Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 31 december 2011

Bokslutet 2011.

Om någon timme så är det dags för ett nytt långt år. Funderade en smula på vad vi pysslat med under 2011?

Vet att starten på det var tungsam. En bister och svinkall vinter känndes knäckande. 25-30 grade kallt var det vi hade att deala med under en mycket lång period, skit trist och förbannat dyrt blev det. Så pass dyrt att vi fick prioritera bort årets Swedenrock festival, det var ett hårt slag i mitt hårdrockande hjärta men det fanns ingen annan lösning och möjlighet. Jag fällde tårar och svor långa ramsor åt elbolagen som formligen rånade oss på pengarna.Men det är bara att resa sig upp ur askan, damma av sig lite, torka tårarna och kämpa på vidare och sikta framåt.

Så småningom drabbas mannen i huset av en smittsam lunginflamation, heja sverige igen! Vecka efter vecka med feber och en hosta som gjorde att det skallrade i fönsterrutorna. Aldrig släppte den här skiten taget om honom. det visade sig också att ett galet lågt Hb gjorde att tröttheten ständigt var närvarande. Vid det här laget började jag bli ängslig, med många arbetsår inom vård och omsorg så vet jag vad ett för lågt Hb kan betyda och  det känndes oroligt i mitt innre.

Efter någon månad började han repa sig, järntabletter käkades som smågodis och myckoplasma i lungorna tar tid att bli återställd i från, men hans lidane var ganska svårt att se, han orkadae inget och vid minsta ansträngning så blev han flåsig och anfådd. Fya lilla hjärtat då :-/

Under 2011 skulle dottern avsluta grundskolan och detta var ytterligare ett gnag i magen på mig. Traditionen i våran by är att ungdomarna åker runt på ett traktorflak allt annat än nyktra och städade.En mycket märklig trodition eftersom ingen som avslutar sin grundskola är 18 år eller äldre. Men så har det sett ut genom tiderna och hur de fixar sitt dricka är en het potatis i byn mellan varven. i alla fall så diskuterades denna avslutning långt före dagen då det var dags att ta hej då av klasskompisar och grundskolan. Stenhårt och orubbad står/stog jag fast vid det jag tycker, det är att ingen dricka av alkoholhaltig dryck skall någonsin slinka ner i en underårigs strupe. Punkt slut.

Det visade sig att falla i god jord och dottern avslutatde sin 9 åriga skolgång på ett nyktert alternativ i ungdomsgårdens regi. Tack för det televerket och just den kvällen kände jag att det var bara att pusta ut för våran familjs räkning, men jag befann mig ändå ute i samhället för att vara behjälplig för de som inte valde samma väg att fira avslutningen på.

Sonen lever livet i sin gilla gång, han har inte så stora krav på saker och ting. Han trivs bra hemma i lugn och ro och skapar gärna saker på sitt eget vis. Under vintern påbörjades bygget av en hundkoja till Atlas. Vilket var färdigställt lagom till sommaren. Glädjen och den strålande lyckan över sitt verk lyste då det var dags för hunden att flytta in i sin väldigt påkostade boning. Isolerad,plåttak och målad stog den där så fin och inbjudande trevlig. Det hände i bland att han försvann och när man ropade på grabben tittade han ut i från hundkojan, han och Atlas hade samkväm där ute i gemensamhet, speciellt de dagar då det regnade, det var extra mysigt. Grabben ville väldigt gärna frakta ut sin sovsäck för att provsova där ute en natt, det blev inte av under sommaren. Men kanske blir det något att göra under 2012. Grabbens äventyrslust i skog och mark har han burit med sig under hela sin livstid och det förvånar mig om han inte inom några år ger sig av till sitt älskade Alaska.

För Sverige i tiden.
Ja sen har vi då den där familjesemetern när vi packade bilen och gav oss av mot huvudstaden för att fira kungens 65-års dag. Hej baburiba liksom. Bilen packades med strykjärn och dotterns malungsdräkt, inget kunde gå fel tyckte vi då. Allt var klart och vi rullade i väg. Försökte kolla på hovets sida vilke tid Kungen var redo för grattulationerna men vi fann inget exakt klockslag. Vi misstänkte att hovet var rutinbundna och siktade på den tiden han firat födelsedagen under fjolåret. När vi väl kom till slottet så var det väldigt tomt, va fan hade vi missat Kungen?  Svar ja, visst hade vi det. Väldigt snopna så fick vi se på när kanonerna rullades i väg och en och annan diplomat hoppade in i sin bil och åkte i väg. Hur kul var det då när man hade en inre bild av att få vifta i den lilla vimpeln och hurra för hans Majestät Kung Carl-Gustav. Vi fick lov att rädda det som räddas kunde och besökte i stället de  delar av slottet som är offentliga. Mycket guld och en ny värld öppnade sig. Historiens vingslag grep tag i mig och som en sann turist gapade jag och bara tittade på allt fint och historiskt som är bevarat. Det blev ändå en rolig minnesvärld dag. Men dottern är aningen bitter för att vi missade Kungen även om vi kan fira nästa födelsedag så fyller han ju aldrig mera 65 år och går i penssion liksom.


Sommaren kom och med mycket svdande hjärta visste vi att våra Swedenrock kompisar var på festivalen och vi var hemma. Surt sa räven. Vi fick meddelande där i från och vi var saknade, det känndes som en tröst i allt fördärv och elände. Så många fina festivalvänner som vi ville dela upplevelsen med men som vi saknade otroligt mycket. Ett mycket stort ljus på musikhimmlen var i alla fall att vi kom i väg till Ullevi på Iron Maiden. Det känndes så förbannat bra och jakten på Steve Harris och en autograf upptog en hel del av mitt sinne. Tyvärr var inte turen på min sida men det var en minnesvärd helg med en del pilsner och trevligt umgänge. Resten av sommaren kantades av en hel del jobb vilket får mig att trivas fint i vardagen.

Sonen åkte på Scoutläger och dottern besökte Peace and Love festivalen, deras olika intressen är milsvidder i från varandra men vi föröker bejaka deras olikheter och intressen så gott vi kan. För oss är det väl inte så underligt men när man tar sig en funderare på det så är de båda väldigt olika men ändå också lika på många sätt. De respekterar varanndra och på något vis kan de dela sin vardag och olikheter. Brorsan är king när han får hänga med syrran och vara med henne, de brukar ha skoj i hop även om det är en betydande ålderskillnad mellan de båda. Det gör mig glad att se deras samspel och att de båda har en genuin kärlek till varandra, bättre kan det ju inte bli.

Under sommaren påbörjades också jakten på ett nytt arbete. Och under tidig höst stog det klart att mannen i huset skall påbörja en ny karriär som förändrar hela familjens livssituation på många olika vis, främst ekonomiskt. Men vi kommer också att få betala en hel del för att genomdriva det hela och vi står nu beredda på vad som komma skall. Är det verkligen våran tur nu? Är det så att vi äntligen har kommit till en punkt i livet då det bara kan bli bättre och aldrig mera så uselt som vi haft det. Det är bara att tuta och kra så får vi se vart det leder oss.

Dottern började första året på gymnasiet och det kunde nog ingen ana efter allt som varit men hon gjorde det!! :-)
Sonen påbörjade studier i åk 4 och vi frågar oss vart våran lilla gubbe tagit vägen? Han besöker väldigt gärna ungdomsgården och ser det som ett trevligt tillhåll efter skolan. Det är svårt att aceptera och förstå att den lilla mannen nu har en fot på väg ut i tonårsvärlden.

Själv funderar jag på åt vilket håll jag ska gå. Studier, sökta jobb och bara ett enda virrvarr av allt. Det har varit en lång period i livet där jag inte har kunna fundera så mycket på mig utan helatiden bitit tag i kantande problem och svåra saker att hantera. På vägen har jag och det jag vill skapa försvunnit bort helt av naturliga orsaker och anledningar, det har inte fått plats helt enkelt. Har bara strävat efter överlevnad i en galen värld, vem har då tid att fundera på vad man själv vill skapa?

Nu har livet förändrats och funderingarna på mitt kalla har åter kammit till mig. Jag vill skriva, det är ett behov jag har. Jag måste få skriva om inte så går jag sönder. Har funnit en skrivarkurs i Göteborg som jag ska anmäla mig till och nu jobbar jag  så hårt jag kan får att få pengarna att räcka till den. Så fort jag kan ska jag anmäla mig till den och jag hoppas att mitt skrivande kan utvecklas till det bättre med hjälp av den kursen. Att ha skrivandet som ett behov är underligt när man hör så många som ser sig själv som rena skrivfobiker, kanske är det det jag ska skriva om, att våga skriva och göra sin stämma hörd. Pennan som vapen är inget trams, det är sant och jag skulle vilja ge många flera den självkännslan och insikten. Alla som inte är analfabeter kan skriva, det gäller bara att ta modet till sig och öva och våga.

Nu om några timmar är 2011 slut och ett nytt år tar vid. Vad som komma skall vet vi inte så mycket om, det enda jag önskar är sinnesfrid och hällsan i behåll. Jag ska vara en god medmänniska och finnas vid sidan av den som behöver mitt stöd och hjälp. Jag ska vara en god medborgare och sköta mina åttaganden på bästa vis. jag ska i den mån jag kan stå upp som en god förebild i det jag tycker att är rätt, men samtidigt visa ödmjukhet inför det faktum att jag kanske hade fel. Jag vill lyssna och lära av anndra, jag vill attt anndra lyssnar och lär av mig.

Här med önskar jag och min familje ett gott nytt år till er alla och en var. Kärlek och respekt till er alla, glöm inte att vi tillsamans kan skapa en bättre värld.

tisdag 27 december 2011

Fuck aina!

Får ett sms i går där ett polisdrama beskrivs, ett drama med glädjande besked tack och lov.

Mannen i huset stog utanför ett bostadsområde och väntade på den förstfödda då polisen kör upp och ifrågasätter varför det inte är nummerplåt bak på bilden?

Så klart har de all rätt att fråga en sådan sak eftersom jag under den mera kalla perioden bröt av den i från plasten den satte fast i. I stället för att öppna bakluckan där man ska tog jag tag i plåten och med ett litet, litet kras hade jag plötsligt nummerplåten i handen. Med en djup suck konstaterde jag bara att så klart så ska väl även bilen demoleras och förfalla när allt annat gör det, slängde sen in plåten i bilen så var det väl inget mer med den saken.

Under kontrollen i går så beskrevs händelsen för polisen och i nästa mening delgavs också att bilen är komplett olaglig på alla vis, den är avställd och inget är som det ska, MEN jag sak köra hem bilen för reparation.
Myndig polis: Är det din bil?
Sambo: Nej, det är det inte, den tillhör min sambo.

Sen hände liksom inget mera. Är det inte konstigt? Vad var det som hände liksom? Polisen hade ju värsta chansen att bötfälla men valde att enbart förmana, det måste ha varit julfest och en kännsla av vänlighet även i polishuset. Eller så syntes det ganska tydligt att det här inte handlade om en ordinär gangster eftersom ärligheten rann som ett rinnande vatten. Polisen slapp trassla med så värst mycket kontroller utan visste att det var minsann en icke ok bil tillhörande en sambo, vilket jag villigt ska erkänna att jag glömt bort helt faktiskt, menar att det var min bil. Men vid den här påminnelsen så minns jag faktiskt att så är fallet. Alltså är det där med mitt ansvar att bilen hålls i okej skick och befinner sig i alla register, så jag tror att jag vill glömma bort att det är min bil igen faktiskt, om det nu går då vill säga.

För en tid sen så följde jag killarna på Salong Betong,de har på något vis kommit upp sig i tatuerar svängen av någon outgrunderlig anledning och varenda gangster vill ha en gaddning gjord på Salong Betong. Under ett avsnitt så är det en nöjd kund som stolt visar siga verk där av en på armen där det står med stora bokstäver, fuck aina.

Jag är så jävla lite gangster så jag fattade inte ett dugg vad budskapet innebar utan tänker att det måste vara en hemskt att avsky en kvinna vid namn Aina så pass att man måsta tatuera in det på armen. Efter några minuter till in i programet så har jag lärt mig att aina är gangsterslang för polis. Känner mig ganska nöjd över att jag verkligen inte vet vad aina betyder, samtidigt blir det också jävligt barnsligt att en vuxen karl ska går runt med fuck aina på armen. Är det någon som ska fuck så är det väl alla gangster wanabe kids som kutar runt i samhället och fördärvar. Att aina sen sköter sitt jobb är ju bara bra.

Mitt slangord för polis kommer att förbli snut, mer gangster än så lär jag aldrig bli tack och lov. På distans så fick jag via mannens sms känningar av polisens återupprättande av ordning, jag blev lite darrig trots att jag inte alls var med i händelsernas centrum. Men på något vis så kännde jag mig ytterst ansvarig och ska man hårddra det så är jag ju det eftersom det är min bil. Men det skulle väl aldrig falla mig in att alls avsky det organ som står för lag och ordning i samhället. Varför det liksom?

Jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan och har som ambition att aldrig ha det heller. En polis har inte som arbetsbeskrivning att åka runt och jävlas med medborgarna, en polis ska trygga det samhälle vi lever i. Och i den här delen av Sverige som vi bor på så måste jag någ ändå säga att en polis som dyker upp på annandag jul är något unikt.

Jag är tacksam för att det finns polis att tillgå på orten, det tycker jag bara är bra och så måste det vara. Nu kanske jag är extra glad för att det inte blev någon större sak av mitt tvivelaktiga fordon, men jag tror nog inte att jag hade kännt något annat ändå om utfallet blivit lite sämre.

Aina kommer aldrig finnas i mitt vokabulär, det kan bli så att jag säger polis, polis, potatis mos värre än så blir det inte.

Klart slut.

söndag 25 december 2011

Dagen efter kvällen före.

I dag stundar juldagen och allt är likosm väldigt tyst och stilla. Alla var väl glada i går tror jag. Jag somnade sittande i soffan, sen orkade jag inte gå till sängen utan bara lutade mig lite till höger och vaknade där i morse.

I afton stundar en prestigefull bowlingtävling som jag och min familj måste vinna. Mötande lag består av min syster och hennes familj. Den här lilla utmaningen kom tomten med i går så riktigt elak med onda avsikter är han nog inte, eller?

Förlorar jag denna duell så måste jag ha skämsmössan och dumstruten på mig tills midsommar och det blir ju inte bra. På tal om det fick jag en supersnygg mössa av min systerdotter. Svart med kurbitsliknande motiv på, så vem har snyggast möss nu då tro? Jo jag så klart och den vill jag ju ha på mig istf dumstruten :-)

Swedenrock biljett är en gåva av mannen i huset, det känndes väl inte så värst överaskande men mycket glädjande. Det är min semester och lediga bästa tid på året, i fjol belv det ju inget av SRF. Men i år är det dags att ta revansch på att vi int ekom dit i fjol, det blir bra det.

Kidsen är glad för sina klappar, dottern fick två fråge spel, ett om mat och det andra om kungahuset. Vilket inte kan passa henne bättre. Sonen jagar friskt med sitt jaktspel och mannen i huset gubbar runt i sina nya skinntofflor.

Före jag somnade i går så såg jag på dokumentären om Lemmy Kilmister och hans liv och levende. Det är väl med en skräckblandad förtjusning man ser det medicinska undret fortfarande lira med sitt band Motörhead, även Ozzy funderar en smula på hur det kan gå till att mannen fortfarande lever, det säger mig att det då måste vara något helt utöver det vanliga, drickat och andra substanser som flutit genom de ådrorna genom tiderna är nog inget man ska fundera så värst mycket på.

I morgon ska jag jobba lite igen och då är livet som vanligt, det jag känner som mera bekant än ledighet och tvångsmys under julhelgen.

Hej på en stund.