Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 18 februari 2012

Snutfika med syrran.

Jag älskar min lillasyster och delar livet med henne. Kan nog säga att vi står varandra väldigt nära. Hatade henne som nyfödd, men det var nog inte henne som person. Det var mera en baby som kom och störde förhållandet mellan mig och mina föräldrar. Jag protesterade öven då.

Tror att jag är född som opotionell, tror aldrig att jag har kännt mig bekväm i att följa den stora massan i en strid ström utan att ifrågasätta. I bland på mera konstruktiva visa än anndra gånger.

Vet inte om det hela ligger i mig genetiskt eller om det hela är något sorts socialtarv, eller en blandning av mina tyskagener i från valonerna till den fostran jag fick. Det känns ovidkommande. Men jag vet att jag aldig har fasat in mig i den stora massan, har aldrig kännt mig hemma där.

I fredags ringde syrran och talade om att jag gärna fick lov att sitta med i bilen under biltvättsprogramets spolning och vi skulle ses vid OK. Där överaskade hon mig med snutfika, fick en semla och kaffe :-)

Vädret lockade ut fler biltvättar entusiaster och vi satt i kön och snackade om ditt och datt. Sen kom vi på det, fan undrar om man skulle kunna hyra Gör det själv hallen som en liten partylokal. Syrran tycker att jag kan fråga personalen på OK om man får ha med alkoholhaltiga drycker medns man mekar med bilen. Just under ett sånt där tillfälle så väcks den där kännslan av att fan det är nästan så att jag måste fråga, bara för att liksom. Våran ide var inte så allvarsam alls och ingen av oss behöver sitta i en gör det själhall och dricka sprit, men bara för att fråga och bara för att avgå i från det mera normativa liksom.

Utan normbrytarna utvecklas inte samhället så är det ju. Tänk om ingen hade vågat protestera mot att jorden var platt, hur hade då världen sett ut i dag tro? Troligen mycket annorlunda än den gör i dag.
Att sitta och köa in i biltvättet vid OK och samtidigt fröjda sig åt Snutfika i bilen kan faktiskt vara ytterst befriande. Det känns som att man besådar världen på lite håll. Även om inte så värst stora värdsliga saker avhandlade så känns det skönt att ha sysrran nära och diskussionen är fri.

Skall lite mera kännsliga ämnen avhandlas så är snutfika också perfekt, du kan dryfta vad du vill men behöver inte alls titta den du talar med i ögonen, mycket enkelt och kanske en ren befrielse i många fall.

Så mitt tips är Snutfika i alla lägen, det kan aldrig bli fel.

Rest ragg och en jävla frustration.

Bilden har inget med texten att göra.
Just nu är jag nästna farlig för min omvärld. Jag är å jävla arg och förbannad så det behövs knappt en liten gnista för att det blir explotion av allt.

Kriser och kaosliv leder till detta. Om man som jag inte lägger sig platt och skiter i allt så leder det ofta fram till frustration, som i sin tur är väldigt närliggande aggresion och ilska. Och om då inte omvärlden begriper detta så byggs det på ännu mera, frustration och ilska ligger på maximum. När man krånglat och hävdat sin rätt och mänskliga värde under så många år som jag har gjort så blir man jävligt frustrerad.Man sitter på möte efter möte och får höra så självklara saker å det är lika självklart som att en hund har fyra ben och gräset är grönt. Men det handlar ommig som person, saker som varit självklara för mig som att ja du måste ju stödja ditt barn. Det behöver väl ingen jävel tala om för mig. Det är självklart och det jag gör och har gjort i alla tider. Nej fy för den lede och stackarna sitter självgoda och tror att de gör ett gott jobb. Synd för dom att de inte kan bättre.

För länge sedan träffade jag en gammal klasskompis som läste bloggen i bland han sa, så det är du som är så arg. Sen skrattade vi. Ja nog fan är det så. Vet inte riktigt hur jag skulle kunna byta ut det här mot något. Vet inte hur det känns att ha lugn och ro i hela själen, det har jag glömt aldeles. Alltid är det något som gnager och gör ont. Nu har vi just fightas igenom en ekonomisk jävla kalabalik, men den andra långbänken hänger kvar. År ut och år in.

GE MIG TILLBAKA MITT LIV!!

tisdag 14 februari 2012

Den exekutiva auktionen av vårat hus del två.

Mitt förra blogginlägg i frågan skjöt läsarsiffrorna i höjden. Tycker att jag har ett bra flöde av läsare men just när jag skrev inlägget med rubriken  Den exekutiva auktionen av vårat hus så hände något på bloggen. Läsarsiffrorna tredubblades och nådde en topnotering av besökare.

Ämnet vidrör många människor på olika vis. En del känner igen sig, en del kittlas av nyfikenhet, säkert en del som med ett hånfullt jubelskratt klappar om sig själv och nedvärderar oss på "fel" sida av vad som många ser som en fullvärdig förståndig människa.Även läsare som tror sig  veta exakt hur det hela gått till, utan att alls känna oss eller någon gång ha talat med oss och egentligen inte har den blekaste aning om det hela.

Jag har fått så otroligt mycket stöttning, människor som i all välvilja verkligen har puffat på oss. Människor som själv lättat sina hjärtan om deras svåra ekonomiska trassligheter på olika vis. Det har stärkt otroligt mycket. Jag har också blivit ifrågasatt, hur jag så där bara kunde skriva rakt ut och blotta mig själv och min familj på det där viset.

Svart på det har blivit att det enda sättet jag alls har någon chans att kunna ge min del av helhetsbilden i det hela är att skriva om det. Och att syftet också har varit att försöka skapa förståelse och kanske ge andra mod att våga tala om det hela. Och om man ser hur hela den här processen ser ut så tycker jag mig nog kunna säga att när det som ska vara den trygga punkten i sitt liv, den lilla sfär man har att göra reträtt i, där man har rätt att råda helt och fullt över sitt eget ytterst privata liv, är inte det redan uthängt och offentliggjot nog av att Kronofogden annonserar ut bostaden i media?

Vi själv hade ingen aning om att annonsen just den dagen offentliggjordes, vi var inte beredda på det. Så klart visste vi att de fotograferats och att det förbereddes för en försäljning, men vi visste inte exakt datum för det. Det var andra som informerade oss om det efter att sett annonsen i tidningen. Under ett arbetspass så fick jag ett samtal och jag kan lova att det hade inte kännts mindre obehagligt att ställa sig på Glotorget avklädd och naken inför  publik. Eftersom jag arbetade så var det bara att skölja nyllet i lite kallvatten, slå på knappen för proffessinalism och fokusera på arbetsuppgiften, gråta får man liksom göra senare.

Helatiden så förjävligt att veta att pengar finns men sitter låsta i Mellanskog och deras väldigt långsama process. Helatiden med vetskapen om att det här kommer gå åt helvete fasten vi har pengar, men det sitter fast. Det står inte i Kronofogdens annons, det står heller inte allt det jobb vi lagt ner och allt det vi faktiskt har försökt ordnat upp, det står aldrig ett mått på mänskligt lidande och hur många sömnlösa nätter vi haft, det står inget mått på alla gråtna tårar i ren förtvivlan och nästan panikande tillstånd. Det offentligörs aldrig.

 Därför är mitt enda sätt att skriva här. Det är mitt enda slipade vapen att nå ut och det är min fulla rätt att få berätta min historia och sida i hela den här cirkusen. För mig är det det enda sättet jag har att återta makten i från något som vill förnedra mig offentligt, för så känns det. Kronofogdens förfarande är ingen lek och systemet går ut på att det hela är offentligt. Påminner en hel del om de skådespeleri i från förr då avrättningar skedde på torgen och ortens befolkning ville se de groteska,vidriga uppgiften skarprättaren hade.

Under de senaste dagarna har det pågått en process med banken. Mycket trevliga vänliga bemötande med stor respekt och välvilja att hjälpa till. Vi sitter ju skitnödigt till det var ju ingen överaskning, men att kunna presentera de pengarna som de såg vara på väg in gjorde det ju bra mycket enklare för alla parter, sist men inte minst banken att vilja hjälpa oss till rätta.

Allt ordnade upp sig med hjälp av ett målfoto och  hudradelar, vi lyckades skaka fram pengar och löften men det var nära ögat kan man säga. Det var millimeter i från ett ännu större kaos där vårat hus skulle ryckas i från oss, då handlar det inte om att vänja sig vid tanken, då handlar det om husvisning den här veckan och försäljning nästa vecka, lite mastigt för ett pressat tillstånd kan man säga. Men så går det till i Kronofogde svängen.

Pustade ut, och trodde väl någonstans att det omgående också skulle ordnas ögonblickligen av Kronofogden, att de genast skulle dra tillbaka annonseringen och uthängningen av vårat hus, men så gick det tydligen inte till i den här världen. Även om allt var klart i från bankens håll så kunde det bli så att Kronofogden ändå kunde knalla in i vårat hus med vilket klientel som hellt och skärskåda allt i från mina skitiga trosor och strumpor till vad vi har i bokhyllan. Eftersom allt var mycket bråttom så höll inte baken och kronofogden jämn takt kan man säga.

Känndes som en besvikelse igen, att allt vad pengar heter var helt okejat i från baknens håll men att det ändå nödvändigtvis var tvunget att vara öppet hus hos oss pga Kronofogdens regelverk, för jävligt förnedrande. Vi hade ju en plan och allt var klart, ändå......

I den här svängen har man inte så värst mycket att säga till om, det är bara att gilla läget. Allt personligt bestämde jag mig för skulle bort, fotografier, barnens teckningar och annat som någonstans ger andra en hint om vem vi är. Saker som ingen alls har att göra med.Och hur kommer jag sen att uppfattas och ses som för människa när vem som helllst varit inne i mitt hus och spionerat?  Vad drar anndra för snabba slutsattser om de femtiotal böckerna jag har utspridda vid min säg, på golvet och överallt. Jag bäddar aldrig sängen för det är ingen viktig syssla för mig, ska jag göra det nu för att det ska in okännda personer i mitt hus och kika i egenskap av spekulanter på något som jag vet att inte kommer gå till försäljning? Inte bara ett hus belammrat med don, det är ett väldigt stökigt och ostädat hus, men det är MITT hus och jag bestämmer precis hur det ska vara. Och jag bestämmer när jag vill städa, inte för att det ska skärskådas av okända personer utan inbjudan.

Det värsta var inte vetskapen om mitt sovrum, kök eller badrum, det värsta tänkbara är barnens rum. Som i sin tur ser ut som det gör efter de förutsättningarna och den andra delen av vårat liv sedan några år tillbaka. Jag kunde inte skydda mina barn i från oinbjudna gäster, mina barns rum där de har rätt att få ha sitt liv i fred, där det här rätt att vara och de enda kvadratmeterna i världen som är just deras zon. Sen ekade det igen.......men fan vi har ju ordnat det hela ska det var nödvändigt.

I dag klockan 10.30 var det annonserat om visning i vårat hus. Redan långt före utsatt tid kom det upp en bil på gården, kanske en felåkning eller så bara en jävligt nonchalant typ med  Malungselnät logga på bilen. Eftersom mannen i huset gick ut för att kolla läget och personen inte dristade sig om att säga ett ord eller alls veva ner rutan att säga att den åkte fel så antar jag att det var en husspekulant ute i god tid så att säga. Jag kan inte göra så vidare värst mycket åt spekulantern, det är spelets regler. Men någon jävla hänsyn och respekt kan man visa när det är ett utsatt klockslag, för det är väl ingen i hela världen som tycker att det är ett stort nöje att sälja sitt hus på det här viset. Nu handlade det inte om att Malungselnät bilen var fem minuter för tidig. Det handlade om någon timme. Fräckt och förnedrade så det förslår.

I Fredags ringde Kronofogden och frågade om vi tänkte släppa in dom på Tisdagen (i dag) eller om de skulle ta med sig en låssmed?
I de orden så förstår man så fullständigt värnlös men är. Man bestämmer inget alls och man har ingenstans att ta vägen, det är ett faktum utan försiktighet med bommulsvantarna på, det är den moderna skarprättaren som talar och du är ditnaglad på väggen och sitter stehårt fast, ingenstans att ta vägen. Man ska släppa in vargarna i fårhuset, det är det man har att förhålla sig till.

Med bankens goda hjälp och vilja om att göra allt bra och till vårat bästa så håller vi andan om att husvisningen ska blåsas av, och det gör den. Banken kan inte bestämma det, det hela ligger hos Kronofogden, men banken jobbad på så snabbt de kunde och ville hjälpa oss. Så summan av hela kardemumman i dag är att de som ska ha sina pengar har dom, ingen har rätt att kliva in i mitt hus. Och som lite plåster på såren är Kronofogdemyndigheten så snälla att de skickar ut två av de sina att stoppa eventuella spekulanter att köra in på våran gård. Var inte det snällt?

Om det nu inte hade blivit stoppat i tid och människor hade haft rätt att kliva in så hade inte Kronofogden behövt haft låssmed för att komma in i mitt hus. Dörren hade varit öppen men ingen av oss hade varit hemma, vi ville inte förnedras ännu mera än vi redan gjort. Vi skulle hålla oss bort under tiden visningen pågick.Därför ska de som åker på den här typen av husvisningar utanför den angivna tiden bildligt talat ha sig en smäll på käften, speciellt en dag som denna då Kronofogden skickar hit de sina som ska mota undan spekulanterna och tala om att det blir inget av med detta..

 Om det nu hade varit så att Kronofogden inte gett med sig precis just nu i detta ögonblicket utan fortsatt med sitt husvisningsprojekt i vårt fall så ska ni som varit på våran gård och vänt ha klart för er att ni går in i ett hus, eller kikar på vårat hus där skulden faktiskt är betalad, att visningen pågått hade bara berott på att banken jobbar snabbare än Kronofogdemyndigheten.

 Men den ack så lilla informationen hade inget fått ta del av eftersom det liksom inte hade hunnit rulla in hos Kronofogden. Men vi visste det eftersom vi står närmast banken och det är dom som avgör hela matchen.

Ja nu var den här cirkusen slut, ett roman har gått till handlingarna. Om någon skulle vilja fråga mig något så är det helt okej. Om någon skulle vilja ha råd och hjälp så lyssnar jag och tipsar gärna.
Hur det nu än må vara så är man inte ensamen i den här cirkusen, men kännslan kan vara så. Och den som hör det minsta baktaladen ord får ni gärna hänvis till att samtala med mig eller kanske läsa min blogg.

Jag är säker på att det snart är färdigt snackat om oss, nyhetens behag brukar inte vara i all oändlighet. Men jag vet att det snart är någon annans tur att stå där med dumstruten på, då vill jag ber er om en sak. I stället för att tala illa kan ni erbjuda er att stötta och lyssna i stället. Allt är inte svart eller vitt och allt är långt i från det ni först trodde. Vi i Kronofogdemyndighetens grepp har inte begått något brott så döm inte ut oss som pestsmittade ovärdiga individer, det gör myndigheten så bra själv så.

Hoppas mitt budskap nått fram, hoppas att ni kan förstå den här härvan som jag så enkelt som möjligt gör har försökt beskriva. Det är inte enkelt, i det verkliga livet är det otroligt mycket svårare att förstå, veta och hansla utifrån det.

Peace and Love.

söndag 12 februari 2012

Whitney Houston avslutade jordelivet 48 år gammal och ett gäng droger i blodomloppet.

Alla känner till denna kvinnliga artis och skådespelare vars musiksaga inte varade längre än så här. 48 bast sen var det slut på det roliga, eller kanske är det så att det nu är en vilsen själv som fått ro? I dag kan man i alla fall läsa i Aftonbladet att musiksagan är över, det är väl det vi alla kan konstatera.

Jag vet inte för Whitney är ingen artist jag följt genom kariären, vilket jag inte tror blev så värst överaskande för någon heller. Men det jag ser är hur media hanterar saker och ting väldigt olika. Det stör mig enormt samtidigt som det skrämmer mig.
Det skrämmande är det att människor inte alltid klarar av att kritiskt fundera på vad det är som pronglas ut i media. Många lever efter att står det i tidningen så är det så.

Har läst artiklar där det mer har framställts som att det varit självklart att den avlidit som en skyll dig själv spark på dig som redan ligger ner artikel. Då har dessa artister också befunnit sig inom anan typ av musikstil, närmare bestämt mer rock n roll artister.

Det man kan läsa i dagens media handlar mer om en artist som fallit offer för drogerna, skulden läggs på hennes ex man som förde in henne på drogvägen och hur hon själv kämpat för att bli drogfri men tyvärr inte nådde fram till målsnöret. Ett litet skimmer av glorifiering kring en människa skapas av media, om Whitney som ett offer utan egen vilja och val. Plötsligt slog drogfanskapet till och hon stackarn kunde inte fly i från det utan plötsligt satt i en fälla.

Media ställer upp det hela som att hon själv aldrig har haft en egen vilja om att göra slut med drogerna men att det alltid har jakat upp henne och vips har hon varit fast igen likt en fluga på en klisterremsa, allt tycks helatiden bero på andra saker än henne själv.

Hade hon varit en rockartist så känns det inte som att detta skulle varit den bilden media hade framställt. Någonstans levererar media mytomspunna fördålda ting till sin egen fördel, självklart är det så. Och någonstans i detta ser jag medias egen föreställning om hur man når ut till läsarna på bästa vis. Media skapar också myter och grundar också föreställningar hos människor av olika slag, OM man inte själv har förnuftet nog att tänka lite mer kritiskt.

Att droger tar människors liv är för jävligt oavsett vem det handlar om. Artister, eller mindre känd personer, människor i bland oss som vi möter i affären, drogfanskapet är vidrigt oavsett hur det ligger till med kändiskap eller ej. Men att media så tydligt kan vara så jävla småaktiga att skriva så olika beroende på vilken typ av musikstil man sysslar med eller lyssnar på är bara väldigt ruttet. Vart i ligger moralen nu mer, vart har journlistyrekt som så gått snett?

I självaverket vet vi väl inte hur Whitney dog, det sägs att hon drunknat i sitt badkar. Kan ju ha sett ut så pga en hjärtinfarkt som hastigt slog till. Det vet väl ingen nu heller direkt, iaf inte vad man ser i media, hittade man kroppen alls i något badkar? Det talas om att hon såg lite ostadig ut vid någon festlighet och troligen tagit ett återfall i drogsvängen. Vad fan vet vi om det då? Inte en susning om något faktiskt. Jag har då inte drogtestat henne och jag tror väl knappast att någon annan skvaller journalsit har gjort det heller.

I det här fallet så har jag själv hört henne tala om sitt drogliv och att hon var fri i från det. Det sa hon för några månader sen när jag kikade på Opheras talkshow, när det sen var inspelat och hur sanningshalten i det hela låg till vet ju inte jag.

Att se vinklingen av medias sätt att föra ut detta dödsbesked är i alla fall det jag bryr mig om, att en ung människa rycks i från jordelivet i förtid är sorgligt oavsett vad det beror på och vem det är så missförstå mig inte. Någonstans i detta så ser man Whitney själv som ett väldigt oskylldigt offer utan egna val och oförmåga över sina handlingar, men ger hennes exman skullden och man liksom försvarar henne och tycker stackarn om henne. Frågan blir var hon inte kvinna nog att fatta sina egna beslut och leva sitt eget liv? Var det inte hon som ägde makten att leva utan droger? Var det någon som under pistolhot tvingade henne att ta sina droger?

Nej knappast så tror jag det. Även om drogfanskapet slår till så måste man helatiden se och förstå att den enda människan i världen som kan reda ut sitt eget liv är den berörda personen själv. Min pappa sa en gång under ett alvarssnack i min gröna ungdom, kom aldrig NÅGONSIN hem och skyll på andra att du har druckit, hur det nu än må vara så är det ingen annan än du själv som gapar och sväljer. Glöm aldrig det. Nää jag glömde aldrig det, och jag har aldrig glömt det heller. Och jag har omvandlat de orden till i princip allt i livet. Vem fan ska man skylla på? Jo ingen mer än sig själv oavsett vad det handlar om. Man är kung i sitt eget liv, ingen anan. Man kan inte skylla på Regeringen eller ungdomar, grannar. Man kan inte skylla på vädret, man kan bara ta sig ur sina egna knipor eller vantrivsel på egen hand. Sen är det olika svårt, men ingen anan kan jobba för en föändring eller förbättring än man själv. Trist bitter fucking sanning men fakta. Sen kan man ta hjälp på vägen, men man måste göra jobbet själv. I bland stenhårt jobb som smakar blod, svett och tårar.

Så vad nu än skrivs i media så kan jag inte se det annorlunda än att Whitney hade valet i sina händer. Det var upp till henne att säga nej tack det är bra den där första gången som det sägs vara hennes ex man bjöd på droger. Hon valde att säga ja och fick sen betala för det.

Av vilken anledning hon nu än avled så hoppas jag att hon fått sinnesfrid och ro. Och var det nu drogerna eller andra orsaker så kommer det alltid vara nolltolerans och aceptans i från min sida då det gäller droger. Åt helvete med den skiten, kommer aldrig kunna se det som annat än en förklädd djävul i olika skepnader.