polisutredning så blir det väldigt svårt för Tingsrätten om då inte den åttalade är medgörlig och själv säger sig vara den skylldige, men det är heller inte alltid det fungerar. kan man inte knyta bevisen till personen så kan man inte.

Bakom varje kriminell handling finns också en människa, det får man heller inte glömma bort. Man måste skilja på handling och person. kan ju tyckas vara fullständigt galet och absurt att resonera på det sättet om man ser till personer som har begått grova brott. Men detta blir också advokatens uppgift. Det kan vara svårt att förstå och se vad advokaten har för uppgift i mål där brottet varit grovt eller också i vissa fall väldigt groteskt och vedervärdigt. Ordet som försvarare kan klinga illa i människors öron då det gäller mord,dråp eller andra väldigt otäcka saker. Men advokaten provar alla tänkbara varianter mot det juridiska, är det juridiska absolut skottsäkert för en fällande dom? Det är advokatens uppgift. Är det inte det ja då ställs det hela på sin spets och enligt reglerna så kan man då inte fälla för just den åttalspunkten, eller iaf se det som så väldigt självklart.

Har man inte varit på den sidan skranket som jag sitter i dag så är det väldigt svårt att förstå hur komplicerat den här processen är. Det är väldigt svårt att beskriva för anndra riktigt hur det går till och fungerar. Men jag är tacksam för att jag har det hedersvärda uppdraget att få bidraga till den demokratiska processen och se grundpelarna av vårat samhälle på väldigt nära håll. Vi är inte så många som har den möjligheten.

Jag vill också säga att jag har stor respekt för varje person som sitter på den platsen i tingrätten som jag inte sitter på. Jag respekterar människan och många gånger så kan jag tänka att det är väldigt trist att trassla till livet i onödan när det finns så mycket annat att göra.

Skyll dig själv för fan!

Okänd person

Tror liksom inte att det är sant. Tror nästan att jag hör fel, jag VILL att det ska vara fel, men det är det inte. En undersökning i från Södersjukhuset visar att en väldigt hög procent av de annställda tycker att en misshandlad kvinna får skylla sig själv.

Smaka på de orden och ta en titt på bilden här brevid. Tänk tanken att du dumma, jävla idiot som står där och får däng av din snubbe får skylla dig själv. Sköt dig själv och skit i anndra mentaliteten hos personalen på det största sjukhuset vi har i Sverige! Hur är detta möjligt?

Så klart kräver media en åsikt i från ansvariga på sjukhuset och det är då jag inser den bistra för jävliga sanningen. Det är då jag förstår varför kvinnor i bland får sätta livet till och dö under sin mans hand, hårda slag och sparkar. Ansvarig på sjukhuset säger att det så klart är bedrövligt, vilket jag tror att många känner trots alarmerande siffror, men det som är ännu viktigare är att hon säger att personalen som är anställd så klart är ett snitt av övriga samhället.

Så klart har hon rätt i det. Så klart är det så att bara för att man jobbar på SÖS så blir det inte en vedertagen åsikt att en misshandlad kvinna får skylla sig själv om den får stryk. Den typen av åsikt bär man så klart med sig långt före sin yrkeskarriär där.

Hon talar också om något mer som är av största vikt, att det tycks vara en enorm brist och kunskap för vad som ingår i utbilldningen för vårdpersonalen. Där är en av huvudnycklarna. Hur fungerar hela den här förskräckliga situationen för en kvinna? Vilka mekanismer sätter in, hur ska man prata med en kvinna som man misstänker har fått sina skador av sin man, hur ska man sen ta det vidare. Hur upptäcker man det hela. Och framförallt hur kan man stödja och hjälpa?

Bara en sån sak att debatten för det mästa oftast handlar om misshandlade kvinnor gör ju att jag ser så eftersatt hela samhället är. Det finns flera andra varianter av misshandel, det finns föräldrar som misshandlas av sina barn, hur många har hört talas om det? Det finns samkönade relationer där misshandel förekommer, det finns män som får stryk av sina kvinnor. Det finns barn det finns också psykisk misshandel i aldra högsta grad, men det är sällan eller nästan aldrig på tapeten, kvinnomisshandel är ändå något känt som media intresserar sig för i bland.

Ingen misshandel är värderad mer eller mindre, all form av misshandel är för mig likställt alla typer av maktutövande och kontrollerande av våld bör straffas ordentligt och samtidigt rehabeliteras. Men då gäller det ju så klart att hela samhället förstår detta spelets regler och rycker in. Så klart får vården se våldet på nära håll, en person som misshandlas i en nära relation och söker vård har väldigt, väldigt ont och skadorna som uppstått behöver ses över. Det är ingen misshandlad människa som visar sina skador om det inte så krävs, man döljer, gömmer och ljuger brot i försvar. Så fungerar det.

Kanske är det så att människan som kommer till vården vill ha den där frågan om vad som har hänt, kanske är det ett hopp om att få ett slut på det hela, få hjälp att ta sig ur så länge man fortfarande lever. Tänk då tanken att möta personal som inte dirket i ord säger det men ändå tycker att man får skylla sig själv. Det kanske är då hoppets låga blåser ut, det kanske är då man som misshandlad ger upp. Det kanske är den gången man verkligen får det bekräftat för sig, det är mitt fel. Också en vanlig tanke misshandlade människor bär med sig. Ska då vården inte vara bättre och visa vägen ut ur helvetet?

Och där gick det upp ett Liljeholmens.

Har så länge funderat på det här med mitt skrivande. Jag vill utveckla det mera, bli unik,mästra konsten nå ut och få läsare. Texter som berör,texter som ger människor hopp eller kanske bara en gnutta förståelse. Kanske på sikt skriva en roman men först en biografi av livet när det gått åt helvete. Berätta om svidande sanningar, förändra och ge människor en inblick i det dolda livet av att vara det andra kallar socialfall.

Vad tror du dig veta om vad just ett socialfall är? Tror du att det bara är de i skitiga kläder som super upp sitt sjukbidrag som är just ett socialfall ? Eller kan det vara på ett annat sätt, kan det vara så att där man minst anar är det som störst kris och katastrof i någon form? Ja det kan det och hur formar detta en familj som ska försöka leva efter samhällets krav och spelregler? Hur är det när man faller mellan stolarna i socialsveirges skyddsnät som inte finns, hur gör man, hur överlever man? Att överleva handlar inte om dag till dag, att överleva handlar om timme till timme, i bland minut till minut. Om detta ska jag berätta. Rakt, uppriktigt och ärligt.

 Troligen kommer jag få nya vänner och bekanta, jag kommer säkert också få många fiender mot mig. Spelar det mig någon roll? Nej inte ett förbannade dugg, för det värsta som kunde hända mig har redan hänt. De tog allt jag hade av en enda orsak och anledning, stora tankefel och en utformad norm av vad de tror sig se, en skolning i att aldrig ta ställning, en skolning i att alltid misstänka. Och framförallt inte klara av att se helheten.

 Jag tänker inte lyncha någon men jag tänker kritisera ett system och ett sätt att arbeta som kan få var och en att blekna. En sak har socialtjänsten lärt mig, min kännsla och min upplevelse är min sanning. Och det är just det jag tänker skriva om och använda mig av och jag är trygg i att ingen av de någonsin kommer kunna hävda att jag har fel, det här hade nog ingen kunnat räkna med de gångerna de uttalat de orden till mig, samtidigt som de på ett ganske hånfullt sätt uttalat orden och ändå gjort vad de tyckt varit rätt. Genom orden har de fördummat mig, det har så klart inte kunnat råda över min frustration och tårar, de har ju inte kunnat gjort något åt den saken, för det jag har upplevt och kännt är ju min kännsla, inte deras buissnes. Urskulden har genom de ordvalen satt sig fast djupt inombords, det har rotat sig fast. Vissa av orden och sättet de har talat till mig på är ord som i dag gör ont att höra.

För att jag nu ska komma till skott med min berättelse så vill jag utveckla mitt skrivande ytterligare lite till. Jag vill vara trygg i det jag gör så att det blir bra. Jag har påbörjat ett manus som jag skriver på i bland, stundvis blir det liggande i månader. Min älskade mamma har försökt knuffa i gång mig. Hon tycker att jag ska försöka få ut mitt manus, undersöka möjligheter hos förlag, kolla runt på tillvägagångssätt för att kunna publicera mitt material.

En sväng funderade jag lite på manus till en kortfilm, för att göra historien lite mera levande och jag skrattade gott åt rollistan i den filmen. Vem skulle inte kunna spela min roll bättre än Babben Larsson? :-) Vet inte om hon är skapt för en film med väldigt allvarligt budskap och inte så vidare många stand up skämt, men hennes utseende och personlighet påminner ändå lite om mig själv.

Av en händelse så bestämde jag mig i dag för att göra ett sök på ordet skrivarkus, och vips öppnade sig en ny värld för mig. Mängder av distanskurser och ett stort utbud av olika varianter och uppfyllande mål av just skrivarkurse. Och jag föll för en speciellt. Den heter Skiv om ditt liv. Den ska hjälpa skribenten att sortera och forma texten på ett bra sätt. Den ska hjälpa skribenten till nya infallsvinklar och skrivsätt. Kanoners det här är ju min grej. Det bästa av allt är att den är på distans och man kan kursa vilken tid på dygnet man vill, bättre kan det ju inte bli. Tror knappast att det finns någon skrivpedagog som har lust att kursa med mig runt midnatt då jag skriver som bäst.

Om inte kanske det kan vara en lysande affärs ide för någon som vill ha en skrivar kuser irl under nattetid. Tända ljus och bra musik och visp kommer kreaktiviteten att flöda. Många av oss konstnärssjälar kräver lite yttre lugn, många av oss verkar mäst på natte tid, så jag tror inte att iden är så dum. Kanske får det bli en bisyssla till mitt eget skrivande så småningom.

Så vad önskar jag mig då i julklapp? Jo en skrivarkurs med säte i Göteborg hos Studieförbundet.

Skräckigt uppvaknande.

Somnade till en sväng när jag såg på Nyhetsmorgon. Vaknar av vinjetten till Efter tio med Malou von Sivers, burrrrr, gillar henne inte. Vet inte vad det är i hennes person som jag inte klarar av riktigt. Tror att det handlar om att hon är ett Ophran wanabee ända ut i minsta lilla hårstrå.

Båda är kvinnorna som bedrivit/bedriver någon sorts avdramatisering av vardagliga problem. Det ska vara så jävla mycket förståelse och ingenting är konstigt mentaliteten så det dryper falskehet runt det, iaf när det gäller Malou. Det är förvisso bra att mänskliga svårigheter och problem förs upp i ljuset, men när fan blev det så glammigt och glassigt att gå igenom en skillsmässa tex?

När fan blev det glamoröst att leva med en alkoholist eller försöka rädda livet på sitt ätstödra barn? Nej just det, ingenstans ingen gång. Men där sitter gästerna festfina och uppsnoffsade och ska dryfta dessa svåra problem och intervjuas av falskheten själv. Till råga på allt avbryter hon de som ska tala ständigt, viker in med egna tänkebanor och verkligen leder sina gäster. Det tycker jag inte om och jag fattar inte att vad jag vet aldrig någon av gästerna har talat om för henne att fan i mig vara tyst så de får berätta i fred om sina liv.

Glamorösa fluffiga kuddar och en studio som ska signalera trivsel ger mig bara onda aningar och en kännsla av bordell. Det hemtrevliga ska genomlysa hela programet men i sjävlvarverket blir det ytterst fånigt då Malou själv inte signalerar ett dugg av trevlighet och trivsel själv.

Tvingade mig att se dagensprogram. Två kvinnor är i studion och berättar om sin bok Happy, Happy. Där skrivs det om deras separationer och berättas av andra om hur det är att skilja sig. Jaha? I vilket syfte skriver man en sån bok? För att freda sitt eget samvete och trösta sig med att man är flera som blev så jävla Happy Happy efter papperen är påskrivna.Boken i sig kan jag inte tycka så mycket om, men jag tycker en hel del om damerna som sitter i fluff fluffet hos Malou och ska vara så jätte glada över sina separationer, som taget ur ett avsnitt av Solsidan. Väntade bara på att Ove Sundeberg skulle hoppa fram som en duracellkanin mellan kuddarna och häva sig i Malous godisskål och vräka i sig bara för att det var gratis.

Det är jätte bra att åsikter och svåra saker i livet kommer fram, men måste man förpacka in det i någon jävla glamorösförpackning där det ska vara tjsuigt, känns ju bara falskt. Jag hade mer än gärna åk till Malou och spytt ur mig om mitt liv de senaste åren. Men då hade jag inte suttit i fluff fluff soffan med festblåsan och försökt  pådyvla en glamorös sida av mitt svåraste av allt svåra just då.

Hade i den stunden varit jätte glad om jag alls hade haft orken att ta mig till Stockholm, hade varit jätte glad om jag hade orkat hålla mig vaken, hade uppskattat mig själv om jag hade kommit i håg min packning alls. Och framförallt hade jag varit glad om jag hade orkat alls, vilket jag är säker på att jag inte hade gjort då. Och absolut inte framträtt i festblåsan uppsminkad och en och annan paljett blänkandes.

Nu har jag ju aldrig den typen av outfit, kan det vara därför jag heller aldrig har blivit ombedd att besöka malou von Sivers och hennes bordellliknande studio? Jo så kan det nog vara, man jag klarar mig bra ändå.

Orden som vägs på guldvåg.



Tjopp tjopp så har jag utformat det första utkastet till en viktig text. Men den rätta kännslan i kroppen och skrivarflytet så är det inte så svårt för mig. Sen kommer jag till det som blir lite mera svårt, det där finliret, det är då det börjar bli lite jobbigt.

Jag skriver på ansökningar om olika jobb, allt i från affärsjobb till jobb inom psykiatrins stora arbetsmarknad till bingoutropare i Norge. Jag vill genom det skrivna ordet framställa mig själv, min person och mina kunskaper på ett så rättvist sätt som möjligt. Jag vill inte vara en i mängden, för så klart är jag ju inte det, jag är ju jag och det finns bara en av mig. Jag vill framhäva min person i från alla sidor, inte bara mina bästa och jag vill ge en kännsla av mig själv i mitt brev.

Samtidigt ska det vara en kortfattad text för jag tror inte att det finns en enda arbetsgivare som orkar plöja igenom en hel roman, jag vill att det viktiga sak framgå i en kort samanfattande text. En av konstens huvudnycklar är att kunna finna metaforer och brodera ut et och ett ord så pass att man inte behöver krångla i texten så vidare värst mycket.

Att söka ett vårdjobb där man skriver att man tycker om att arbeta med människor känns ju lite så där. Känns ju inte som så vidare värst unika ord som fångar en läsares intresse. Även om det just är det jag tycker bäst om, det är ju att möta en individ med ett intresse för att kunna ge trygghet i en mer eller mindre utsatt situation och finna en kommunikation och relation för att hjälpa vårtagaren framåt på bästa sätt. Se där ja, plötsligt blev det något helt annat av jag tycker om att arbeta med människor, men det står igentligen samma sak.

Har i princip hela mitt yrkesliv arbetat med någonform av vård inom olika områden. Det här brukar jag mig av i alla arbeten jag söker. Man kan alltid dra parallerer till alla andra arbeten om man har jobbat med vård. Som att söka ett butiksjobb, klart att jag är en fena på service och vara behjälplig anndra människor i en butik, det är ju det man gör varje dag om man jobbar med vård, det enda jag inte kan är att klicka på en kassapparat, men det kan ju inte vara allt för svårt att lära sig.

Man måste värdera sina egna kunskaper och färdigheter högt, om man inte gör det själv hur ska då en arbetsgivare känna att den behöver göra det? Det gäller att finna den fina balansgången mellan att sätta sig själv på en pidestal och samtidigt inte vråla ut att man är absolut felfri och bäst i världen, lite ödmjukhet krävs.

Vad är mina mindre bra sidor då? Om man nu ser detta som en mindre bra sida så tycker jag inte att det är behagligast att bli ledd än att leda. Men i en mer krisartad situaton så brukar jag hålla huvudet kallt och finna på lösningar och deligera ut uppgifter för att nå ett mål. Alltså inte skriva, det här är jag dålig på, även de mindre bra sidorna kan man lägga fram på ett sätt som ger en kännsla av ärlighet men att man ändå inte är sämst för det.

Försöker också tänka mig in i rollen som arbetsgivare själv. Vad vill jag ha för färdigheter hos den personalen jag söker? En bra arbetsgrupp ska så klart inehålla en blandning av människor som tillsammans blir en stark grupp. Oftast under en intervju får man också frågan hur man själv är i en grupp, vilken roll man tar. För mig beror det på olika situationer och jag ser en gruppdynamik mer komplicerad än att man själv bara kan lyfta ut sig själv ur ett samanhang och säga si eller så är jag. Men jag beskriver också att jag har detta klart och tydligt i mitt medvetna tänkande och därför ser jag det som en utvecklingspotential som ständigt är föränderlig och en personlig utvecklande process. Så kan man krånga sig ur den frågan ;-)

Jag skrev ett personligt brev en gång som jag visade för min mamma, då utbrister hon att det var ju ett jätte bra brev men att hon aldrig i livet kunde tro att det hela handlade om mig. Tack för det morsan!Det visade sig att hon visst såg att det handlade om mig men att det med orden och det sättet jag ställt upp det hela på inte känndes som den hon känner. Mitt vardagliga språkbruk är väldigt oborstat och kanske i bland aningen burdust, så känner ju mina nära mig men det innebär ju inte att jag blir någon annan bara för att jag använder mig av skrivarkonsten på ett sätt som inte morsan känner igen mig i.

Det handlar ju om en sida av mig som hon inte ser, hon är ju inte min arbetsgivare, hon är ju min morsa liksom.Då ska hon också se andra sidor av mig, det är lite av meningen av livet.

Några ord går bort, kanske,ganska,troligen,lagom,jag tror.....osv. Det ska aldrig vara tvivel eller mellankoliska ord, det ger intrycket av osäkerhet. Det ska vara ord som ger en kännsla av att man vet vad man vill och vet vart man ska. För vill man ha det jobbet man söker så ska det utan tvivel också framställas så utan försiktigt tassande på tå.

Jag vet att det flästa som ska skriva och söka ett jobb sitter med våndor och blockeringar i huvudet. Nästan så att skrivarångesten ger darr på handen och redan i det läget är det många som inte tror att de kan. Det blir ju då så klart inget unikt bra framtällt brev till arbetsgivaren heller. Klart man måste tro på sig själv, om man inte gör det vem skulle då göra det?

Har påtalat det förut och gör det igen, skit i alla så ska det se ut kurser Arbetsförmedlingen har bedrivit genom tiderna. Våga lite på att DU kan framställa ett bra brev. Och tror inte att du gör bort dig, tänk dig in i vilken situation arbetsgivaren sitter i. Ett slarvigt brev med stavfel ger inget bra intryck. Ett brev som är intetsägande fångar heller inte arbetsgivarens intresse, arbstsgivaren ska läsa en mängd av ansökningar, fatta dig kort men intressant. Tala gärna om att du gärna berättar mera under en träff, om det skulle behövas kompliteras med någon uppgift så berätta att det gör du gärna. Skriv om det som ligger närmast i tiden, krångla inte in dig i historiska saker som hände för 27 år sedan. Kör så det ryker.

Nu får vi se då om mina egna tips och råd duger något till för min egen del. Om inte så var arbetsgivaren inte värd mig heller och jag går vidare med flaggan i topp :-D

Så småningom kommer det en arbetsgivare som inser hur bra jag är och absolut får kännslan av att jag har en hel del att tillföra och är bra på det jag gör och inte alls vill vara utan mig.

Så där då, påt igen. Hej så länge,



Ge mig psykofarmaka och lite mindre svidande magsyra, tack!

Skrev just om den stundande julefriden som inte riktigt infinner sig i familjen. Har en son som just i skrivande stund är sur like hell för att hans snöskor inte fungerar enligt hans egen plan. Läderremmarna åker upp och han är skitförbannad. Dottern komm just ner med kudden i nyllet för hon har varit uppe hela natten surfandes på internet. Skitbra beslut då man borde avsätta söndagen inför kommande prov på Måndag, eller inte!

Jag blir ytterst jävla stressad i dessa situationer. Kanske kunde någon se att mamma kan behöva hjälp med hushållssysllorna. Nej inte då, det skiter väl vi i. Sen sprids skitig tvätt och massor av annat hit och dit, det spelar ju ingen roll för det är ju ändå ingen ordning på något.

Fan i helvete så grinig jag blir. Men någon ,som jag inte känner till, har visst utsett mig till den som ska städa upp skiten efter dyngspridarna. Detta avtal är inget jag sjävl har ett enda minne av att jag har ingått med någon.

Får jag skylla mig själv kanske? Ja troligen är det väl så. Har väl grävt min egen grop då jag har ställt upp på varenda liten vink. Jag har gjort det av vänlighet, men se det tycks ju ha blivit väldigt fel. Varför och av vilken anledning ska jag släppa allt jag har för händern aoch kasta mig i väg på deras uppmaningar om att köra mig hit eller dit eller köpa det eller det? Nej jag börjar faktiskt se mindre och mindre anledningar till detta.

Saker som trillar ner på golvet, ähh jag tar väl upp det sen !! GAQQWWAAAQQJJIIGG!!
Varför har jag misslyckas så fatalt. Det värsta jag vet är skiter väl jag i, orkar fan inte, ähh det får väl någon annan göra. Det kan reta mig till bristningsgränsen. Ingen jävla stake i ungar alls i dag. Ingen käparanda alls, hela livet ska serveras på silverfat, snyggt upplagt annars får det vara? Herre gud vilken chock det kommer bli den dagen när man inte har sin morsa där springandes före och efter.

Skitfrän partyhatt man kommer ha på sig då sanningen plötsligt dyker upp och insikten om att det fan inte är så glammitgt att jobba skiten ur sig om man ska ha sina kronor på kontot.
-Kan jag få 500 kr, jag vill köpa en ny tröja.

Pengars värde är liksom något som inte finns på världskartan, varför då? Jo för att jag så många gånger trodde att jag var snäll. Jag har gett det jag inte fick själv. Minns de få gångerna jag fick åka med mamma till Mora för att hndla kläder, oj vilken lycka det var. Nu tas detta förgivet att så ska vara i tid och otid. Jg har ju ing kläder.

Nhäh du, du handlade ju nyss, ja men jag har inget att ta på mig. Underligt när det ligger kläder utspridda överallt efter golvet. Knepigt det där. Till slut kommer det väl fram att det visst finns kläder, men inga snygga. Åååååhh, då kan jag lova att jag går i spinn.

För en person med noll inkomst så tycker jag nog att garderoben som ligger på golvet är väldigt stor. Och jag blir mäst ledsen. Inget är värt något liksom. Fan jag skulle inte ha varit så jävl dumsnäll och satt mig själv åt sidan så många gånger.

Jag vill ta tillbaka makten över mina egna pengar, jag vill sluta tycka så fasligt synd om mina barn som inte får allt de pekar på. Jag vill sluta känna mig ledsen för allt det jag ger inte är värt ett jävla dugg. Tack, det var väl fint. Sen blir det inget mer.

Det här handlar om mina förväntningar, så som jag själv är och var under min barndom. Jag var så otroligt tacksam för allt det jag fick. Jag red på malungsridklubb, det var ungefär vad mina föräldrar hade möjligheten att ge. Så många gånger jag såg på min syster som fick andra saker och mamma sa,du vet du tar ju ridlektioner och det gör ju inte din syster. Jag acepterade det fullt ut. Det var inga problem alls, rida var det roligaste jag visste och så klart förstog jag att min syster som inte gjorde det kanske då också fick möjligheten till lite andra saker. SÅ var det då.


Jag blir bara så väldigt irriterad på att det ständigt är väldigt taget för givet vad jag ska göra, punga ut med för pengar. Jag är också en människa som känner saker, jag jobbar för mina pengar. Hur många gånger har jag inte klivit ur sängen vid 06.00 rycket för att ge mig av på jobb. Det är ingen jävla hobby jag har, det är ett ansvar och ett vuxet åttagande. Ett krav som ställs på mig och då får man fan i mig svälja ner, jag orkar inte, ähh vad då osv.

Att jag nödvändigtvis skulle behöva psykofarmaka var att ta i, det finns det människor som behöver bra mycket bättre än mig. Men fan i mig när det brinner till i skallen och man dagligen möts av en nonchalans och en likgiltighet till ansvar, då vete fan vilken tablett jag skulle behöva för att stilla mig.

Det är ju en himla tur att man älskar sina barn.

Här var det tänt.

I dag är det redan tredje advent. Det går i en sån fart så det känns nästan som att det skulle vara lika bra att elda på hela staken på samma gång. menar då är det gjort och ljusen brinner ju så fint.

Under juletider kommer det många minnen till mig. Barndomsminnen som jag varmt sparar i mitt hjärta. Som för många anndra är just julen en mycket emotionell tide, det är då man ska tvångsmysa med alla, speciellt sin släkt. Det är då man ska vara glad och stenrik säger handeln. Man ska också äta ihjäl sig i samma veva som man överöses av reklam och tidningstips med den ena bantningskuren efter den anndra.

Allt handlar om pengar och om man inte har de där eftertraktade kronorna då? Ja då får man paniik även om man satt på sig riddarrustningen och verkligen inte vill hamna i panikkännslan. Den 23/12 börjar jag jobba kl 13.00. Och efter mina uträkningar så ska lönen trilla in på kontot samma dag. Alltså ser den med lite list att jag kommer få ett jävulskt schema om jag ska hinna färdigställa allt inför julen på någon timme. Julklappar och julmat skall under några timmar inhandlas :-/

Visst är det ju så att det även hålls öppet på självaste Julafton i butikerna också, men vart fan tog den där julefriden vägen? Åt helvete med trivsel under den mjuka pläden vid brasan liksom.
Nej det här ska det nu vara slut på, den ekomomiska tungsama biten är snart ett minne blott. Snart är det dags för mannen i huset att ge sig av för arbete i grannlandet, det land man verkligen kan jobba och tjäna pengar i. Den som säger att pengar inte är allt ljuger, den har aldrig varit utan. Jag brukar säga att det är mycket skönare att gråta med kronor på kontot.

Nå väl, värre saker har vi allt klarat än ett ruttet ekonomiskt läge. I det stora hela vet vi att det kommer bli bra, någon gång måste det väl vara våran tur också att få ha det lugnt i själen kan man tycka.

Förkylningen håller fortfarande ett stadigt grepp om mig och familjen. Snuskigt grönt segt samtidigt så känns det i kroppen också. Trött och sliten. Vid minsta ansträngning kommer svettpärlorna. Nu har det hållit i sig i månader. Det har pendlat mellan lite bättre och sämre, aldrig gott över och blivit bra.

Vad har jag då annars att skriva om tro? Händer ju så klart massor av trevliga saker också runt mig. Som i går när vi tillbringade aftonen hos min gammla svärmor och i gemenskap kikade på Nobelbanketten och åt lite gott. Det var en god trivselafton som avslutades med lite hjortronglögg. Jösses så gott, kunde ha slukat hela flaskan själv, men jag delade allt med mig lite.

Under gårdagen så kördes rälsbussen sin sista tur på Västerdalsbanan, nu är det slut på det. Nu mer kan man bara resa med buss till och från orten. Synd och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så illa så att det hela ledde till en begravning av hela Västerdalsbanan.

Åter igen kommer kännslan av att vi som bor på en liten ort inte är liksa betydelsefulla som medborgarna på större orter. Det känns kluvet på många sätt. Det ropas gärna efter närproducerade varor och öppna landskap, och i nästa andetag så tas det bit för bit i från oss det som hjälper oss i vardagen att få livet att snurra. Det skärs bort bit för bit, allt i från läkarvård,röntgenapparater till kommunikationsmedel som gör det väldigt enkelt och smidigt för alla som vill ta sig till och från orten.

Jag vill påstå att det absolut är hällsofarligt att bo här om man lider av någon sjukdom som kräver snabb läkarvård, eller om man plötsligt skulle hammna i ett akutläge. Det är inte heller speciellt tryggande att bo här då polisen inte alltid är på avstånd så att man snabbt kan få hjälp om det skulle behövas. Ambulans kan du heller inte räkna med då området är stort och närmaste ambulans kan vara många mil och timmar bort.

Det gäller att planera sina sjukdomstillfällen på kontorstid, för på helgerna har vårdcentralen stängt. Att göra illa sig akut måste man också passa sig väldigt noga för, att göra några större utsvävningar under vintersäsong är ett dumt väl, då slukar fjället en hel del av resurserna för oss i samma kommun men 8-10 mil längre bort. Bryter man benet under lågsäsong eller om man har tur att mabulansen är lite närmare så bör det inte vara några problem med en transpot till sjukhuset 8 mil bort.

Självklart har det även dragits in på förlossningen också, dettta ska ske i Falun och det är några timmar i bil för att nå dit. Tack och lov för att jag inte själv behöver fundera så mycket på detta. Men jag vet att det gnagde i mig sist när det var dags för min del, då var det bara till Mora man skulle och det var nog så lång väg tyckte jag då.

Nej det är lite svårt att hålla flaggan i topp när man börjar fundera på eländet. Det äv väldigt svårt att i bland motivera sig till vad som är så bra med att bo där jag gör. Det är också lika svårt att se att framtiden är ljus och posetiv här, det är jätte svårt.

I morgon är en annan dag, nu eldrar jag på nummer tre, sen får vi väl se då.