Livet tar mig dit jag ska.

Övertygelsen, mina hjälpare, egna beslut och ett in i helvete stort mått av kämpaglöd det är ingridienserna till framgång. Alla har de förmågorna. Grejen är att finna fram till nycklarna som öppnar dörrarna till det magiska att våga släppa, blunda och hoppa.

Jag har färdats i panik på många okända hav. Under den senaste seglats var jag inte rädd. Då hade facklor förvandlats till fyrar och i mörkret kunde jag se, navigera och styra skutan framåt. Jag är en solist det förstår jag och vet nu mer. Jag spelar ensamen på scenen. Med många vänner och familjen runt mig. Men för att jag ska å framgång så ligger det på mig och mitt ansvar, det är då jag är solisten i mitt eget liv. Det här är bara början på en oupptäckt evighet, fyrerna kommer leda mig dit jag ska och jag är på god väg.

Jag måste vara verksam i mänskliga sammanhang, givande sammanhang. Jag har ett enormt behov av att vara verktyget, stödet och vägvisaren för någon som ska uppåt, ur diket och framåt. Frustrerande nog så känner jag mig låst nu. Men jag vet att det är jag som är solisten i mitt liv och framåt ska jag. Tänker att det kommer gå i från klarhet till klarhet. Jag kommer finna vägen, eller snarare vägen kommer finna mig när det är dags. Inget offer är för stort, jag vet vad jag är ägnad till här i livet. Var det så att våran egna process var den första prövningen på den väg som redan var utstakad. Jag fäster min blick nu en natt i December på den stjärnklara himmelen. Nu välkomnar jag det som komma skall, jag är redo. Det är nu jag ska spela solo på min violin, en del är bjudna, andra inte.

God jul och gott nytt år.

Seder och bruk sönderknullat av kuk!

Vem är du som tar dig rätten att döma andra människor?

Där satt den barnsligaste tramsigaste jävla rubriken jag någonsin har skrivit. Men uppenbarligen så är det nivån vi ska hålla oss på.

Gårdagens pepparkaks debatt sätter väl någonstans nivån på vart vi står i sandlådan. Att se socialamedier överhopas av rädda julskinkan före muslimerna tar den i varje hörn fick mig ur balans.

Varför är det så svårt att tänka större? Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att staten ska upprätta en polispatrull som åker runt och granskar seder och bruk? Klart som fan att seder, bruk och traditoner hålls vid liv så länge människorna utövar detta och vill utöva det. Jag har mycket svårt att tro att julskinkan kommer åläggas med böter om du vill äta den på julbordet. Pepparkake debatten kan vi nu mer lägga åt sidan, enligt skolan var det ett misstag, väljer du att fortfarande tro att detta har med invandrare att göra och en efterhandskonstruktion av skolan så är det upp till dig. Men tänk då noga efter vad och vilken väg det är du väljer.

Den finaste av alla julklappar jag skulle kunna få är om alla dessa rädda svenskatraditioner vi hatar muslimer människor faktiskt skulle engagera sig i samhällskunskap och politik på riktigt och framförallt lära sig kritiskt granska det media öser över oss.

Samtidigt så förstår jag att det handlar om mer än bara ett intresse för samhället. Det handlar om egna världeringar, människosyn, egna erfarenheter och mycket mer djupt rotade saker att hantera hos sig själv.

Har många och långa timmar funderat på vad det är som gör mig till den jag är med min åsikt i den här frågan. En grund till det hela är att jag alltid har varit utanför det normativa. Jag har växt upp i en familj som ansågs annorlunda, jag revolterade och gjorde mig själv annorlunda, jag fick barn tidigt, ständigt har jag varit utanför normen på många fler vis.

Det är vad som gör mig så förbannad när generaliseringar och grupperingar skapas och bakas ihop och vips så är det mängder av människor som tror sig veta och förstå. Jag blir uppriktigt förbannad när man talar om invandrare och dom. Finns det någon som hört en enda människa i från ett annat land som någonsin har klagat över vårat luciatåg, pepparkakor och julskinka?

Om man gå genom livet och verkligen skylla all bedrövelse och tycka illa om människor och tror att det är det bästa så kan jag inte göra så mycket åt saken. Jag tänker i alla fall inte gå den vägen, tänker heller inte lära mina barn att tycka illa om och förakta. Inte heller gruppera och generalisera.

Om man nu har en ambition om att rädda julskinkan så kanske det är dags att vakna. För det vi måste rädda oss själva i från är just att sluta vara rädda. Om inte de som verkligen snattar våra traditioner i från oss ska få fäste ordentligt. Då handlar det om nationalister som har en snedvriden syn och ska mainifestera den 30 November och skrika bevara sverige svenskt. Hur många vet att det är samma datum som riksdagen öppnar? Bara som en liten jämförelse i hur insatta vi är. Att sitta lugnt i båten och se på när de odemokratiska sjåsar upp stämningen och sprider skrämsel propaganda om falska faror, det är där vi behöver resa oss upp och göra rösterna hörda.

Det vi verkligen ska akta oss för och vara rädda för är just de som säger sig ska rädda oss i från muslimerna. Om man har en liten känning i historian så var det samma strategi som Hitler förde då han såg till att ta sig fram till diktatorpodiet. Livsfarligt att glömma historian, lär av den och gör inte om samma misstag.

Pepparkaksdebatten från helvete.

Tappat tåla mod i dag. Vaknar upp till en debatt kring en grabbs nekande till att vara pepparkaksgubbe i skolan. Hela Facebook är fullpepprat med artikeln i från Närkes Allehanda .

Känner mig så inihelvete förtvivlad över att se människor faktiskt ta till sig den här artikeln och verkligen aktivt välja att tycka illa om, att knåda ihop det hela och produkten blir då till slut att förakta invandrare. Underligt nog delas inte artikeln i från Expressen som dementerar påståendet om att den lilla killen har blivit nekad att vara pepparkaksgubbe i luciatåget.

Man väljer att på en sandlådenivå verkligen nicka och säga, joho ja detta är minsann bara början. Snart ska ni se att luciorna kopplas samman med Ku Klux Klan så detta kan snart förbjudas också.

Men kära vänner vad är det med er? Tänk om det var så simpelt så att det var ett missförstånd i från början, att det faktiskt var den lilla pojken som uppfattade fel och trodde sig höra att ett förbud för pepparkaksgubbar i luciatåget var fastslaget?

Varför väljer fullt friska, smarta, begåvad människor att ta till sig detta till 100% utan att faktiskt tänka lite större? Varför känns det behagligare att svälja detta med hull och hår, att sedan styra in på avsky hat och förakt? Varför vill man tycka illa om?

Känner inte ett dugg oro för att våra traditioner seder och bruk skulle ligga i någon sorts farozon. Däremot känner jag stor oro för att människor ser det behagligare att odla ett förakt och ta den vägen i stället för att faktiskt tänka större och undersöka saken noga. Är det verkligen så att det är invandrarna som tycker att vi ska sluta upp med våra traditioner? Är det så att muslimerna säger att vi ska....osv.

Är det verkligen sant att muslimerna är det största hotet för mänskligheten eller kan det vara så att detta får så stor uppmärksamhet i media där av får man en uppfattning om att det är så? Är det så att just muslimerna får bära hundhuvud för allt ont i världen bara för att det är enklast att ge de skulden för krig, hedersmord och allt ont, många känner till ordet muslim samt tror sig veta hur de lever sina liv. Men har du någon gång samtalat med en muslim? Vad är skillnaden mellan shia och sunnimuslimer till exempel?

Kan det vara så att medias makt påverkar era tankar och synsätt mer än ni anar för att ni inte kritiskt granskar omvärden och har förmågan att göra en omvärlds analys? Ja jag tror faktiskt att mycket av det odlade föraktet ligger i att kunskapen saknas, vilket väl är ett känt faktum för all socialpsykologi. Det man inte känner till är man rädd för.

Det är förbannat enkelt att häva ur sig orden som att passar det inte så åk hem då för fan. Tror faktiskt att ingen lämnar sitt land med vetskapen om att man kanske aldrig kan återvända och känner sig glad och har partyhatten på huvudet. Jag tror ingen flyr sitt land med glädje. Att lämna sitt land för att klara livhanken gissar jag mig till att är något av de svåratse besluten man är tvingad att ta under sitt liv.

Hela livet kastas omkull och du kommer till ett ställe då du ska lära dig allt nytt i från grunden. Kanske har du aldrig sett snö eller kännt hur -25 grader känns. Du förstår inte språket, den nya kulturen eller de osynliga socialaspelreglerna. Är det då inte bra mycket bättre och smidigare om den redan inrotade ortsbefolkningen sträcker fram en hand och välvilligt vill lära känna i stället för att hata och avsky. För att kunna förstå så måste man också lära känna, svårare än så är det inte.

Jag kan ju faktiskt relatera en pytte liten smula till hur det är att komma till ett nytt land. Även om det är så lika mitt hemland som man kan komma så är det annorlunda. Det syns inte änns på mig till det yttre att jag faktiskt är invandrad. Eventuellt kanske det kan tydas på mitt namn eftersom det inte klingar norskt, annars så är det mycket som är slående lika. Men oavsett det så är jag i alla fall ny i ett nytt samhälle med ett anrolunda system. Jag funderar lite på hur det är för de som kommer i från andra sidan jordklotet, hur i hela friden lär de sig ett nytt samhällssystem?! Socialbyrån, försäkringskassan, bannken, arbetsförmedlingen....osv.

Gör ett tanke experiment och försök förklara hur hela systemet fungerar för en människa som inte har en aning, då kanske man kan förstå hur svårt det är att komma till ett nytt land, nytt språk, ny kultur, nya människor och nya system.

Kanske är det då inte heller så jätte konstigt att man verkligen vill bevara sina egna traditioner och seder? Tycker att man kan se på denna pepparkakdebatt att detta uppenbarligen betyder mycket för många och att det är en form av identitet. Är det då så svårt att förstå att man bär med sig sina seder och bruk för att hålla fast vid det lilla man faktiskt har kvar av sitt land? Skulle det vara livsfarligt för sveriges kultur om en familj i från Somalia vill bevara sina seder och bruk? Nej det tror jag inte alls på.

Har kontakter med en svenskby i Canada. Och jag har då aldrig skådat så mycket svenskt som där. De håller stenhårt fast vid majstången, morsdag, svenska helger, jul ja allt man tänkas kan komma på. Men de lever i Canada och är också kanadensare. Har detta förpassat den kanadensiska kulturen, seder och bruk? Nej minsann inte det minsta . Jag har sett bilder på thanksgiving och kalkoner också. Det går alldeles utmärkt.


Säger det jag alltid brukar säga. Procentuellt sett så finns det lika många idioter över helavärlden, det sitter inte i nationaliteten utan grundar sig i andra ting.

Till den anonyma personen som ifrågarsätter mig.

Önskade att jag kunde skriva bättre och mer. Sprida det skrivna odet som frön för vinden. Min skicklighet är inte där ännu. Men uppenbarligen så når det fram till några i alla fall. Var av en person som annonymt kommenterade blogginlägget föra detta. Frågan jag får då är vad mitt syfte är att kritisera Malung Sälen Kommun.

Givetvis handlar det om att väcka människors tankar, väcka människors sätt att se på Malung Sälen Kommun. Men framförallt så lever jag i den delen av världen där jag helt fritt får tycka och skriva precis det jag vill inom de ramar och gränser som enligt juridiken är okej.

Antar att det är samma person som kritiserat mig i en kommentar på DT, den anonyma tycker sig se en bitterhet. Och ja visst är det så. Man får se mig som en jävla bitterfitta som gärna skulle kunna slå kommunen på käften.
Nu är det ju så att jag varken slåss och sedan är det ju så att det är jävligt svårt att veta vem man ska ge sig på när det är en hel kommun man har tappat hela sin tillit till. Annat är det med Nobelkommiten, de kan dela ut fredspriset till EU, men på den nivån spelar jag inte ännu men nu ska jag hålla mig till saken

Det är jävligt svårt att vara glad och lycklig och jubla och tycka att Malung-Sälen kommun är paradiset på jorden när det inte är det. Det är också jävligt enkelt att ifrågasätta min kritik när man inte har trampat runt i mina foppa tofflor och sett skiten bakom den fasaden som försöks  hålls. Du anonyma tycker också att min kritik är osaklig?  Hur värderar du i så fall ordet osakligt? Jag tycker själv att jag är ganska saklig i min framställan av hur helt jävla dåligt skött kommunen är? Vet inte riktigt mer hur jag ska kunna peka på bristerna

Jag ställer frågan till den anonyma följeslagaren som jag uppenbarligen har här och när jag skriver något på DT, om allt var bra skött och för jävligt bra varför ser då Malung Sälen Kommun ut som den gör? Varför denna utflyttning, varför denna budget, varför konkurs på konkurs? Tror ju knappast att det är för att jag kritiserar kommunen och tycker att det är en skara pajasar som styr kommunen. Detta står mig helt fritt att tycka och det är ju inte bara jag som gör det heller. Detta är siffror svartt på vitt och ledande politiker ser det väl heller inte som ett partytillfället att fira att kommunens befolkning minskar.

Jag skriver att jag tycker att människor är värld så mycket mer än det Malung Sälen Kommun i skrivande stund kan uppbringa. Och det står jag fast vi. Varför i helvete ska en enda människa hora för Malung Sälen Kommun när det finns bra mycke trevligare ställen att bosätta sig på samt ha som arbetsgivare? Det är väl fan så mycket värre att försöka sätta någon sorts maskeraddräkt på hela kommunen och låtsass som att allt är prima och toppen när det inte är det i stället för att daska upp korten  på bordet, det är helt åt helvete!

Det fina med det hela är att jag får kommentarer, det är glädjande. Men någon diktatur fason om att det jag tycker och skriver icke är passande köper jag inte. Det gör mig förbannad.

Att tro att jag skulle se ordvalen om mig och det jag skriver som bitter och osaklig  kritik ger mig bara mer lust att skriva och kritisera ännu mer, i dessa orden ser jag och förstår vilket jävla hästjobb och debatt som måste till för att få min hembyggd upp ur diket igen.

 FUCK MALUNG-SÄLEN KOMMUN!

Jag skriver vad jag vill :-D

Bäst betalt.

I dag skriver DT.se om hur mycket olika chefer får i lön. I vilket syfte skriver man om detta?. Antar att nyfikna slänger sig över tidningen och läsarsiffrorna ökar. Detta tycks intressera människor av någon anledning.

Det intresserar mig också men inte i den meningen att jag känner mig felfördelad eller orättvist behandlad för att kommunchefen tycks tjäna ungefär dubbelt mer än mig om jag jobbade heltid. Nu vill jag leva och vara en fri människa så jag tycker att jag inte vill jobba bort mitt liv, därför väljer jag att jobba 50% en jävla stor lyx som jag antar att kommunchefen inte har möjligheten att välja om han nu vill.

Hur värdesätter man den valfriheten i kronor? Tja jag vet inte mer än att jag känner välbehag i livet och ett förbannat må bra flyt. Värt massor för mig.

Hur värderar då Malung-Sälen kommun sina anställda? Ett incitament brukar vanligtvis vara lönen. Så uppenbarligen värderar då inte Malung-Sälen Kommun sina lärare ett jävla dugg då lönen nästintill ligger i bottenskrapet av fiskrenset.

Är lönesättningen individuell så är det bara att smörja käkarna och ge järnet. Vem ska kunna värdera dig om du inte gör det själv, huvudregel no 1 för att nå framgång. Jag skiter blankt i kommunchefens lön. Vad jag däremot inte skiter ett dugg i är det jag faktiskt anser är ett av de viktigaste yrkena, det är lärarkåren. För mig är det helt obegripligt att någon alls vill arbeta som lärare och då framförallt i Malung-Sälen Kommun!

De lärarna som kämpar och sliter dagligen på sina jobb skänker jag en hedersmedalj av största sort. Att Malung-Sälen Kommun INTE gör det är för mig obegripligt och oförsvarbart. Kan det på något vis hänga samman med det sjunkande antalet boende i kommunen, kan detta hänga samman med att det gapar konkurs i varannat skylltförnser runt byn?

Ja jag tror faktiskt det. Ingen vill för fan bo kvar på orten, ingen orkar jobba kvar i kommunen av de som har jobb. Och de som inte har jobb flyttar. Enkelt och lätt som en plätt att fatta. Och till slut och sist vad för ungarna för kvalite på undervisningen? Med eller utan lärarlegitimation vad spelar det för roll då bitterheten och oengagemang genomsyrar det dagliga arbetet? Och produkten blir då oengagerade elever med kunskapsluckor, hur bra är det för framtiden och byns fortlevnad?

Det finns guldkorn, det finns eldsjälar och det finns bra lärare, vill understryka detta så ingen känner sig påhoppad. Jag gör en generalisering i det jag vill få fram, det hoppas jag alla förstår.



Jag tror faktiskt att jag påverkar mer genom mina skrivna blogginläg debatterar gärna på forum det är väl mer i den formen jag trivs som bäst. Snabba passningar, slagskott, i bland vinner man i bland förlorar man. Men man vaknar varje dag till något nytt att fundera på, ett debatt inlägg, en fråga på ett forum eller kanske ett mer politiskt inriktat blogginlägg. Det är just där jag trivs som bäst. Därför säger jag detta.

SKIT  I  MALUNG-SÄLEN KOMMUN. 

DU ÄR VÄRD SÅ MYCKET BÄTTRE.

  MALUNG-SÄLEN KOMMUN ÄR  INTE VÄRD DIG!

Adjössel strössel. På återseende.

Inte bara snygg, jag är tjock också.

Mitt bröst och bringas utformning överaskade nog ingen. Men sedan jag drog hit till landet brevid så har jag fått mer midja och indragen magen. Jag har aldrig koll på kilona. Skiter i den saken. Att jag vet att det trillat bort lite beror på att när min man kramar mig når han  runt mig på ett annat sätt, det är min måttstock. Plösligt var inte byxan så där otroligt spänd som den varit tidiagre.

Underligt det där även om dieten här består av smörgås. Men så ligger det till och det är väl okej för mig. Det var en äldra dam som frågade mig vad jag som svensk brukar ha på julbordet. Hon fick större och större ögon ju mer jag radade upp, och när jag kom till ris al'a maltan såg stackarn illamånde ut.
-Men hur orkar ni äta så mycket, sa hon och såg häpen ut.
Tja hur orkar vi, mat är ju gott. Det är väl kort och gott den bistra sanningen.

Men det trista i kråksongen är att jag sällan eller ALDRIG får tag på kläder som jag vill ha. Jag får köpa det som passar. Oavsett om det är storblommiga knytblusar eller fula byxor.
Ah ah ah, du sitter väl inte och tänker, jag men hon får väl skylla sig själv, det är bara att banta?
Om tanken slog dig så vill jag bara påminna om att det är inte gjort på 2 minuter att lossa 50-60 kg. Under den tiden så kan det ju vara skönt att ha en eller annan palta på kroppen eller hur?

Sen handlar det väl om att det inte är hungern i magen som styr, det handlar om hungern i skallen, alltså beteendemöster och så småningom för att tappa kilon ett gedigert förändringsarbete. Sen kan ju puversoppor och snabbdieter ta sig i röven. För visst tappar du kilo om du dricker lite nutrilett och inget mer. Det fattar ju alla, du får i dig minimalt med fettbildande saker i kroppen och kanske har du också kommit på att du ska motionera under dieten, ja så klart tappar du kilon och vätska. Men du har ändå en fet mage i skallen och så länge man inte behandlar beteendet och överätandet så  spelar det ingen roll.

Nej just det så jäkla enkelt är det inte. Speciellt om man som jag inte häller skäms för sin kropp. Vad ska då motivera mig till att genomdriva ett förändringsarbete? Kanske om jag vann en  middag med Steve Harris, Joho ni ser. Då kom det genast in mat ändå i mitt sociala liv, det är det svåra. Att förändra ett beteende till lagom, inte helt ta bort det. För äta bör man annars dör man. Så ligger det ju till.

Drömmer ofta inne på Carlings. Det är den affären med de kläderna jag tycker absolut bäst om. Men storlekarn är oftast så små så jag kan enbart använda det om handledsvärmare, oavsett om det är byxor eller linnen så är det inget som passar. Allt i sugrörsform. SKIT TRIST!

Carlings har ju lite av en annorlunda design i sina butiker. Det ska inbringa en kännsla av lite underground, lite industrikännsla, lite tuffare och hårdare. Detta innebär också att man till feta kunders förtret har byggt butikenmed lite etager. Som ett trappsteg lite här och där.

Med mitt redan disckoskadade knä, med vatten i för tillfället, tog jag ett steg rakt ut i luften, satte ner det hårt i golvet och en smärta skjöt upp genom benet på mig. Det känndes som en löpeld spred sig och förvånansvärt nog slutade smärtan på en punkt vid armhålan snacka om att kroppen är en helhet.

Just när jag tar detta steg ut i luften paserar en mamma plus barn i vagn och jag håller på att platta till båda vagn och barn. Det var  för väl att barnet inte blev platt som ett frimärke och den moderna
 emmaljunga skjutsen deformerad till ett plockepinn. Den trevliga modern frågade hur det gick och jag kännde hur den brännande smärtan som slutade vid armålan håll på att få mig till gråt, men det gick bra och jag fick fram ett lugnande svar till den vänliga modern. Barnet satt i sin vagn med stora ögon och en napp i munnen och jag hoppas att jag nu inte försatt den lilla i något sorts trauma.

Det hela utspelar sig på Roseby köpcentrum och jag hade inte fattat att det var typ guldlördag , men här heter det visst Club kväll med 50% rabatt i alla affärerna med extra öppet till kl 23. Då förstår ni vilken tillströmning av kunder det plötsligt blev. Jag tänkte att jag skulle passa på att kika in på tjockisbutiken Zizzi, men jag är inte nöjd med utbudet här. Bästa butiken jag varit på är den i Borlänge.

Jonas jobb ska ha julfest och inbjudan har kommit. Men det jävliga i detta är att det står att damerna ska ha DRESS!! Vad då skiddress eller joggingdress?!? Jag har ingen dress, jag tycker inte om dress, jag kan inte köpa en dress för att äta ett norskt julbord med en små pölse och pinnekjött.. Jag som tjock kan inte kila i väg och köpa en dress på en butik vart som hällst. I need XXXL for fuck`sake!

Hittar en del dressae på Zizzi men varför ska det vara paljetter och trams på alla. Glittrande detaljer på vart enda plagg, det gör mig ledsen. Jag är ingen paljett, jag är en rocker för fan. Varför en blus på en tjockisbutik med en kroppsnära passform i paljetter?  Var den här Zizzi full när hon gjorde den kreationen eller? Trör man på sig den så ser man ut som en julgranskula, folk garvar ju åt en. Nej även om det var 50% i butiken och Club kväll kan Zizzi behålla sin utstyrsel, mig ska ingen garva åt.Och julfest i dress det kan min sambo fetglömma Knät var så varmt att det hettade ordentligt genom byxorna. Så allt jag kom ut i från Rosebyköpcentrum var elastiska lindor till knät, samt en sporttape. Känn på den du! Så nära sport har jag sällan varit.

Nu till den stora frågan, exakt HUR ont gör det att rycka bort denna sporttape i från benet? Eller ska jag undersöka hur lång tid det tar för den att mögla bort? Minns ju hur det känndes med eltape......... :-O

Glädjande, jag har gjort mig ett namn i Malung-Sälen Kommun.

För att vara så förankrad som möjligt är så läser jag Dalarnas tidningar så ofta jag kan. Vilket är minst en gång om dagen.
I dag till förmiddagskaffet så surfade jag in på sidan och ser  artikeln  Ny turistbyrå dröjer.

Det kliar i mina fingrar och jag känner mig manad om att lämna en kommentar där om att jag inte är speciellt förvånad över det. Jag anser att de ledande i Malung-Sälen Kommun inte har förstånd eller förmåga nog att faktiskt se vilken otroligt potential till utveckling som finns inom just turism i Malung. Därför anser jag att en snygg turistbyrå är en god representation för just välviljan att välkommna turister. Tittar man på byggnande som den ser ut i dag så känns det väl inte dirket okej och tilltalade. Jag anser ockå att läget inte är optimalt placerat som det ligger i dag utan tror att det skulle fungera bättre vid Jannesgården. Det optimala hade så klart varit att ha den placerad vid RV 71, men så långt sträcker jag mig inte i det enkla kortfattande kommentaren jag lämnar.

Sen händer något som gör mig hjärtans glad. Jag möter en motdebatör. Tyvärr har jag ingen aning vem det är då det bara skrivs under med PH. Men den här personen tycks känna igen mitt namn och vet även att jag har varit en av representanterna för Malung-Sälen partiet.

Att jag inte längre företräder Malung-Sälen Partiet är naturligt av den enkla anledningen att jag faktiskt inte får det eller kan det enligt reglerna för jag är inte bosatt i kommunen. Motdebattören PH anser att jag tycks vara bitter och att jag med min negativism inte gör läget bättre för Malung-Sälen Kommun med mina kommentarer. PH säger att under min tid i Malung-Sälen partiet så hördes jag inte.

Öhhhhh nähä?!? Menar PH att jag har en så enormt stor påverkan i kommunen att jag faktiskt kan påverka det hela i den graden så måste jag ju säga att jag är mer kändis än jag någonsin trodde. Nu är det ju så att läser man hela artikeln så talar redan politikerna i Malung-Sälen Kommun i termer av ..."I tider då det är neråt, och inte ser så ljust ut för Malung eller för den kommunala ekonomin...".

Så jag tror faktiskt att det som PH anser som min negativism faktiskt inte grundar sig i kommunens dåliga ekonomiska läge. Det har de styrande politikerna ordnat alldeles bra själv. Jag anser att de styrande politikerna inte har klarat av att förutse saker och inse hur man utvecklar kommunen för att växa och finnas kvar. Om man då är kritisk till detta och har en annan uppfattning så får PH kalla det negativism och bitterhet hur mycket som hellst.

Har man gjort en djuplodande stilstudie i hur Malung-Sälen Kommun fungerar på riktigt då är det svårt att se detta med flaggan i topp och ett jublande glatt humör. Och som jag skriver i mitt svar till PH så sticker jag inte under stolen med att jag är mycket ( hade jag inte försökt vara så politiskt korrekt nu hade jag nog brukat mig av ordet jävligt) besviken, luttrad och framförallt utmattad på folkvalda som inte vågar ta beslut på ett ledarskapsmässigt vettigt vis. Det handlar inte om beslut som faller mig i smaken. Det handlar om styrka i ledarskapet och inbringa hoppfullhet och livsglädje för de som fortfarande bor kvar. Det handlar om att leda och stå upp för beslut. Inget vacklande kortsiktigt tänkande som inte räcker längre än näsan. Ett prakt exempel på detta är så klart att hängbron i byn skulle och borde ha underhållits för att INTE behöva stängas av så som det är i dagsläget. En liten del i det jag anser är konsekvenser av kortsiktighet och det som ger en känsla och bild av att kommunen faller sönder.

Det är något barnsligt över hela den komunala ledningen, det är svagt och allt som oftast förbluffas jag över att byborna verkligen tycks nöja sig med detta och inte protester i högan sky. Att de finner sig i detta och inte går man ur huse är förvånansvärt. Varför blir det inga reaktioner när det uppvisas i media om det ekonomiska läget?

 Ja det var allt för nu och tusen tack PH för att du hjälpte mig att förstå vilken otroligt stor del jag har i Malung-Sälen Kommun, trots att jag nu mer bor många mil där i från. Nästa gång du ser mig på byn så vågar du faktiskt presentera dig för mig och röja din anonymitet. Lovar att jag ska skriva en autograft :-D

Jimmie Åkesson är så snygg!

En proper man i slips, skorta och kostym.Han har ett väl utvceklat ordföråd och tycks vara en trygg självsäker ledare i Sverigedemokraterna.En lysande retoriker. Han upplyser folket om de faror han ser, den katastofala invandringen i Sverige och att hela nationen är i absolut fara, inom kort kommer landet att luckras upp och invandrarna har snattat det vackra Sverige och ficktjuvat till sig allt vi äger och har. Köper jag hans argument och ser det han tror sig se? Nej för alla som känner mig  vet ni att jag tar absolut det största avstånd man tänkas kan i från denna Jimmie Åkesson och hans SD. Jimmie Åkessons SD i den bemärkelsen av att jag anser att utan Jimmie skulle inte SD existera och befinna sig i det forum som de gör i dag. Det är Jimmie som är den skarpaste kniven i den lådan, det är hans trumfkort att han just ser proper ut och kan prata för sin sak, man kan inte säga annat än att killen vet hur han ska föra sig.

Under årenslopp har jag försökt debatterat med SD-anhängarna. Alltid med en god ton i debatten. Men jag måste säga att det allt som oftast känns som att sitta nykter vid de drucknas bord. Inga nya argument framkommer och hitills har ingen lyckats förändra det minsta av min åsikt och ställningstagande. Noga vill jag poängtera att jag är öppen för alla förändringar i min egen åsikt och lovar ärligt berätta det den dagen den första SD-anhängaren lyckas påvisa fakta eller argument som får mig att ändra ställningstagade eller åsikt. Den dagen har inte infunnit sig ännu trots många år tillbaka i tiden av ett sökande med ljus och lykta efter detta.

Så länge det inte framkommer något nytt så vidhåller jag att SD ska ut ur riksdagen fortare än vallokalerna hinner låsa sina lokaler vid nästa val. Under demokratiska former och spelregler har det släppts in ett odemokratiskt fientligt parti i hjärtat av våran demokrati, det har jag mycket svårt att svälja ner. Hur är det möjligt att det kan gå så snett på 2000-talet då man tycker att bildningsnivån och det kritiska granskande av saker skulle vara på topp?

Min kloka vapendragre har en teori. Hon tror att just politik tycks vara så ointressant för så  många att de helt plötsligt hörde talas om Jimmie och SD och snabbt slängde i sin röst, så snabbt att de inte fattar att man måste noga undersöka partiernas valmanifest och förstå innebörden och helheten i vad det är de står och talar om. Att de som röstade på SD inte har kunskapen om hur och varför det är ganska viktigt att noga undersöka partiernas värdegrunder, se tillbaka i ett historiskt perspektiv samt ha förstånd nog att fundera på hur det som sägs kommer se ut i realiteten i framtiden. Det gäller alla partier men kanske främst SD.

Jimmie kan konsten att måla upp en bild av ett parti som absolut inte är främlingsfientlig, att det är det ena partiet som vågar lyfta invandrar frågor och det partiet som ska rädda Sverige i från att luckras upp och försvinna då muslimerna har tagit över.

Jag är Svenskfödd, jag värna om våran kultur, jag värnar om historian, men jag fattar inte vad det är jag ska vara rädd för? Precis som allt annat är hela världsbilden ständigt i en förändringsprocess, samhället förändras på alla plan tack och lov. Hade inte förändring eller kalla det utveckling om du vill funnits vart hade Sverige varit då i dag?

 Oftast kommer argumentet att man ska minsann ta hand om de sina före man tillåter invandring? Då undrar jag hur detta kan bli en invandrarfråga? Är det invandrarnas fel att Dalarnas Landsting är  bland de sämsta i landet då det gäller ekonomin?Är det invandrarnas fel att lärarlönerna är skitdåliga och som ett skämt på sista April? Kan det någonsin bli invandrarnas fel att kommunerna skär ner på personal i hemtjänsten?

Om det nu är invandrarnas fel så vill jag så gärna ha en enda liten källa, någon sorts uträkning eller bara så mycket som en liten länk som påvisar att detta som så många påstår är fakta verkligen är fakta och sant. Och så länge jag inte har fakta i från en säker källa så NEJ, självkla handlar det inte om invandringen till Sverige att kommuner drar in på hemtjänst personalen tex.

Vad är det då som gör att människor röstar på ett odemokratiskt parti med en demokratisk röst? Ett skäl och absolut inte oviktigt i det hela samantaget är att Jimmie Åkesson faktiskt håller måtten och ger sken av att vara just den där propra personen och genast triggar det människors fördomar om vad sanning, trygghet och förtroende är. Lägg där sedan till den skickliga retoriker och vips har du ett ihop kok av en förtroendeingivande politiker. Grejen är den att Jimmie kan man stoppa in i vilket parti du kan komma på och jag är säker på att han skulle med sitt sätt att vara klara att lyfta väljarsiffror.

Nu hade vi den jävla oturen att denna begåvning av någon outgrunderlig anledning valde en karriär inom Sverigedemokraterna. Vi har den oturen att ingen av de ledande politikerna i Sverige faktiskt har samma skicklighet i retoriken. Jimmie spelar på en egen scen och den åsikten delar jag med
Jan Gulliou. Tyvärr är detta en del av faktorerna som får svenska folket att ge sin röst till SD. Men hade förnuftet och det kritiska granskandet funnits hos de som givit och tänker ge SD sin röst så är jag säker på att det faktiskt inte hade blivit samma valresultat. Många hade insett att de gått på en jävligt stor bluff och faktiskt kännt sig lurade.

Jag vill ge mina barn ett kritiskt granskande och en vilja och nyfikenhet att intressera sig för det som är obekant. Jag vill att de ska träffa människor och etablera kontakter. Jag vill inte handikappa mina barn genom att lära de förakta och hata. Nu har de båda kommit upp i den åldern så att jag börjar se ett kvitto på att jag lyckats att ge de med de båda de egenskaperna ut i livet. Jag vill framförallt att de utvecklar sina sinnen och skärpan av världsbilden i samma takt som hela samhället gör det. Jag vill inte att det ska tro att saker och ting är beständigt här i livet. Jag har fostrat mina barn som jag gjort för att rusta de så bra jag kan för att möta livet.

För mig är demokratin något av det vackraste vi har att värna om i Sverige. Och det blir en paradox då SD proklamerar om vikten att bevara Sverige, vikten av att bevara det svenska, vikten av att värna om det vackra vi har. Men det viktigaste av allt som faktiskt står på listan som no1 glömmer man av, nämligen demokratin. Den glömmer man bort när man sjåsar upp en stämning och en bild av muslimerna och dess tro som ett hot och att varenda muslim är hustrumisshandlare och sysslar med hedersmod som hobbyverksamhet. Man glömmer så lätt bort demokratin och vad den står för när man talar om religion. Man glömmer så snabbt bort demokratins grundpelare då man talar om att vi ska vara stolta svenskar och de där borta är invandrare. Vart tog demokratins alla är lika värda vägen?

Jimmie talar om att de är ett parti som icke kör med dubbla måttstockar, samma budskap gäller för alla inom partiet och nolltolerans för dåligt uppförande acepteras inte. De där dubbla måttstockarna han så snyggt talar om är ju faktiskt det SD kör med hela tiden. De lindar in ett budskap i en snygg förpackning och levererar den till sina väljare. När väljarna öppnar förpackningen så förtjusas man och tackar Jimmie så hjrätligt. Samma paket och samma förpackning levereras även till mig. Jag öppnar det och ser något helt annat än SDs väljare. Jag ser och genomskådar det spel för galleriet som Jimmie kör med allt för jag granskar paketet mycket kritiskt både i nutid, dåtid samt lägger pusslet med mina egna värderingar, min egen kunskap samt tänker på det Jimmie säger och omvandlar detta till en eventuell verklighet i framtiden. Vad tycker jag då om den? Ja det är så enkelt så jag gillar den inte alls. Och jag tror faktiskt att flera skulle se samma sak som jag om man vågade ta till sig mitt råd om kritiskt granskaden.

Många skulle också se att socialtjänsten inte betalar en bil av årsmodell 2012 till invandrar familjen. Man skulle också förstå och se att kvinnomisshandlare och patriarkat finns inom flera religioner, skitskaft och dumskallar hittar du på vilka stenar än du vänder. Man skulle också se och först att det faktiskt inte är så att flyktingar kommer till Sverige för att leva på bidrag utan att det svenska reglementet faktiskt förhindrar människor att arbeta i väntan på uppehållstillstånd. Nästa steg i den frågan är hur många invandrare är det som söker jobb men som inte får det just pga att de är invandrare? Rimmar det mycket illa med att de kommer hit och inte vill jobba, vems är felet om de inte får arbete de är kvalificerade för men ändå bortplockade pga namn eller härkomst? Jag vill påstå att det är den svenska arbetsgivarens fel mer än personen med det utländska namnet.

SD tappar de sina. En efter en försvinner de och jag är förvånad att de lyckats hålla de sina i schack så länge som de har. Jag lyssnade på talet kring Erik Almqvist och jag tycker mig skönja en liten nervositet hoss Jimmie. Ser att han själv börjar misströsta och kanske är han en smula ur balans.

Det bådar gott för att jag får som jag vill. SD ut ur riksdagen JA TACK!

Dansbandskrisen.

I dag gråter dansbandsvärlden tårat. Olle Jönsson tillkännager att han har för avsikt att sluta sin karriär i Lasse Stefanz enligt Aftonbladet

Enligt en hemlig källa brukar Olle göra sådana hot mellan varven. Känns väl som ett vanligt småbarnsgrepp att ta till.
-Får inte jag som jag vill tänker inte jag leeeeekkkka med er mer.

För mig har Olle Jönsson noll betydelse i musikvärlden. Kan inte sticka under stolen med att jag ändå tycks finna en skräckblandad förtjusning  i att ha koll på Olle pelle-Jönsson och hans band, eller heter det kanske orkester i dansbandsvärlden?

En man som uppenbarligen har solariebrända brudar i stora klasar runt sig, en man med en kännsla av att vara cowboy och tatuerar in det på underarmen med stor stil. En man som själv ser sig som en skänk i från ovan till kvinnan........gör mig spyfärdig.

Men jag vill här med höja ett varningens finger. När jag bläddrar runt på Afonbladet så ser jag en sak som förskräcker mig nästan ännu mer. Christer Björman funderar på en come back för Carola!!! WTF

Har inte denna skenhliga lilla slampa gjort sitt i musikbranchen kan man tycka.Hon ber till Gud om sina sydersförlåterse varje Söndag sen fortsätter hon sitt förbannade läskigt religiösa trams en vecka till,så går det på. Halleluja och tala i tungor  jo man tackar ja.

Nej då föredrar jag en slempropp som Olle Jönsson. Han checkar in på Hotellet och slätar av några brudar(kärringar) med guldklaven i högsta hugg och tycks inte skämmas för den saken. Man kan väl säga att hela karln står för sin sak i sin fulla prakt och givakt.

Även om jag skiter blankt i Olle och hans orkester så tror jag fan i mig att jag väljer bort Carola framför Olle, om man nu måste välja. Det hela tycksju inte  avveckla sig på egen hand utifrån ett insiktsfullt tänkande hos den omnämnda. Nu tror ju jag att Olle bara fick något underligt för sig just i stundens ögonblick. När Olle får som han vill för de övriga i pojkbandet så ska ni se att han snart står där framme på scenen iförd sin cowboyhatt och sjunger så varken hönan eller ögat är tort.

Kom igen nu Olle Jönsson! Lite till orkar du nog :-D

Jag ska bli mormor, tror du jag kommer skriva om det?

Ja du trodde helt rätt. Antar att det dreglas och förväntas en hel del fakta kring det hela. Andra intresserar sig av hjärtliga skäl. Oavsett ditt syfte här så ska jag skriva för att det ska undvikas spekulationer och giftiga tungors spridande av falsarier och påhitt, i alla fall minska det som troligen är i omlopp redan.

Nu spekulerar ju jag själv, men det är ju så att jag vet väl hur andras olycka, lycka brukar behandlas och utredas i den lilla byn. Ämnet för dagen runt mängder av kaffebord är troligen min familj, då främst  the superstar of all stars, min äldre vapendragare och dotter.

Ja det är helt sant att hon väntar barn och jag ska bli mormor. Och på frågan hur det gick till så ber jag er alla googla om ni har kunskapsluckor i människans fortplantning.

Mitt barn kom till mig och berättade om det hela och jag kan lova att varenda fas i det man kallar chockfaser har jag gått igenom. Chockfas-kännsla av overklighet, en smula förvirrad. Reaktionsfas-inser och förstår vad som hänt. Nyorienteringsfasen-det hela är nu lite mer vardag och det nya ska nu hanteras.

Det här har varit en tid med kännslor i ett kaos, ett stormande upp och ner, rädslor och förtvivlan, allt under långa samtal. Sena nätter, vakna nätter och en hel del tårar.

Lätt som en plätt? Svar nej det har varit allt annat än enkelt. Varken för mig eller mitt barn, men alla samtalen har varit konstruktiva samtal som hjälpt mig att förstå och inse att min älskade lilla barn nu noga har valt sin väg i livet. Och det valet stöttar jag fullt och fast och önskar och hoppas att allt ska gå bra. Och jag har redan ett mormor hjärta som klappar.

Att vara tonårsmamma är en sak som är bekant för mig, det är bekant även för min mamma. Jag blev mamma som 18 åring. Det var ett  tufft och kämpigt liv i bland. Jag kännde många gånger att jag fick försvara min titel långt mycket mer än en äldre mamma någonsin behöver.

Mina egna värderingar har ställts på prov ordentligt kan jag villigt erkänna. Jag har under båda mina barns liv fostrat de båda att fatta egna beslut, stå för sina beslut och då också vara beredd på konsekvenserna. Det här varit min ledstjärna och det jag satt som det viktigaste att lära ut.

Nu har mitt barn valt att bli mamma i unga år, och jag måste stå upp för det jag lärt henne, att göra val och verkligen ta ansvar för det, och jag ska visa henne att det valet hon gör är det rätta för henne, jag tänker göra allt jag kan för att vara stödet i hennes liv.

Under ett samtal så får jag en reflektion som verkligen bevisar med all kraft att det är en mognad i beslutet. Jag får ett kvitto på det jag har lärt ut och mitt i det kaosande tankebanorna så hjälper hon mig, min fina lilla älaksade vän, att komma tillbaka ner på jorden.

-Mor, du är nog så där ledsen och rädd bara för att du kännde som du gjorde då den gången. Det är ju inte säkert att jag kommer känna som du gjorde. Var inte ängslig mamma.

De orden i från min vän får mig att inse att det faktiskt är sant. Mina kännslor och upplevelser behöver inte alls vara de samma för henne. Hon kommer så klart uppleva en hel del och vara med om tuffa tag, det vet hon också. Men det betyder ju inte att mina kännslor förflyttar sig över till henne.

Just i det här ögonblicket hände något helt ofattbart stort. Det var just i det här ögonblicket som navelsträngen mellan mig och mitt barn faktiskt klipptes av. Våran relation förändrades och hon växte upp på tre sekunder i mitt medvetande. Jag fattde plötsligt att hon är stor nu, även om hennes ålder är 17 år på idekortet så har hon ett ofantligt stort medvetande och en världsbild som är bra mycket större än många skaffar sig under hela sin livstid.

Min vapendragare har nu gjort ett stort livsval och det är att bli tonårsmamma. Hon har också gjort det livsvalet med ett medvetande om de riskerna hon tar som diabetiker typ1. Riskerna är mycket större i hennes fall, både för hennes egen hällsa och det växande lilla barnets hällsa. Det är också risker jag är medveten om och kommer så klart vara orolig för, det är ett högt spel. Själv säger hon att vi måste ta en dag i taget och leva efter det, precis det jag lärt ut som nu också ska bevisas i full kraft att jag mear, även om det är svårt.

Hör i från mina nära där "hemma" att de får frågor, åsikter och annat ställs och spekuleras i. Det här var just en av de farhågorna jag och mitt barn spekulerade i, det var just det här som var en av de sakerna jag sa att hon måste vara beredd på. Och mycket riktigt, spekulationen besannades och det vi siade om i spåkulan slog in.

Är det någon i så unga år som vet vad livet handlar om så är det faktiskt min vapendragare. Det svåra hårda livet hon har med sig har gjort henne till den hon är i dag. Hon är milslängder i från många vuxna i sitt sätt att se på saken. Om några har gnuggat i livets hårda skola, vägletts och gått i från olidligt kaos till klarhet så är det vi. Vi har gjort en inreresa, kalla det personlig utveckling om du vill, som mängder av människor världen över suktar efter att få uppleva. Människor som betalar teraputer och brukar stora summor av pengar på i bokform, den resan har vi gjort.

Vi har pressats igenom ett nålsöga,något jag själv aldrig skulle kunna ana att faktiskt skulle gå, men vi gjorde det tillsamans. Vi har sett döden i vitögat och dräpt många eldsprutande drakar efter vägen. Vi har utkämpat strider på slagfälten, vi har gjort det där som gör att man växer som människa inombords om man väljer att ta den vägen under resans gång.

Kära läsare där "hemma", om ni har en åsikt i det hela så ställ er först frågan om varför du ska ha en åsikt. Om ni vill fråga något så fråga oss, både jag och mitt barn är talbara och öppna med det här, så klart i syftet och tron om att det är bättre att tala om saker och vara öppen i stället för att smussla så ännu mera spekulationer skapas.

Jag bär redan ett mormorhjärta, jag bär även ett mamma hjärta så var snälla mot oss, bara för att man kan så behöver man kanske inte alltid säga allt. Det kan göra ont.
Vi är överväldigade av alla som verkligen lyckönskar och stödjer, vi behöver det, framförallt min älskade vapendragare. Det här är inget förhastat beslut, det här är ett noga övervägt beslut och jag funderar på om äldre mammor någonsin måste försvara sitt val av att skaffa barn?

Det här är mitt liv, mitt barns liv och mitt barnbarns liv. En ny stjärna är på väg att födas. <3

Flaskpost

Kom att tänka på den där gången för många år sedan då jag var liten och levde mer i fantasin än verkligheten. I någon av sagorna mamma läst för mig så hade jag lärt mig hur man skickade flaskpost.

Spännande att få en vän i från andra sidan jorden. Kittlande tanke att aldrig veta vem som hittar brevet och när man får svar.

I dag kom jag på den där gången när jag själv skulle skicka flaskpost och förberedde det hela mycket noga med flaska, brev och en regäl förslutning till potellen.

Då var det minsann inte snack om PET flaska, nej jag stal en glasflaska ur läskbacken. På den tiden under det ljuva 80-talet så kunde man köpa en typ av kork som skulle vara det absolut bästa för att behålla kolsyran i läsen om man inte orkade dricka upp den. En modernare variant av de ännu äldre korkarna till mjölkflaskor kan man väl säga.

Jag tänkte att den där superbästa korken som kunde behålla kolsyran också var tvungen att hålla vattnet ute, klart att det skulle fungera till min flaskpost. Plitade ihop några rader på ett snyggt brevpapper med lukt på och omsorgsfullt fixade till min flaskpost.

Vet att jag drömde så att få svar, drömde om en ny obekant vän att lära känna. Troligen en tjej i min egen ålder som absolut gillade hästar skulle självklart hitta min flaskpost.
När hela proceduren var färdig med själva flaskan och brevet tog jag cykeln till hängbron, där skulle jag posta mina drömmars brev.

Mitt på bron ställde jag mig och blundade och lyckönskade flaskan god tur och slängde i den. Döm av min stora förvåning hur det känndes när flaskan sjönk och jag inte siktade den igen, trots att jag stod kvar på bron en lång stund. lite besviken på att det inte alls blev som jag hade planerat så försökte jag hålla gnistan uppe och tro på att kanske skulle någon finna min flaskpost i alla fall, någon på andra sidan jorden.
Att jag slängt i en flaska som sjönk till botten i Västerdalälven snuddade inte mina tankar vid just då.

I dag slängde jag och sonen i ny flaskpost i Molde fjorden. Nu har jag gått på några flera geografilektioner sen sist så nu vet jag att det faktiskt är möjligt att få en ny vänn i från någon annan dela av världen. I praktiken så kan flaskan ta sig ut i Atlanten och vips guppa runt och komma till ett nytt land. Vi håller nu tummarna för att den om finner flaskan, för att den ska hittas det förutsätter vi, verkligen ska ta våran uppmanan om att svara på allvar. Vi har skrivit både email adress och vanlig adress.


Nu håller vi tummarna och hoppas på svar inom ett år i alla fall :-)

Kamphund.

En sida av mig kommer  alltid vara krigare. Jag var den som stred för snöbollskrigets existens, jag som talade om för världen att rökrutorna inte skulle tas i från oss ( hur smart den fighten var är en anan historia). Jag sa stopp när jag tyckte att saker var fel. Det var mig man skickade fram när något skulle förmedlas.

Jag minns en speciell gång under en tekniklektion i skolan. En av skolans största mobbare ställde sig bakom min vän med en morakniv och högg i luften, allt för att göra sig förbannat lustig på bekostnaden av min vän. Jag tappade fattningen fullständigt, så förbannad har jag sällan blivit. Jag tryckte upp mobbaren mot skåpet och vrålade att om något liknande hände en gång till så skulle jag personligen se till att han inte kunde gå igen.

Påminde mobbaren att mina Dr Martens kängor hade stålhätta och det gör ont.
Troligen så hade jag kunnat blivit anmäld för hot om man ser till det juridiska, men för mig betydde min vän mer än att jag just då övervägde ett korekt uppförande. Instinkten sa  mig att någon måste reagera och stå upp och inte aceptera att en vän ska utsättas och mobbas. Den instinkten har alltid funnits inom mig, vet inte om det är fostran eller genetiskt. Kanske en kombination av det socialarvet samt gener. För mig är det mer obegripligt att inte reagera än att göra det. Gäller alla orättvisor i samhället.

Min vän viskade fram ett tack, en tyst viskning som knappt ingen  hörde. Jag hörde och glömmer aldrig. Nu mer finns inte min vän kvar i livet. Han orkade inte leva utan tog sitt liv i 20 års åldern.. Funderar i bland på hur han hade det i skolan, var det flera gånger det här hände och  ingen såg eller brydde sig? Jag vet att han hade det tufft i skolan. Minns också jämnåriga som sa att han var minsann kaxig själv så det var inte konstigt att han inte hade vänner. Så klart är det så, men att det skulle urskulda att han själv var utsatt och mobbad och behövde hjälp var väl inget som gjorde det hela legalt för hela omgivningen att blunda? Många av oss jämnåriga hade kanske behövt hjälp av vuxenvärlden att förstå att ett kaxigt beteende kan vara en effekt av att känna utanförskap. I  den vackraste utav alla världar så skulle ju vuxenvärlden ha ryckt in och jobbat med saken.  Någon vuxen som såg och hjälpte oss förstå fenomenet kom aldrig på tal. Jag vet aldrig att en enda vuxen under skoltiden tog upp det här. Förstår nu hur ensammen min vän måste ha varit och kännt sig.

Varför brister barriären för att vilja leva för en människa i så unga år? Jag vet inte det är omöjligt att svara på. Det finns inget enkelt svar om det finns svar alls på den frågan. Troligen var min väns utanförskap och svåra skoltid i alla fall en knuff i ryggen  mot att spränga barriären som håller oss levande, det vi i vardagligt tal kallar överlevnadsinstinkt.

Jag har under årens lopp förlorat allt för många vänner och jämnåriga genom självmord. Det har väckt något inom mig. Jag har noga studerat saken, jag anser att samhället borde jobba mycket hårdare för att  Efter det har jag studerat det hela noga. Har aldrig kunnat acepterat den typen av mänskligt lidande. För det är just vad det är, den största formen av mänskligt lidande enligt min uppfattning. I vissa studier omnämner man självmord som själv vald död, det är heller inget jag riktigt kan köpa. För jag tror faktiskt inte att man har ett val när man har sprängt barriären för överlevnadsinstinkt, då finns det bara en väg. Däremot så tror jag att det går att hjälpa människor att vända före barriären  är sprängd. Just nu undersöker jag hur jag skulle kunna göra något bra av det hela. Något för att stävja självmord, något för de människor som går runt med så mycket mänskligt lidande att döden är den enda lösningen. Information i preventivtsyfte saknas och det kanske är där jag ska försöka arbeta.

Sen har vi all anndra typer av humanitära katastrofer runt om i världen som berör mig, katastrofer som  i bland även  gör mig sömnlös.
Svält, väder, religion, krig och pengar som ställer till det för människor världen över. Vi har humanitära katastrofer nära oss också, det tycks inte människor vara speciellt upplysta om heller. Människor i våran närmaste närhet utan bostad, missbruk, misshandel och vad det nu må vara.

Nyhterna raportterade just om världshistorians största storm som är på väg att blåsa in över USA, evakueringar och människoliv måste nu  räddas. Presidenten håller ett mycket allvarligt tala i TV och verkligen trycker på att något liknande som kommer in under närmaste dygnet har aldrig skådats.
Katastrofhjälparen inom mig vaknar genast, skulle vilja vara en hjälpande hand.



Något sa till stjärnorna att en som mig behövdes, en kamphund gjort av hevy metal. Och här är jag!





Jag har haft ett starkt behov av att säga i från när saker har varit fel eller framförallt orättvisa. Har inte kunnat stå och se på.

Matpakkens förlovad land.

Dags att skriva några rader nu. Det har helt enkelt inte blivit av tidigare. En av orsakerna är att jag har mått så bra. Ironiskt nog är det faktiskt så. Jag och Thorsten Flinck måste ha ett visst mått av ångest i kroppen för att producera, för mig känns det helt okej att identifiera sig med Thorsten just i det hänseendet i alla fall :-)

På talt om identitet så har jag sysslat med just den delen under en tid här i landet brevid. Jag ville öppna ett lönekonto här för att det är ganska trevligt att få den lönen man har jobbat ihop till. Träffade den första pittsura Moldensern i mitt liv på banekn. Jag pustade ut, kännde att det helt plötsligt var bekant mark för mig och att det äntligen visade sig att alla människor här inte är övermänniskor utan att det finns surkärringar även på den här breddgraden.

-Du kan inte legitimera dig med ditt körkort här för att öppna ett bankkonto. Du måste ha Pass eller EU-legitimation.

-Men jag har inget Pass och det är svårt att åka till Sverige och den orten jag kommer i från för att ordna ett pass då det skulle handla om en resa på över 220 mil för mig att skaffa ett Pass. Först åka dit för att ansöka om ett sedan åka till Polistationen och hämta ut det. Mitt lönekontor har ringt mig och säger att de inte kan föra över några pengar till mitt konto. Jag är förtvivlad hur ska jag göra. I Sverige går det jätte bra att legitimera sig med körkortet och jag undrar vad är ett EU-leg. Jag kommer i från ett EU-land och har aldrig hört talas om det.

-Nu har jag minsann sett Svenskar som legitimera sig med andra legitimationer än körkortet ( sägs med lilla gumman rösten).
-Jo eftersom jag bott i Sverige i 36 år så vet jag ju att det finns andra sorters legitimationer. Men vad jag undrar är vad en EU-legitimation är och vart man ansöker om ett sånt?
-Ja du det kan jag inte svara på.
-Okej så ni har en regel för vilken sorts legitimation som gäller här på banken men ni vet INTE vad det är?
-Ja.

Avslutar samtalet med ganska högröda kinder. Har lite smått känningar av den där väl bekanta ångestkännslan i kroppen. Hur fan ska jag få min lön? Kalkylerar snabbt i skallen hur snabbt jag kan få tag på Pass, hur ska jag göra. Har inga pengar för att resa till Sverige och skaffa pass nu. Förundras över det helt fuckade systemet. Det gick aldeles strålande att ansöka på Skatteetaten om både norskt personnummer och skattekort med mitt körkort som legitimation. Jag befinner mig alltså redan inne i norskt system, både NAV och skattebetalare. Men jag får INTE öppna ett bankkonto. Banken ser ju att det är jag på skattekortet. Känns ju som att det borde vara strängare i så fall att ta sig in i det norska systemet än att öppna ett bankkonto. Men så var icke fallet.

Panikar in på en annan bank och kastar mig över första bästa lediga banktjänsteman. Sa att jag var skräckslagen och förklarade läget. Hon sa att reglerna var de samma där om att få öppna ett bankkonto. Men att det fanns en lösning. Ååååååååhh prisa Gud här kommer skatteåterbäringen! Hon berättade för mig att jag skulle kontakta min bank i Sverige och fråga efter Swift  och Iban. Kännde mig så dum för just i det ögonblicket kändes det som grekiska, jag som inte har så stor erfarenhet av världen. För fan Jag kommer i från Malung!

Kastade mig ut i bilden och ringde den säkraste kontakten av alla, nämligen min man. Det han inte vet är liksom inte värt att veta. Det vandrande lexikonet och min personliga assistent i alla kategorier ever.

Stressad som tusan och fortfarande smått panikig så får jag fram hans tel nr och darrhänt ringer honom.
-Nu är det fan i mig brottom. Jag måste ringa Swedbank i Malung, kan du få fram ett tele nr dit?
-Vad ska du ringa dit för?
-Har kanske en lösning på det hela med lönen. Men jag måste ha lite koder och skit om det ska fungera alls.
-Jaha men Swift koden vet jag då. Och ska de ha Iban så räknar man ut det på datorn så jag kan hjälpa dig, ditt konto ser jag här.

Herre min skapare, han vet ju ALLT den här människan. Drar en lättnandens suck. Och vips efter bara några minuter så har jag alla siffror och bokstäver jag någonsin behöver för att det ska fungera att sätta in pengar till mig i från stora vida världen. Iban var som att slänga in mitt konto nr i en tombola och veva runt lite. Ut kom alltså ett nationellt kontonr med lite annorlunda siffror hit och dit så att det ska fungera. Swift bokstäverna jag behövde var för att pengarna liksom skulle åka rättväg i hela världens bankvärld och komma in på kontot jag har i Malung.

Sen kom jag på varför den första sura A.P.A.N jag talade med på banken inte berättade det här för mig. Antar att hon ville plåga mig lite extra för jag sa att det var förfärligt om jag har jobbat i hop pengar och inte får ut dom. Antar att kärringen var en sadist.

Nå väl det hela löste sig fint. Jag hoppas nu att detta ska vara problemfritt och gå vägen. Fortfarande återstår den stora frågan exakt vad är ett EU-legitimation? Faktiskt frågade jag mitt vandrande lexikon men tro det eller ej han visste inte vad det var exakt. Men att det för många år sedan varit en debatt i Sverige om det hela  och det visade sig att många trodde att körkortet räknades som detta eftersom det var en EU symbol på det. Men vad EU-leg är visste han inte. Men vi drog den gemensama slutsattsen om att någon troligen inte hade tänkt hela vägen då detta infördes för X- antal år sedan.

När jag kom hem googlade jag på det hela och kom fram till att det finns en legitimation med chip på som heter nationell legitimation. Det måste väl vara detta banken menar då eller? Eftersom banken själv inte visste vad de egentligen ville ha så är det ju lite svårt att att spåra det hela. Orkade liksom inte mer än så just då.

Nu ska jag fylla i lite andra blanketter och skit till Sverige så får vi se hur det hela avlöper. Det handlar om det där Inackorderingstillägget som  i själva verket SKA ansökas hos CSN men som man får uppfattningen om att skall göras till kommunen enligt deras egen information på sidan. Enligt CSN så går det INTE att ansöka hos kommunen för det vis ansöker om. Lika där, ingen som vet vad de håller på med men ändå ska de vara med och bestämma och informationen på kommunens sida bör genast ändras. Men eftersom ingen vill prata med mig så...........

Ja det är fantastiskt må jag säga. Nu ska jag fortsätta fylla i blanketter och kriga mig fram i vardagen.
På återseende.

Invandrare.

Ja se där ja, nu är jag på plats i det nya landet. Jag är en invandrare med allt vad det nu innebär. Små nyanser i från Sverige men i alla fall märks nyanserna väl.

Min hundfärg är inte avvikande, men min kultur och mitt sociala arv är det. Allt det jag vet och kan om mitt förra samhälle är nu omkullkastat.
Jag står helt novis inför hela fylket politik, kultur och socialaoskrivna regler.

Jag har lärt mig att när klockan är kvart i sex på svenska är den kvart på sex här. Jag har också lärt mig att nynorsk och bokmål är olika språk men ändå norska. Nynorsk kom sig av att man för länge sedan skulle göra ett enhetligt språk av många olika dialekter. I dag så är det många som inte tycker att det är speciellt bra utan många vill ha bokmålet som en sorts standard. Om detta tvistar de lärde och på nynorsk heter vägen veien, på bokmål heter det vegen. Samma sak men ändå olika, men jag som invandrare måste i alla fall ha lite koll på det där.

Jag ska också förlika mig med matpakke, smörgås till lunch känns ju lite så där när man kommer i från landet kolhydratskräck. När jag går till affären här och köper mitt bröd så kan jag också skiva det i en sorts brödskivarapparat och sen klistra i hop min egen skivadelimpa. Inte så komplicerat alls men ändå annorlunda. Jag blir påmind om att jag inte delar det här samhällets socialastruktur för fem öre.

Jag blir varse om att i Norge håller man mer på det religiösa än i Sverige. I dag är det Söndag och detta innebär minsann vilodag. affärerna här är stängda på Söndagar och det känns väldigt påtagligt i hela atmosfären att det är nu man bara ska ta det lugnt och inte göra så många knopp extra. Lite annorlunda är det också att man gör mindre affärer av hela affären. Man ombildar en större affär till ett lite mindre snabbköp. Spärrar av lite och donar till det så att man kan handla de nödvändigaste matvarnorna om det nu skulle vara så.

Här firar man heller inte lucia eller midsommar. I Sverige har det tagit en annan riktning inom det mer hedniska riter och högtider. Blir ju jätte underligt att inte få se grabben med stjärngossestruten på skallen i år, ingen är nog gladare än honom att få slippa det i alla fall. Påsk har man som religiös högtid, men påskkärring blir hedniskt och det finns inte här. Tror nog jag ska låte bli att visa ortens kids hur det går till också. Vill ju inte skrämma de i från vettet före jag har plockat på mig så pass med norska poäng så att jag är acepterad i samhället.

Det är svårt att inte känna till ett nytt system, hur svårt det är märker man först när man är på plats. Sociala regler och oskrivna saker går inte att googla fram, detta måste man vetgirigt finna själv. Träffade den kommande hyresvärden och hans fru i Fredags över en fika. Hyresvärden kommer i från Berlin och frun i från Molde. Och tro det eller ej men de träffades på 60-talet under en campingsemester *trumvirvel*.......i Karlstad av alla ställen.

De berättade att de kännde igen sig i en del som vi pratade om. Och de erbjöd sig att hjälpa oss till rätta med frågor och funderingar. Det är ju skönt att veta att man har de att tillgå om det skulle behövas. Frun hade bott med sin man i Berlin under många år men nu när de var äldre flyttat ttillbaka till Molde igen. Så båda vet hur det är att flytta till ett nytt land med nya oskrivna regler och samhällssystem.

Allt för nu. På återseende. Ha det.

Sov du lilla videung.....

Jag sover sällan mer än 4 tim per natt. Det har väl utvecklats till något sorts beteende efter katastrofåren i kaos. Har aldrig varit en morgonpigg person för den delen. Natten och jag har ett speciellt förhållande. Undrar om jag har en gen eller två i från varulvssläktet.

Tänka, fundera och lösa saker fungerar alltid mycket bättre under nattens sena timma. Alla mina bästa skoljobb och hemtentor har jag alltid gjort under nattetid. Jag kan nästan känna hur min skalle vaknar till vid 22-tiden sen är det igång.

Har funderat många gånger på det där. Hur kan det vara så? Det är ju inte så värst socialt acepterat av samhället att vara en nattlig person, någonstans så är det snygggare att vara morgonpigg. Varför det liksom?

Hade nyligen en hel vakennatt då jag själv knäckte den enklaste nöten egentligen. Det är så fånigt enkelt så det är ju pinsamt att jag har behövt fundera på det hela under så många år. Att jag är vaken på natten och trivs just då är ju solklart. Nu vet jag varför liksom. Jag är en enormt kännande person. Otroligt sensibel för andra människros energier. Jag blir påverkad av det sociala samspelet på en nivå som inte alla riktigt blir. Under natten sover energierna och jag själv får utlopp för mina egna, så enkelt var det med den saken. Därför trivs jag bäst nattetid.

På Torsdagen så kom jag och min äldrevapendragare på en liten ide. Vi drar till mormor i Sunne en sväng. Bara för att vi kan liksom. Inte längre några hundar att ta hänsyn till och hon hade slutat skolan lite tidigare. Vi bara drar för att vi kan, eller hur mamma?

Japp så det gjorde vi. Vi kännde oss lite så där wilde and crazy, helt oplanerat och bara för att man kan. Skön kännsla i magen, helt spontant och bara frihetskännsla. Vi gör vad vi vill när vi vill om det nu var en så liten sak som att åka till Sunne för att hällsa på mormor/mamma.

Vi skrattade och samtalade i bilen och av tradition måste man stanna vid Värmlandsporten för att köpa en triss och tanka in lite java, så har det hela gått till under alla åren som min mamma bott i Värmland, en sån där fast tradition som inte rubbas. Tyvärr kammade vi hem noll kronor på trissen men om man är fast bestämd på att plöstligt händer det så måste man ju prova.

Väl framme i Sunne så är de älste också på besök hos min mamma. Min mormor och morfar är på besök och det är roligt att träffa de också. Det händer inte allt för ofta. Min mormor och morfar är ett mycket aktivt äldre par som flackar runt och håller igång måste man väl säga. Mormor hade med sin laptop och tycks älska det här med internet, blocket och tradera. Bra gjort tycker jag att våga det när man är 70 plus. Mormor går kurs i datoranvändande och tycker att hon lär sig bra.

För generationen som min äldre vapendragare kommer i från så blir det här lite av en kulturell krock. Min dotter är född med tekniken, det faller sig liksom naturligt. Hennes gammel mormor är nu på en anan nivå och de båda ska förenas och förstå varandra.

-Ja men har du sett, vart är alla mina favoriter nu då?
-Jo det beror på att du bytt webbläsare så då följer inte dina favoriter med, du måste lägga dit nya.
-Jaha men vad är webbläsare?
-Det är Exploerer och nu har du Fire Fox.
-Ja men vad är det då?
-Jo det är WEBBLÄSAREN!
-Vad har man det till?
-Jag förstår då inte varför jag inte får upp mina favoriter, beror det på att jag lånat ett annat mobilt bredband?
-NEJ, dina favoriter sitt väl inte i bredbandet heller, det sitter i din webbläsare som du nu har bytt och måste lägga dit favoriterna igen

Ser och hör hur min dotters tålamod prövas och hon försöker så gott hon kan lägga ner det hon i sin värld tycker är aldeles naturligt  på en nivå så att min mormor, hennes gammel mormor, ska kuna greppa det hela. Det är svårt mycket svårt att ha datakunskap för en 70 plusare.

Jag och min mamma fnissar och tycker att det är lite gulligt ändå. Min unge och hennes gammelmormor sitter vid köksbordet och morsan ska dokumentera det hela med ett foto. Sen säger hon ju det där man kanske inte ska säga just i stundade diskussion kring webbläsare.
-Nu har jag er på kort, det ser ut som ni lanar.

Var på repliken då genast blir en frågeställning i från min mormor vad det är.
Givetvis vill hon veta och jag tycker att det är otroligt tufft och coolt att mormor faktiskt vill hänge med i utvecklingen och hålla sig informerad om vad det handlar om, hon är ju i alla fall 72 år och ser det som absolut viktigt att surfa på nätet och fattar datoriseringens nödvändighet att begripa sig på.
Sen är mormor en aktiv deltagare då det gäller kurser. Minns sen jag var liten hur hon gått allt i från engelska kurser till svampkurser, hon gillar verkligen det där. Så att det nu är en datorkurs för äldre nappade hon ju snabbt på.

-Snart får morfar och jag våra nya telefoner också. Vi har beställt oss såna där som ni har, utbrister mormor.
Jag kikar till på min mamma med stora ögon, ska mormor och morfar ha androida telefoner?!? Hjälp hur ska det gå? Och varför liksom? Morfar har då absolut inget bruk för det alls.

Jag och mamma konstaterar att bara morfar lär sig svara och ringa så ska det väl gå bra, men det var just det. Mormor är nog så envis och för sig så hon ger sig nog inte fören hon kan ladda ner appar och surfa runt på nätet, men min kännsla är ändå att detta kan komma att bli mer än friktionsfritt. Jag kan ju ha fel. Ja kan då inte säga annat än att mina mormor och morfar är väldigt moderna av sig, man tänker inte på deras ålder. Och att min morfar snart är 80 år det känns inte alls så.

Eftersom lyset på bilen är aningen taskigt så bestämde vi att sova över hos mamma. För att vapendragaren skulle hinna till skolan så var vi tvungen att åka kl 07.00. Efter beräkningarna skulle vi då ha god tid på oss och allt skulle gå enligt planen. Väckning kl 06.00.
Det var under den här natten jag formligen kännde andras energier och sov knappt en blund. Det nästan pettrade i skinnet på mig, en mycket märklig kännsla.

Jag skulle sova väldigt nära många av de närmaste människorna jag har i livet. Jag skulle dela rum med mitt barn, som inte har gjorts på många år. Morfar är en betydelsefull människa i mitt liv och våra band sen barnsben är speciella. Och sen min mamma som är den finaste bästa mamma man kan ha. Hon som vet allt om mig och har forslat ut mig i livet på stappliga ben. Alla de här energierna hade jag runt mig och jag kunde INTE sova. Jag var trött och sliten men så uppe i varv så det fungerade inte. Mycket märkligt och ändå faschinerande på många vis.

Morfar vet saker som ingen behöver ha berättat för honom, han ser och känner. Han är en vis man som varit med om mycket i livet. Han var barn under världskiget vid gränsen mot Norge. Han har växt upp utan sin mamma och under förhållande som ingen kan förstå. Det här tror jag ligger till grunden för hans ödmjuka sida för människor, framförallt för oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn Han har alltid varit delaktiga i våra liv. Jag var hans första barnbarn. När jag föddes 1976 så var det inte tal om jämställdehet och pappadagar. Och framförallt inte att en morfar skulle rulla runt på en barnvagn. Så när han hämtade mig den där gången när jag var liten och skulle ta med mig hem till sig så bar han mig, han tyckte att det var pinsamt att rulla barnvagnen. Så han bar mig på armen i stället, jag var några år då.

Mormor har varit på ett annat sätt. Men jag har minnen i från mormor också. När jag var lite äldre så skulle jag ofta sova över i från Lördag till Söndag hos de. Jag ville det och någonstans var det här veckans höjdpunkt. Inte för att mor och far skulle någonstans utan för att jag gillade det. Gissa hur många avsnitt jag sett av Allsång på Skanesn med Bosse Larsson. Inte för att jag alls tyckte att det var så roligt utan för att momor tyckte om programmet och jag ville vara henne nära.

Gissa hur många gånger jag fått lov att blunda under Dallas för att mormor uppmanade mig att göra det. Jag skulle skonas i från vissa olämpliga barnscener. Hångel mellan JR och Sue Ellen var lite to moutch på den tiden. Eller så kanske de var ute och hånglade på varsitt håll och jag inte riktigt hängde med i svängarna.Hahaha vilka tider.

Efter att ha slumrat mellan 04.00 till kl 06.00 då väckaruret skrålade så kände jag mig i alla fall körbar. Frisk luft och det perfekta höstvädret. Skinande sol delar med sig och uppmuntrar med lite energi. Mamma kommer ner i köket för att säga hej då åt oss och tackar så mycket för det överaskande besöket.

Resan över skogen mot Malung och skolan kommer att gå som på räls. Säger hej då vid skolan och jag åker vidare. Känner mig glad och uppfulld av trevlig energi. Att lämna mitt barn vid skolan så här glad och pigg i blicken var det många år sedan jag gjorde sist. Det måste ha varit i mellanstadiet sist. Jag vet att även hon bär med sig all kärlek hon får av de våra, av de som alltid varit nära. Nu kan hon ta det till sig i hjärtat som bränsle och verkligen omvandla det till en fortsatt kämparglöd. Hon ger kärlek och får kärlek i från alla håll. Fantastiskt underbart att känna och se.

Efter denna resan så somnade jag av vid 14 tiden i går. Vaknade upp en sväng under kvällen och käkade. Sen somnade jag om och sov tills i dag kl 09.00. Helt otroligt hur  det är möjligt att sova på det där viset. Men jag har haft en hektisk tid. Energin har dränerats genom diverse vardagliga jävulskap och personer som är fuckt up i skallen. Personer jag vill grattulera att har lyckats med konststycket att göra precis allt fel.

Fortfarande inget mail i från rektorn. Så jag funderar jag om det har lästs och med flit inte besvarats. Eller om det hela handlar om att rektor fick det hela uppdaskat i nyllet att fel har begåtts, där med kan man inte säga ursäkta jag har gjort fel. Adressen på blanketten är ifylld till min nya bostad som rektor säger att jag inte bor på så får väl se om jag får något i lådan i Norge.
Man tycker väl ändå att om mitt mail har lästs så kan man sända ett mail om att man mottagit det. Men inte änns det. Jag har mycket noga kontrollerat att rätt mailadress har fyllts i och jag har inte fått något felmeddelande.

Får nog påminna rektorn ser det ut. Och handlar det hela om att kravet ligger på en nivå om att jag ska sköta mig så ska ta mig fan rektorn också se till att göra det. Den nivån är i alla fall inget kontigt allas för min del. Men jag tycker då att även andra ska göra det, speciellt om man gärna proklamerar om det till mig och övriga elever. Det bästa är ju att leva som man lär eller hur.

Nähej nu ska jag fortsätta att turista vidare i Sverige och se om min djupa sömn har gjort mig pigg, stark och energifylld.

Tösen, fritösen och min mobiltelefon.

I familjen har slaget om fritösen varit ett ämne under en tid. Jag anser att en fritös är ett fullkommligt onödig kökspryl. Det tycker inte min dotter. Under flera år har hon nästan i perioder tjatat hål i skallen på mig om att vi ska köpa en fritös. Mitt svar har ständigt varit nekande.

Handlar det om att köpa ut sprit, eller inhandla en fritös så är jag tvärfast i mitt ICKE. Finns inte en sekunds utrymme för diskussion. Och den som lever nära vet att då är det ingen större ide att prova med tjat . När insikten om detta kom till mitt barn så blev det mer, när jag bor i egen lägenhet ska jag ha en fritös. bara så att du vet mamma.Okej för mig bara jag slipper torka frityrolja i från väggarna och halkaomkull på parketten så.
Under tidens gång rensade en vän till familjen i sina skåp och rätt som det var kom detta med fritös på tal. Och visst hade våran vän så klart en fritös som behövde nytt hema. Jag tar den gärna sa min dotter och sken som en solstråle.

Sakt och gjort vi fraktade hem detta dunder och jag glargjorde att det ska inte friteras så mycket som en räka i mitt kök.
-Men mamma när jag flyttar hemifrån.......

Nu har ju det lilla livet flyttat till egen lya, en mycket, mycket liten lya. Då måste man planera allt in i minsta detalj och den här fritösen som är skänkt av våran vän är STOR.
Den har fortfarande inte flyttat in i den lilla,lilla lyan ännu. Den skulle ta upp hela köket i princip. Med vemod och insikten om att det inte i nuläget fungerar med denna fritös så har mitt barn med sorg i hjärtat fått lära sig prioritera här i livet.

I dag fick jag SMS i från Ta tillvaran av mitt barn

T:Jag har funnit höjden av lycka.

S:Okej, vad är det då du har köpt?

T: Det får du se sedan.

När jag ringer efter en stund så får jag veta att det är en aldeles lagom stor fritös som inhandlats. Och jag hör att lyckan är fullkommlig.
-Mamma du måste se den, den är jätte liten och perfekt. Kom så får du se.
-Ja men kan det vänta lite ?
-Nej kom direkt, men jag lovar att vänta till själva friterings ögonblicket.
-Okej, kommer så snart jag kan.

Jag ska alltså nu få beskåda ett friteringsögonblick i den lilla lyan. Klart att jag är glad för hennes fynd men gladast blir jag ju för hela ungens stora entusiasm. Får en liten gnutta dåligt samvetete när jag under alla år varit så nekande i svaren då hon bönat och bett om en fritös. Samtidigt har hon ju nu fått kämpa och längtat efter detta köksredskap en längre tid. Tror inte lyckan hade varit lika stor om jag rusat i väg och köpt en fritös just när hon önskade sig en för flera år sedan.
Ähhh det är bra för ungarna att få vänta och längta lite efter det man önskar sig. I dag är det väl lite dåligt med den varan då vi oftast serverar de saker på fat.

Väl framme i den lilla lyan så ska det nu ske. Det ska friteras strips. Och om den fritösen hon fick av våran vän var stor så kan jag ju säga som så att den här var pytte liten. Okej jag kan väl medge att det var en gullig liten fritös då. Men det satt hårt åt ;-)

Eftersom detta nu är en betydelsefull händelse i friterandets historia i familjen så skall det noga dokumenteras. Foton ska delas på FB med vänner och den strålande glädjen hos den unga damen lika så.

Sen kommer det där jävla stavningsprogramet i min mobil att sätta nivån på hela friteringssessionen. Jag trodde jag skulle skratta mig sönder och samman. Om dagen började i ett vredesutbrott from hell så kan jag lova att den avslutades i en skrattsalva. Det är skönt att det kan vända.

Så här blev meningen jag skulle skriva på FB

Jag känner mig fulländad som människa, jag har en fetma.

För första gången har faktiskt min telefon helt rätt. Men om jag känner mig så väldigt fulländad som människa bara för detta vet jag väl inte. Men i stället för fetma så skulle det ju stå fritös men mobilen stavade ju bra själv. Som tur var hann jag aldrig publicera det hela. Men mitt barn sa att det passade ju kanon till just fritösen och att jag har just den hyddan jag har.
-Folka hade säkert gillat inlägget och tyckt att du var så bra för ditt goda självförtroende.

Sen skrattar vi igen så det skräller i rutorna. Och visst har jag nog så gott självförtroende så för den sakens skull hade jag då kunnat publicerat det hela. Men jag gillar inte att jag har en smat phone som överlistar mig själv, jag vill ju bestämma vad jag skriver. Men roligt blev det :-D

Lägre nivå än Glocalnet.

Att vara vuxen och dagligen göra avvägningar och hålla på och trassla i allt tänkbart, möjligt och omöjligt ger vissa bieffekter.I bland så känner man att nivån sänks till ett barns om inte ännu lägre. man vill ligga ner och gråta en liten stund. Ropa efter mamma som gärna får komma med en iskall handuk och badda pannan.

Nu är det inte så och jag med mina ärbara 36 år skall klara livet helt själv. Rodda och riva runt i allat, ringa, fylla i blanketter och finna lösningar på allehanda ting i från botten till toppen.

Det är just i de ögonblicken man blir den där lilla osnytna ungen som är en tvärhand hög. Uppsatt hår med gummisnoddar, ja ni vet äkta gummisnoddar som var det enda som fanns före frottesnoddarnas tid. I de där snoddarna har mor fäst sidenband i vitt. Träskor pryder min lilla barnfot och knälång klänning i för den tidens moderiktiga färger. Exakt så liten och barslig känner jag mig.

Och som i ett trollslag loggar mor in på chatten och det kliar i mina barnsliga fingrar. I stället för att vara den där lilla ungen som ligger och sparkar på golvet så känner jag hur jag totalt måste freeka ut i skrift. Orden skrivs utan egentlig mening. De skrivs för att kännslan utifrån det lilla barnet som jag just nu känner mig som.

-Tjena mamma Vad skulle du säga om jag bajsade i X bil och sprängde hela x-byggnaden i luften?

Förväntade mig kanske en viss återkoppling i från vuxenvärlden i det hela. Men tja mor är med på noterna och svara direkt med ett läte eller snarare en mening i från en Stefan och Christer farsen.

-To däää ( vilket i farsen betyder tror du det för den oinvigde i den här humorn)

Jaha mer än så blev det just inte i det samtalet. Men i nästa mening mor skriver så blir jag jävligt snabbt nedryckt på jorden igen.

-Jo på tal om detta, hur går det med ditt skiteri? Är det som det ska igen?

-Jo tack mamma det går aldeles utmärkt och hemorrojdproblemet är nu ur världen.

Sen blir det inte så mycket mer samtal om den saken. Men så skönt det är att få barnsla sig på detta viset. Det ger någonstans en kännsla av skratt, kännslan av att känna sig från vettet barnslig är faktiskt nödvändigt på något sätt, rent utav förlösande och befriande. Vet inte om detta är ett tecken på att man är jävligt barnslig alla timmar i livet, eller om det fungerar så här för flera än mig. Kan det vara ett sätt för att sen orka fortsätta vara så jävla vuxen och ståndaktig i livet?

Jag har en viss passion och humorsida för det förbjudna. Det ligger nog nära kopplat till mina egna värderinga om hur man ska och bör uppföra sig mot sin omvärld. Man ska vara snäll och vänlig och behandla alla typer av människor med ett viss mått av respekt. Vissa är det svårare att hålla en god ton till, andra behöver man inte fundera på så mycket utan det hela sköter sig själv.

Det roligaste jag vet är just att häva ur mig ett sånt där normativt väldigt socialt fel oaceptabla saker när människor i min omgivning minst anar det. Det handlar aldrig om att göra narr av andra människor, det handlar om att se den chokerande omgivningen och deras fullständigt tappade hakor och förvånande ögon, det är roligt. Det är lite som ett socialt expriment kan man säga.

Som den där gången när jag och min sambo var i Nyköping och skulle svänga ut i från parkeringen vid OBS. På trotoaren rullar en man förbi oss på sin lilla trehjuliga moped. Det i sig är inte ett dugg roligt och det handlar inte om att man gör sig lustig över ett handikapp. Nej det handlade om att locka fram en förvåning och ett fullständigt tappat ansikte hos min sambo.

-Stanna bilen för fan ! Jag vill råna den där snubben på den där trehjuliga moppen. Säkert har han hela pensionen i plånboken, lätt byte.

Jag lyckades jävligt bra måste jag säga. Så förvånad och häpen har jag aldrig sett min sambo någonsin. Hjälp vad jag skrattade, det gjorde ont i mig av detta okontrollerade dårskratt. Detta var väl begynnelsen av vårat gemensama samliv och då hade han kanske inte lärt sig riktigt hur jag fungerade. Ännu i dag kommer det där upp som tidernas festligaste skratt. När han efter några sekunder fattade att jag bara dumpratade och vad det hela handla om så skrattade han själv med mig.

Man får inte liksom säga så, och man får inte heller råna stackars personer som är helt utlämnade. Och att bryta den sociala normen bara genom att säga så där känndes kittlande förbjudet otroligt roligt. För den delen är det väldigt sällan jag rånar någon varken med eller utan trehjulig liten moped. Det har faktiskt aldrig inträffat. Jag har heller aldrig skitit i andra människors bilar eller sprängt byggnader, kommer heller aldrig att göra.

Men någonstans är det otroligt tillfredställande att bakom ridån få bete sig lite så där i bland. I bland har jag kännt mig som ett miffo just för att sånt här kan roa mig. Men sedan såg jag faktiskt på en dokumentär om just varför vi skrattar åt saker. Vad är humor egentligen. Till min stora förtjusning och lycka så tog de just upp detta absolut mäst förbjudna, det man absolut inte får skoja om. Att det faktiskt är det som leder till skratt just för att man verkligen inte får.

Vem har inte garvat åt Roland i filmen Torsk på Tallin? Roland är en särling och singelperson som är ett av det torraste man kan hitta. Alla försök till att träffa damer misslyckas han med. Alla fattar varför just han är singel och han är egentligen en liten stackare som vill så väl men det går inte ända fram, harmynt och allt som han är. Detta är ju egentligen sorgligt men blir så förbannat roligt. Just för att det är en sån sak som man faktiskt inte ska skratta åt.

Någonstans är det också legitimt att baka in tjocka människor där man ska skratta. Jag är ju en av tungviktarna på jorden, men jag har då aldrig haft en tanke på att det hela handlar om just vikten i sig och tagit illa vid mig. Säkert finns de persoener som tar åt sig av den här typen av humor men jag kan inte hjälpa det, är det roligt så är det. En av mina favoriter är faktiskt Benny Hill. Just för att man i dag inte får garva åt sexistiska skämt, just för att det egentligen inte är roligt alls.

Nähä, då ska väl jag gå och skita i en bild då och i samma veva spränga hela x-byggnaden
Hej påre.








Det här går ta mig fan till världshistorian

 

Jag tror helatiden att jag fått uppleva det mästa i träsket Malung-Sälen Kommun. I samma förbannade ögonblick så kommer det nya ting och jag stöter på patrull. Jag är säker på att det sitter ett pris på mitt huvud i form av att den som lyckas förgöra mig vinner någon sorts medalj eller vad är det frågan om?!? Skulle inte bli det minsta förvånad om det hela delades ut under kommunfestligheten som brukar vara en gång om året. Nu handlar det hela om en ganska lång historia kring detta inacorderingstillägg och en rektor som ska besluta om det hela. Men rektorn i fråga har i hela detta ärendet INTE kontaktat mig en enda gång! Och jag undrar vad i hela friden det är frågan om? Om det skulle vara så att jag känns för otrevlig att tala med i telefon så kan man väl svara på det mail jag skickat. Icke tyst som i graven. Jag vet ju inte om rektorn varit på sitt arbete i dag, så jag slår inte på den stora trumman.

Men jag vet däremot vad och hur rektorn talade till mitt barn. "Ja du är ju så stor själv nu så jag tar det här med dig". I helvete heller jag kommer gå med på det och mycket riktigt kunde heller inte mitt barn svara på saker som kom upp, det är sällan jag talar om ifyllda blanketter hit och dit och juridiska regler och paragrafe med mitt barn. Det hon har vetat helatiden är däremot att jag kommer flytta i från Sverige och sen vilken pappers hantering det har inneburit hit och dit snackar jag faktiskt inte med henne om. Lika ofta som jag samtalar med henne om försäkringskassans regler, a-kasse regler eller skattetekniska regler, lika ofta tallar jag med henne om D nummer och den norska pappers exercisen. Alltså VET hon inte hela storyn och alla svängarna kring det hela. Hur stor och saklig hon är i sitt resonemang.

 

Vet inte om rektorn tycker att en 16 -åring ska vara väl informerad kring detta gällande sin mamma. Om det nu borde vara så är jag den första att be om ursäkt att jag inte undervisat och underättat mitt barn om det hela. Tycker nog själv att jag lagt större vikt på andra saker att lära ut till mitt barn.

-Bor din mamma kvar i Sverige?

-Ja det gör hon väl.

 

Givetvis blir svaret så eftersom jag befinner mig fysiskt just nu i Sverige, MEN PÅ PAPPERET GÖR JAG INTE DET, och vad som är ifyllt på detta papper har jag då min dumma jävlel inte informerat mitt barn om. Det liksom känndes intre riktigt relevant att informera om denna pappers hanteringen kring det hela, jag och mitt barn har mycket andra saker att tala om. Förlåt mig rektorn jag är en usel förälder.

 

I alla fall så vet jag något aldeles mer vesentligt i samanhanget. Det är att jag ÄR ensamvårdnadshavare om mitt barn. Detta betyder då att man är juridsikt ansvarig för barnet tills 18 års dagen. I den frågan finns det liksom inget flexibelt utrymme alls för tolkningar. Detta kan man ju kanske tycka att även rektorn borde vara väl förankrad i. Hur klarsynt och resonabel nu mitt barn må vara så är hon på pricken 16 år och 9 månader gammal. Vart i detta ser någon att hon är myndig och jag som juridiskt anavarig för henne inte får informationen om en så viktig sak som en ekonomisk bit i familjen som inacorderingstillägget? Nej just det, hur mycket jag kikar och vänder på det så är hon under 18 år och jag anser då att det är mig man vänder sig till i den här frågan.

 

Hur många tusen gånger har jag inte hört, ja men det har ju du som vårdnadshavare ansvaret för,av skolan. Jo men visst nu tycks det vara andra regler som gäller här. Och jag kommer inte finna mig i det kan jag ju säga. Tror rektor verkligen att jag tänker vara tyst i det hela så är det en stor feltolkning av detta. Är det någon här på tellus som vet vad vårdnadshavare innebär och betyder i sin rätta mening så vill jag tala om att det faktiskt är jag. Detta som under lång tid har varit ett maktgrepp i från den andra bioföräldern så vet jag sannerligen exakt vad ordet bedetyder i sin rätta bemärkelse.

 

Jag gjorde fetmisstaget igen. Jag ringde en person som inte visste ett dugg vad det handlade om under någon form av tillställning de hade, hon i sin tur skulle fråga sällskapet vidare om det hela, för hon sa att alla var samlade i rummet och skulle fråga. HON lyssnade inte på mig och skrattade åt mig i telefonen och såg det som självklart att inacorderingsttillägget handlar om vart jag är mantalsskriven, jag själv ser inte den regeln någonstans. Efter detta samtalet hade de chansen att tala ihop sig om mig och bilda sig en uppfattning som är fel. Hur bevisar man det för en skra människor eller faktiskt en hel jävla kommun?

 

Jag kommer vara stämplad i pannan i hela resten av mitt liv. Okej för mig, synd för er som inte vet bättre. Det här gör mig bara mer stridslysten, att stå upp för den lilla människan som ett helt samhälle ger sig på.