Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 24 december 2011

Hello darkness my old friend.

Så var den då här, dagen som Sverige stressat röven av sig för. Julaftonsmorgon och det är kyligt ute, men knappt en gnutta snö på backen.

Det är glädjande att det har vänt nu, det blir ljusare och ljusare för varje dag som går. TACK!

Det ska bli mig ett sant nöje att uppleva lite ljus igen, hösten och vintern har kännst som en blöt yllefillt hängandes över oss. Mörker,regn,grått och disigt. Mycket trist och tungsamt.

Även om jag är vän med mörkret så måste kroppen få lite dagsljus för att inbringa lite energi, det kan man ju inte påstå att är fallet de senaste månaderna. Men nu ljusnar det för varje dag som går, det om något är väl en fin julklapp.

Sonen lirar på sitt nya spel, sitt PS3 som han fått av oss och några flera. Han föll ut i glädjetårar i går, han sa att han inte kunde anat att han verkligen skulle få det han önskat sig så länge. Tror nästan att han blev lite chockad, jag ser ju att det är ett spel här framför mig men det känns ändå som om det inte är sant. hur har ni kunnat köpa det här åt mig? Det känns som om jag inte är värd en så fin present.

Då kunde mitt hjärta gått sönder i tusen små partiklar. Klart att du kära lilla pöjk är värl din julklapp. Du är en bra människa, och snäll vän som ställer upp, du hjälper oss här hemma om det behövs och du är duktig i plugget, klart att du om någon är värt din present.

Han förklarar det hela med att det är ju inte ansträngande precis utan att det faller sig ju bara naturligt och det är ju bara så som jag är. Ja just det, bara så som han är, den snällaste klokaste lilla man som tänkas kan. Det är värt att primeras på alla tänkbara sätt.

Dottern ägnade kvällen åt att lira bingo och vann 100 kr, det tyckte hon satte fint i den ekonomiska kris hon tycker sig ständigt befinna sig i. Hon tycker julen är lite överskattad och vi försöker att förklara att det är vad man gör det till, det behövs inte hetsas utan det fina kan vara att man ses och har en trevlig gemenskap. Det är inte en helt enkel högtid som känns så vidare behaglig för alla, det är väldigt svårt att för många och man kan känna sig väldigt ensammen även om man har människor runt sig.

I morgon är allt över. Då sitter människor i stugorna med mängder av saker de inte behövde, pengarna är slut och resterna av julbordet får hänga med så länge det går. Jag och mina Eddisar tar det väldigt lugnt, vi ser det också som en vanlig helg, behöver inte stressa sönder oss. Allt blir bra ändå.

Hej på en stund.

fredag 23 december 2011

11 år av lojalitet och slit, vad fick du för det?

I dag var sista arbetsdagen för mannen i huset på sitt 11 år långa arbete. Många jobb ute i Europa, många resor och militärfolk och andra har betats av. Med din unika kunskap och flexibilitet borde vara varje företags dröm. Du trivdes så bra, men som alla jobb kanske det pendlade i bland och det är ju inte konstigt utan mera mänskligt.

Minns när jag väntade sonen och han sökte med ljus och lykta efter ett jobb. Ska det gå vägen måste jag kunna försörja oss vet jag att han sa. Så plötsligt ringde det där företaget som en skänk i från ovan och så var saken klar, 4 mil till ett jobb som motsvarade utbilldningen var ju mer än man kunde drömma om.
 11 år blev det i företaget, ganska precis räknat faktiskt.

Jobbet påbörjades och din glädje lyste, din arbetsvilja och lojalitet till ditt företag prioriterades inte. Minns när vi firade din semester och chefen ringde. Efter samtalet meddelade du att på Söndag var du tvungen att resa i väg på jobb, jag var inte glad men du ställde upp för ditt företag. Förändrade planer i familjens semester sattes som nr två och du ville ställa upp. Vi övriga fick gilla läget.

I fjol kom den förbannade lunginflamationen och slog ner dig under under några månader. Det och för lågt blodvärde gjorde dig så trött och slut, ändå ville du bara börja jobba igen. Försökte men det gick inte, orken tröt och sängläge var det enda tänkbara.

För fyra år sedan kom familjens stora kris och det jävligaste av allt jävelskap avlöste varanndra, hur många nätter har vi sovit några timmar, vi har gått sönder och samman av rädsla och utmattade av sömnbrist, men du har tvingat dig att resa dig upp och åka på jobb. Under alla de här åren i ett inferno på hemmaplanen har du kämpat och kämpat. Av lojalitet och glädjen att få ha ett jobb, av lojaliteten för ditt företag har du vägrat ge upp. Fyra år har gått och kanske är det först nu det börjar avta. Har någon frågat dig hur du mår? Har någon fundrat på varför och hur det gick för dig och din familj?

Det du berättade för fyra år sedan kanske någon tror att "gått över", vad vet jag. Men som chef på ett företag kanske man borde se att det är de anställda som håvar in pengarna, utan deras flit och arbetsvillighet har man inget företag. Då kan man sätta lapp på luckan och meddela omvärlden att sorry konkursen är ett faktum.

Ur infernot under fyra års tid föds också ett ekonomiskt jävla skit dilemma, allt eftersom jag i från den tiden inte fick det jobbet som var ägnat åt mig. Ingen vill anställa en person som börjar med att inte vara där. Det är fullt förstårligt, vi tömde allt vi hade, allt vi ägde och sparade pengar flöt i väg som sand mellan fingrarna. I fjol när den bistra vintern tog ett stadigt tag om oss så gick det inte längre, pengarna räckte inte och vi fick lov att pussla, låna, vända och vrida. Ekonomiska bekymmer kantrade vägen och ett stort svart nytt moln föddes ovan vårn redan tuffa vardag.

Efter den vintern och en längre tids sjukskrivning pga lunginflamationen var allt knäckt, det gick käpprätt åt helvete. Men i våran värld och långa tids inferno och galenskap så värderade vi inte det så hårt, vi såg att alla i familjen är vid liv det är det viktiga. Allt annat i hela världen kan man reparera och fixa på ett eller annat sätt, inget som inte handlar om våran hällsa är nerprioriterat, även om det fan inte är roligt men vi klarar det, så måste det bli.

Iron Maiden släppte biljetter och även där prioriterade vi, musikn är det vi lever för. Det är vårat intresse och enda stället vi får en gnutta återhämtning, en liten strimma hopp om hur det faktiskt är att släppa alla bekymmer, allt det vi varit med om och levt i och med i 4 år, allt det vi slitit för med våra själar som insatts.

Efter att nästan fått ställa in Iron maiden spelningen efter lång tids lunginflamation och bieffekterna av det så sa du, fan det är klart vi ska åka, vi måste ut för att få nya intryck, vi måste ut och se människor, vi måste bara få leva ett litet tag en stund utan det jobbiga vardagen. Ví måste bara få vara vi en liten stund, även de prioriterades ur ett humant perspektiv, allt för att orka vidare i infernot och allt det jobbiga.

-Nej Smina, jag får inte semester.
-Vad säger du, varför vad är förklaringen till det?
-Jag har varit borta för mycket.
-Jo men nu är det ju inte någon semester du varit på, du har ju varit sjuk!

Jag grät, livet kändes för fan helt hopplöst och som alla ville nita dit oss ordentligt på väggen, hur fan gör man nu då? Jag vill inte på konsert utan att dela den med dig, jag vill ha det tillsamans med sig.

Efter mycket om och men så kunde du jobba in ledigheten, med vetskapen om att det var upp till dig att visa hur mycket ditt jobb betydde för dig. Ett sådant uttalande ser jag som ett hot uttryckt mellan raderna, ett hot om att du skulle vara jävligt tacksam för ditt jobb och att jag som chef har mandat att göra vad jag vill med din anställning.. Men jag vet också att det var i det ögonblicket ett frö såddes. Det var hemskt att se dig så ledsen, det var hemskt att veta hur du under alla år kämpat och gjort ditt bästa. I bland jätte bra, i bland bara bra, men jag som lever med dig varje dag beundrar dig för att du kämpat så det smakat blod i munnen fler dagar än någon på företaget kan ana sig till.

Hade det varit en ledning med omsorg och förståelse för arbetsmiljön och hällsa så kanske någon kunde ha frågat dig hur det var fatt, hur mår du i dag? Ta mig fan bara brytt sig om dig som sin annställd. Bara en vanlig enkel männsklig fråga. Men du var tagen för givet, att ditt jobb var så betydellsefullt att du skulle hänga med i svängarna. Jag sa till dig att det är inte du som behöver företaget, det är företaget som behöver dig. Blir man behandlad så här ska man inte vara kvar, du är värd bättre.

Sen komm sommaren och semester, det lilla frö som slagt rot växte till sig. Några sök på platsannonser och så dök det här jobbet upp. Det var som skapat för dig och själv tyckte du att det var precis din grej, det du redan hade erfarenheter inom samma bransch. Ett jobb sökt och det blev ditt. Du välkommnades av vårat grannland Norge, de ville ha dig och öppnade sina armar för dig. Du välkommnades med glädje, inte som en annställd där du ska vara tacksam för ett jobb. Utan där är synen annorlunda, där är företaget tacksamt för att du vill vara anställd hos dom, en mycket betydande killnad.

I dag när du gjorde  den sista dagen av 11 år i företaget. En mer vanlig, eller låt mig säga normal ledning hade nog samlat alla och avtackat dig på något vis. Kanske nämt några ord och eventuellt en minnesvärd present, så var det inte för dig. Så betydelse full/ eller betydelselös har du varit under alla år. Allt det du gjort och skapat i företaget ses inte mer värdefullt än så här, det är bedrövligt tycker jag. Det är en syn på sina anställda som borde vara kriminellt, så gör man fan i mig inte. Det behövs inget geni för att förstå vanligt hyffs och uppföra sig där efter. Man behöver heller inte ha läst speciellt många kurser i ledarskap för att inse hur knäckande kännsla du som annställd kan uppleva vid ett sånt här bemötande.

Nu är det ju tur att vi levt i det jag kallar galenskap och inferno under en längre tid, det gör oss bara starkare och vi har lärt oss en grundsyn på oss själva, det är att det enda som betyder något för oss är hur vi värdersätter oss, det andra ser oss som eller behandlar oss illa för är ganska betydelselöst. Vi är väl förankrade i oss som personer och vilka vi är. Vi vet att vi är bra och det räcker en lång bit på vägen. Så företagetsbemötande är inte ett dugg knäckande, mera en bekräftelse på att det är rätt det du gör. Packa i hop och skapa något annat, något bättre där ledningen värdesätter det jobbet som utförs.

Nu är den här historian ingen snyftig sak, snarare tvärtt om, det är en soleksnes historia. Utan det här hade det aldrig dragits i växlarna, utan ett så uselt ledarskap hade det aldrig blivit tal om ett byte av jobb, vi hade varit kvar och irrat.i samma soppa. Jag grattulerar dig till det nya. Till en början kanske på stapplande ben i en ny socialkrets där allt är okänt. Du ska lära dig en ny arbetskultur och starta det nya projektet mot Mexico. Älskade kära Jonas, du ska ju rädda världen, hur stort är inte det mot att sitta i grannkommunen och vara en betydelselös annstäld?

Jag kommer stödja dig till hundra på alla vis jag kan. Nu kommer en ny tid och det är bara att tuta och köra. Lycka till med det nya :-)

Play rock n roll, du äger!

torsdag 22 december 2011

Ett avtryck i historian.

Här på bilden är vi, farsan och jag, och det är nu mer en herrans massa år seden det begav sig. Mycket vatten har runnit under broarna sen den där luciamorgonen.

Farsan och jag var alltid kompisar, det var han som sa klart flickan ska, morsan kanske inte uppskattade det alla gånger. Men pappa ville nog att jag skulle få göra det som föll mig in, det var ju allt i från knallpulver gevär till gud vet vad. Men pappa höll på mitt lag i de aldra flästa fallen.


Jag tror att han var sån för att han visste att han inte skulle vara med oss så länge. Tror att han levde varje dag som om det kanske var den sista, han talade aldrig om det med oss men det känndes så. Han ville ge oss ungar allt, inte då i prylväg utan mera kännslomässigt. Hur än jag hade trasslat till det så var han brevid min sida, inte alltid så värst uppskattande för vad jag hade gjort, utan mera ett stöd i att trassla ut eländet som jag ställt till med. Så var han min fina pappa.


Varje jul tänker jag på den där gången pappa hade hyrt in en tomte. Morsan fäktade på som ett skållat troll dagarna före jul, allt skulle vara perfekt och minsta lilla damkorn skulle förpassas till sällan jaktmarker. Det där året tog pappa tag i saken kring tomtandet och hyrde in en känd profil här i byn. Mamma tvivlade en aning på det hela men farsan lovade att allt var planerat in i minsta detalj. Den kända profilen hade investerat i en tomtedräkt och skulle ut och knega i hop lite extra pengar, inget kan gå fel lovade pappa.

Farsan litade på alla han ville ge alla en chans så även denna inhyrda tomte. När julafton väl stundade så var hela släkten samlad hos oss. Och det var många av oss kusiner som på den tiden var väldigt små alla barnen väntade på tomten. Farsan gnuggade sina händer för att han var säker på att hyrtomten verkligen skulle göra succe, de vuxna höll nog med honom. Vi barn fick runt 15-tiden höra att snart kommer tomten.

Kalle Ankas julfirande slutade och vi barn kikade i alla fönster och väntade, och väntade......och väntade. Det kom ju fan inten tomte. Klockan tickade i väg och timmarna gick. Alla vuxna började till slut att vrida på sig också, hade den inhyrda tomten bangat uppdraget eller vart tog han vägen? På den tiden var det inte en människa som ägde en mobiltelefon så under flera timmar levde vi i ovisshet och småkusinerna tappade verkligen tålamodet.

VART ÄR TOMTEN?

Många timmar senare så ser vi skymten av en SAAB parkera längst bort på gatan och förtröstan byts mot förväntan, det är våran inhyrda tomte som äntligen är på väg. På väldigt stappliga ben tar han sig fram mot våran dörr och så står han där, tomten med alla klapparna.

Även om det var tre fyra timmar försent mot vad som var inbokat så sänker sig lugnet hos familjen som äntligen får sina paket, alla barnen blir väldigt glada och de vuxna pustar ut.

Sen visade det sig att tomten inte hade så god planeringsförmåga när det gällde inbokade besök, där av denna fördröjning. Nu i dag kan jag skratta åt det där minnet, men då var det nästan så att man trodde att det skulle bli en jul utan paket. Det var nästan så att man anade att det faktiskt kunde bli så att man inte fick klappar om man misskött sig. Men även den julen klarade jag mig :-)

onsdag 21 december 2011

Jag julstöka? Nej nej inte då.

Sonisphere, den som solen glömde bort.
Nej inget julstök, bara stök i mitt hus. Sitter och kikar på gammla foton och tar fram sparade minnen.

Hittade detta kortet i mina gömmor och genast började jag skratta, det ser väl för bedrövligt ut kanske men det var en av alla roliga saker under Sonisphere festivalen 2010.

Om man kikar väldigt noga så ser man en Lidel butik bakaom mig. Bakom Jonas ligger då Pub Anchor som sällskapet skulle in på. Där av denna ompackning av en låda pilsner ner i resväskan. Tyckte väl att vi skulle vara lite världsvana och inte stövla in på Anchor med en låda öl. Någonting sa oss att det inte skulle gå vägen. Bästa att packa ner pilsnerna i resväskan i stället och snällt fråga personalen på Anchor om en ledig plats att förvara den på.

Hemma i min by så skulle inte alls denna ompackning dra till sig så speciellt stor uppmärksamhet, om det nu ligger min hemort till fördel eller nackdel avhandlar jag inte nu. Men på något vis så trodde jag att bor man i Stockholm så har man nog sett en hel del av människors tilltag och olika sätt att vara.

När jag besöker staden och ser märkliga ting som inte tillhör min vardag så försöker jag allt låtsas som om det regnar och så knallar jag försiktigt förbi, jag vill tro att jag ser ut som att jag sett allt underligt under mina stadsvandringar. Spelar svala snubben och försöker inte se ut som om jag tar någon  större notis om det underliga som sker.

Under denna ompackning av pilsner utanför Lidel så hände något helt tvärtt om. En äldre dam spatserar förbi och med hela sitt kroppspråk visar hon verkligen att hon tar notis över det vi håller på med.Hon ser inte rädd ut, mera som en i publiken under en Joe Labero Show när han sågar av ett kvinnfolk på mitten. Hon gapade så att småfåglarna kunde ha byggt ett tvåvåningshus i munnen på henne.

Okej den skaran av pilsnerstinna bybor kanske inte var den tystaste skaran människor just då men i alla fall, hon stirrade på resväskan så det känndes som att det var mer pilsnern omplockningen hon fokuserade på än att vi förde liv och hade roligt.

Damen knallar förbi och vrider på skallen flera gånger och det är då min vän säger den dräpande kommentaren, " Jo hörru, det var rea på Lidel".

Då bröt jag i hop fullständigt, hade inte resväskan varit så förbannat liten, eller jag så stor det får man välja vilket man vill,. så hade jag gärna bett om att få åka med i den. Jag skrattade hejdlöst och verkligen inte speciellt tyst alls.

Damen fick sig nog ett minne hon sent glömmer, jag undrar vad hon sa till sina vänner? Undar hur hon återberättade hela händelsen?

Uppdrag skriv.





Hittade just ett mycket trevligt projekt genom Vuxenskolan.
"I dag är historia i morgon."




Jösses vad skrivarluten plötsligt pockade på. Klart jag ska skriva jag har mycket att berätta om. Frågan blir hur jag ska lägga upp det och om jag hinner färdigt tills slutadatumet 1/3-12. Känns mycket coolt att få ha sin skrift väl bevarad på Dalarnas museum, det känns faktiskt mycket hedrade och fint.

Behöver nog starta med en övergripade skiss först, liksom dela in i olika delar så att texten får en röd tråd och löper på fint i ett samanahang. Jag måste välja ut en del av mitt liv och historia för att hinna med att göra det klart. Frågan är vad i mitt liv ska jag välja att berätta om? Det känns som att dalarnas museum har lite fö dåligt med hårdrock i sina arkiv, det är nog en del av mig som jag ska välja att skriva om :-)


Det känns som om jag hade behövt den där skrivarkursen nu som jag önskat mig i julklapp. Nå väl det går inte att ändra på, får ta det som det är och jag hoppas på att det är flera som gärna vill skriva och göra ett avtryck i historian :-)


måndag 19 december 2011

Jag skulle vilja vara ett jehovas vittne.

För första gången i mitt liv så känner jag att Jehovas vittnensekten tilltalar mig. Men enbart med ett enda litet futtigt framgment i hela sin framtoning. Det handlar om deras avståndstagande inför att fira jul och andra högtider som vi anndra håller på med.

Julen är hycklarnas tid, det dåliga samvetet skall tvättas rent och man ska vara så förbannat glad och måna om hela släkten. Varför kan man inte det året runt? Varför ska man gå på knäna ekonomiskt och emotionellt i slutet av December varje år?

Jag har människor i min närhet som vånads och mår så otroligt dåligt över den här frampressade glädjepåtvingande kännslan, människor som saknar och längtar efter det man aldrig får, delar av familjen som ständigt är frivilligt frånvarande av någon outgrunderlig annledning. Delar av en nära familj som har försvunnit bort. Jag ser människor som skiter blankt i dyra julklappar, de betyder inget, de saknar närheten och den äkta omtanken av sin familj. God jul menat i från hjärtat inte bara för sakens skull.

Jag ser ensamma människor som känner sig utanför hela samhället, de som får stå ute i den kalla vintern och titta på och aldrig bli insläppta. De som känner sig ännu mera ensamma under julen där familjen, om man nu har någon, tvingas till samankomster och glöggfester.

Jag vet barn som våndas inför denna högtid där det blir så otroligt påtagligt vad man saknar så att det är så svårt att se det man har. Ja så julen är allt annat än trevlig för många. Hycklarna pyntar sina hem och säger att julstämmningen är viktig för barnen.Men vem är det som lär barnen att det viktiga är att man har ett julefint hem annars räknas inte julefriden in?

Så klart kan julen också vara en trevlig högtid för många, men jag tror att en hel del av oss ser den som otroligt tvingande på många olika plan också. Det är väl inte en människa som håller på att frätasönder sig i stress under påskhelgen? Jag har då aldrig hört talas om det. Under julen ska alla hinna klart säger dom, med vad då? Vad är det som ska vara så jävla klart?

Varör är det så svårt att avväpna sig i från yttre faktorer som talar om för oss vad och hur vi ska fira jul? Kan man inte få göra det med en pizza om man vill utan att man för det skulle anses som underlig? Nej så kan man inte göra, klar man ska ha julmat på bordet till vilket pris som hellst, oavsett om man tycker om sylta eller ej så kommer ju mormors kusin på jullunch och hon tycker nog att sylta är gott, jag vet inte riktigt för jag känner henne inte men vi är ju släkt och nu ta mig fan ska det vara trivsel under tvång här.

Jag har inget av det som anses vara det man ska göra klart. Och jag ger mig tusan på att julafton med Calle Moreus ändå kommer. Jag är helt säker på att julafton den 24/12-11 dyker upp som ett brev på posten även om jag inte städar ihjäl mig tills dess. Jag har heller inte sänt ett enda julkort i år igen, detta för att jag tycker att de jag vill hällsa till kan jag ta den moderna vägen och göra via datorn.

Föresten så vill jag nog inte vara ett jehovas vittne. Fy så trist att aldrig någonsin ta sig en pilsner och rocka på festival. Håller mig nog till mitt julställningstagande ändå utan vinnen.

God jul mina vänner. Lev väl så tar vi en repa ännu en gång på det nya året.

Snälla världen, följ händelsen mycket noga nu.

I dag kommer Nyheten om att Nord Koreas diaktator Kim Jong-Il har avlidit under Lördagen. Vi ska ha klart för oss att denna diktatur och dess regim inte är gullebarnen. En diaktatur som står utan ledare är en mycket darrig struktur och i detta läget vet ingen vad som hände. Nord Korea är ett land uppbyggt på kulisser, det lilla vi får se och veta utanför är en knivsudd av hela sanningen, kanske ingen sanning alls igentligen.

Nord Koreas slutna rum är en allt för dåligt debatterad skamfläck i världen tycker jag. Det slutna land som det är gör väl attt media inte har gottighter att skriva om och visa bilder på, och vi människor är lite av det fenomenet att det vi inte ser det finns inte. Men Nord Korea finns och verkar i aldra högsta grad.

Planen i denna diktatur är att Kim Jong-Ils son vid namn Kim Jong-Un ska ta vid där hans far avslutatde. Samma anda och samma diktatur ska med arvsrätt leva vidare, så är tanken.

Nej världen även om det känns otroligt avlägset och kanse inget som intresserar er så där så fundera på detta en liten stund. Ett led i att häva denna vidriga diktau är att vi i demokratier gör våra röster hörda. Vi så får tänka fritt utan att få en kula i skallen. Sen kanske man bör oroas en aning över att det handlar om kärnvapen också, det kanske är så att diktaturen vill spänna musklerna nu när den ena är död och den nya ska ta vid? Jag vill uppmana er alla att följa det hela noga.

Aftonbladets artikel och vad TT  säger är också något att fundera på.

söndag 18 december 2011

Så jävla metal

Filmen om Sveriges hårdrockshistoria är dokumenterad. Banden som så småningom satte fotspår i hela världen. Vad handlar det om att vara så jävla metal? Tja det är kanske olika beroende på vem man frågar. Nu frågar jag mig själv och att svara på det är inte allt för enkelt.

På något vis så har man väl nästan  växt i från nitarna, både i åldern och på bredden. Men nitarna och jeansvästen är väl två saker som har kommit att symbolisera vilken kultur man tillhör. Jag tjatade åt mig en aldeles ny jeansjacka av morsan och farsan, det stog inte på för än saxen satt i den och den förvandlades till väst, morsan var skitförbannad på mig med all rätt. Vi hade väl inte allt för gott ställt hemma vid under min uppväxt. Jag gjorde min jeansjacka ännu finare tyckte jag, morsan såg den som förstörd.

Rock musiken har alltid varit en del i mitt liv eftersom min pappa var en hängiven samlare av 50-60 tals musik. Jag lärde mig i unga år hur man tar väl hand om en LP skiva och noga tar hand om skivorna.Farsan lärde mig att ha respekt för musiken och ganska tidigt så visste jag skillnad på bra och dålig musik. Jag lärde mig att trots att musken man lyssnar på inte kanske faller en i smaken kan den framföras av talangfulla musiker som kan hantera sina instrument på ett magiskt vis det är alltså inte dålig musik. Dålig musik är den som framförs på ett taffligt sätt det hörs mycket väl sa farsan alltid.

Det här går att avhandla i alla oändlighet, men att hårdrocken skulle bli min musik och en del av mig känns inte så främmande utan mer förstårligt. Jag hade den turen att få beställa skivor i bland när pappa sände i väg sina beställningar, jag kunde önska fritt och fick en och annan skiva mellan varven. Hade också den turen att jag fick överta pappas gammla sterio efter att han med sina finsmakande musiköron tyckte att han skulle införskaffa sig en ny, jag hade en fin anäggning med den tidens mått mätta.

Många gånger till morsan och farsans stora förtret eftersom jag hade mitt rum brevid köket.
-SKRUVA NEEEERRR!
-NÄÄääääää, det tänker jag inte!

Problemet försöktes kringås genom att jag även fick ärva pappas hutlöst stora hörlurar med spiralsladd också, vet inte om det förbättrade situationen för mamma och pappa så värst mycket. Så jävla metal kände jag mig mig väl inte alla gånger i livet, men någonstans fann jag och musiken varandra och ingick där och då ett livslångt äktenskap. Oräknerliga gånger ha musiken varit med mig i alla olika händelser under livets gång. Det har altid varit där, aldrig svikit aldrig varit oärlig bara kravlös och aldelels underbar.

Nu mer behöver jag inte de yttre attributen, jag vet att jag i hjärta och själ tillhör en kultur som kallas hårdrockare. Där är jag trygg och hör hemma. Alla är vi lika på något sätt, ändå så väldigt olika och varianterna av personligheter är ju så klart lika många som människorna. Men vi har det gemensamma och det är musiken.

Minns den där gången då grabben och jag skulle fixa påskmaten till familjen. Vi hade av någon anledning köpt jordgubbar. Jag skulle vara lite underfundig tyckte jag och i den stunden undervisa lite i påsken som högtid och varför viss mat var med på påskbordet. Noga talade jag om att jordgubbar inte hade någon anknytning som så till påsken ur den religiösa aspekten.
-Ja men mamma, vi är ju hårdrockare och sånna där regler skiter vi väl i, vi äter väl jordgubbar om vi vill.

Så  sant, det är en samanfattning av vad så jävla metal handlar om. Man går sin väg, man blir lite av en utfälling i utkanten av markerna, men man har otroligt mycket att säga världen.Man är less på etablisemanget och man vill måna om sin egen frihet och person. Kanske en protesthandling mot vuxenvärldens alla förstå sig påare som absolut vet vad som är bra eller inte bra. Det är då vi hårdrockare säger Fuck you, blir förbannade och sätter ner foten. En del av oss började lira i band, andra av oss blev de hängivna fansen.

När man seglat med på metal båten under så många år som jag nu mer har så vet man hur vindarna i seglen har blåst. Nu mer så tror jag inte alls att hårdrocken skrämmer och provocerar människor i så stor grad som på 80-talet. Det var då det bildades föräldrarföreningar mot hårdrocken, detta var absolut livsfarlig tyckte de. Det var då Ann Ekeberg gjorde sitt framträdande och på absolut allvar hävdade att blommor dog i en miljö där det spelades hårdrock. Frågan är vem är farligast?  En person även undervisande lärare som hon eller hårdrocken? Jag hävdar bestämt att det är Ann Ekeberg och att en människa med en så skev världsbild verkligen är farlig för anndra och kanske sig själv. Anders Tegner tycker lika som mig och skräder inte orden i filem om sin åsikt över denna kvinna. Tack
Anders Tegner , du är så jävla metal !


Ann Ekeberg arbetar forfarande som lärare i Häsleholm, det är aldeles förskräckligt att veta att hon verkligen tror på och ville få resten av världen att tro på att blommor dör av hårdrock. Undrar vad hon har proklamerat om för sina elever och vad hon undervisar efter för grundvärderingar under årens lopp?

Den enda tänkbara dödsorsaken för en krukväxt i hårdrocsamanhang jag kan tänka mig är enbart ihågkomsten av att den bör vattnas, men det glömskan kanske man inte kan beskylla hårdrocken för utan mer se det som en mänsklig faktor. Inte skylla på musiken. Vad har Ann Ekeberg för kort i rockärmen då det gäller en avliden krukväxt på Operan tro? Är det någon som i smyg skulle ha spelat hårdrock för blomsterarrangemanget eller vad skulle det bero på tro?

Allt detta skitsnacket och kännslan av påhopp triggar ju alla hårdrocksfans att verkligen stå upp för sin musik, alla gör det och man ger liksom inte vika på den punkten. Även om man som hårdrockare kan glömma att vattna sina blommor så är det INGEN som någonsin kommer glömma Ann Ekeberg och hennes sektliknade jävla tramsiga uttalande och hela bok hon tog sig tiden att skriva. Jag har läst bokjäveln och det var banne mig inte helt självkllart att den skulle inhandlas till vårat hemma bibliotek. Efter noga övervägande så bestämde vi oss för att ge henne en del pengar för boken för att vi skulle kunna elda på med motargument. För mig är det helt fantastiskt att denna Ann Ekeberg fortfarande får möjligheten att arbeta som en undervisande lärare efter att ha läst den boken.

Samtidigt är jag tacksam för att hon skriver helt offentligt om sin galenskap så att alla får möjlihet att deltaga i denna frökens åsikter, man kan ju alltid hoppas på en förändring hos henne. Tyvärr tvivlar jag efter nog a resurtsch och studier på internet så är det samma jävla skit i dag som då, men hon förpackar det lite snyggare bara.

Siewet Öholm och Ann Ekeberg är två människor som gjorde sig osams med hela hårdrockskulturen. Samtidigt gav de bränsle till många kids att måna om sin musik. Så det får jag väl lov att tacka de två väldigt glada fiskarna att de då gav oss en vuxenvärld som besannade vad vi trodde, ingen jävel förstår sig på oss och vi går våran väg, Fuck you!