Solsken i blick och en ny bok.

Har under vånda och stor  självkontroll verkligen hållit mig i från årets bokrea. Det är svårt att låte bli, älskar fina böcker och roliga saker att läsa om, även sorgliga också så klart.

Var tvungen in på Kronans droghandel i går och det ligger ju dörr i dörr med våran bokhandel. Vips sätt jag som en björn i björnsaxen, var tvungen att kika lite på bokrean. Så klart följde det med en bok med hem. Bara en är ju nästan som ingen alls. Köpte Joe Shoomans bok om min älskade kära idol Bruce Dickinson.

Att inte skulle köpa den boken är väl lika troligt som att jag skulle anmäla mig på en buggkurs och kyssa marken där Olle Jönsson går. Bruce är min vän och har tröstat och torkat många tårar genom tiderna ska ni veta. Han har varit med på många roliga tillställnigar under mitt liv också. Han finns där ovillkorligen när hellst jag behöver honom, det är ju det fina med musik.

Hela Iron Maiden och vad de står för är aningen banbrytande mot en hel del andra band i den här typen av musik.Hela Bruces liv är annorlunda mot många andra rockartiseter. Och som vanligt faller jag som en fura för de som vågar stå på barikaderna och brinna för vad de tror på och verkligen leva sitt eget liv.

Trots ett hängivet fan som jag så vet man inte så väldigt mycket om privatlivet hos någon av
 Iron Maidens bandmedlemar. Helt otroligt att de alla har lyckats hålla stenhårt på deras offentliga liv och det privata. Synd för mig som vill veta allt iof, men ändå något som inger en stor respekt.

Nå väl livet går sin gilla gång och nu är det Fredag igen. Snabba ryck minsann. Har knegat lite och försökt styra skutan lite lagom rakt. Har köpt lite mera akvareller och målar lite i bland, inga större stordåd precis men det är en trivsam avkoppling.

Funderar lite på om jag ska våga mig på lite acrylmålning. Bara för att testa lite och se hur det känns. Det jag ofta målar är färger på min inre sinnestämmning, det man kan kalla någon form av mandela. Det hela går ut på att måla exakt det man känner i en typ av mönster. Ett mediterande inslag i det hela att spontant göra mönstret och välja färgerna. När resultatet är klart kan man beskåda mönstret och sen reflektera över vad och varför och efter man har målat ett tag och gjort några mandelor så kan man se ett mönster om man grunnar på det hela noga. Tidigare har jag bara gjort mandelor med vanliga färgpennor. Med akvarell tycker jag att det blir ett starkare uttryck och påvisar mer en kännsla. Ingen kännsla är ju speciellt kantig och så där exakt. Mera lite diffus och kanske väldigt luddig i bland, det får man fram bättre genom akvareller.

Sen hade vi ju den stora dagen i går också, icke att förglömma. Sveriges historia skrev ett nytt blad i böckerna och en kommande tronarvinge såg dagens ljus. En ny liten prinsessa föddes och nu ska Vickan och Daniel byta blöjor en tid framöver.

Nej nu ska jag göra ett ryck och försöka skapa lite ordning i kaoset. Hej på en stund.

Hur har det mage till att klaga på ungdomarna?

Har i dag varit med om en tantattack på Hemköp. Tanten överumplade både mig och min äldre vapendragar måste jag säga. Jag är sedan barnsben fostrat att visa respekt och ta hänsyn. Artigt hålla upp dörrar och säga hej och sånt där lite vanligt finlir som man brukar få cred för och bli uppskattad för. I samma anda har jag fostrat mina barn också. Vilket jag tycker har fallit i mycket god jord. Den ena lite mer blygsam som person, den andra extrovärt och en snackpåse.

Ändå vet de båda hur man för sig. Det är då det blir så underligt för oss att plötsligt bli fullkommligt attackerade av denna äldre dam i 70 års åldern. Jag har lärt mina barn precis det jag är lärd, att man banne mig tar hänsyn för alla och kanske speciellt äldre som man i bland får ge en hjälpande hand på traven. Eller kanske erbjuda sig att hjälpa i alla fall.

Jag och min äldre vapendragare står vid charken och ringer i klockan på betjäning. Det tar lite tid och det händer inte så mycket, men vi står där och småpratar lite. Det är då attacken påbörjas. Någon kör på mig med den mindremodellen kundvagn bakifrån och fram forserande kommer det en tant. Tror ju så klart att det är ett misstag så jag säger oj då och gör mig så smal det bara går för att hon ska ta sig fram. Hur smal jag nu kan bli måste de lärde tvista om men jag tar mig ingenstans för läget vi står på är trångt. Tanten vet i alla fall vart hon ska.

När hon paserat mig så kör hon på min äldre vapendragare och formligen pressar sig mellan oss för att greppa ringklockan och pingla efter betjäning. Hon står med hela sin barn tryckt mot min dotter och ringer hysteriskt i klockan. Jag försöker avbryta attacken genom att meddela att vi faktiskt nyss har ringt då tanten väser ur sig att det har då hon också gjort men ingen tycks dyka upp. När hon sen går där i från kör hon på mig igen med kundkorgen och jag känner att mina tinningar börjar pulsera.

-Men det var då väl själva fan också till att ta sig friheter,mummlar jag så tyst jag bara kan.
-Ja jag vägrade då flytta på mig som hon betedde sig säger Thilda väldigt överumplande och samtidigt får vi lov att fnissa åt detta helt oaceptabla beteende.

Tycker att det inte är så svårt att säga ursäkta mig om man ska fram i en butik och det står någon i vägen. Det är väldigt mycket enklare än att köra på folk med en kundvagn. Jag tycker att det är föjävligt med arogans oavsett vem och vilken som beter sig på det viset. Då spelar det ingen större roll om man är i från Eritrea, Sillerö, Sälen, medelålders stockholmsfru eller kalla det vad fan du vill. Procentuellt tror jag att mängden idioter är ganska så jämt fördelat över jorden och i dag råkade vi bli målbilden för just en av den procenten. Alltså en svensk äldre tant i från Malung då hon talade malungsmål, så det är något vi i alla fall vet säkert.

Så småningom kommer det personal och betjänar oss charken, då störtar tanten fram igen och medans vi pratar med charketuristen så bara häven hon sig fram och avbryter allt och frågar vart paltbrödet ligger. Ytterligare ett bevis på arogans och ett jävla sätt.

-Ja du mamma, det där måste bero på att hon är så gammal så hon vet att hon måste skynda sig för att det snart är slut på livet.

Ja man kan ju fundera på det, är det verkligen så akut med att hitta paltbrödet så man måste köra på folk och sen häva sig mellan en betjäning och ett samtal?

Kom inte och påstå att ungdomar är ute i samhället och beter sig. Jag har då aldrig skådat ett sämre sätt, i alla fall inte av någon under 72 år.

Religiöstsamfund på väg att ta över hela byn.

Har sedan många år intresserat mig för olika religiösasamfund och försökt förstå mig på fenomenet sekt. Det hänger väl i hop med mitt intresse för psykologi i grunden. Vilka mänskliga påverkningsbara variabler går vi runt och bär på mellan öronen? Hur kommer det sig att en sekt kan dra till sig människor och slå i de vilken katastrofal sanning dom hellst? Hur kommer det sig att vi utanför sekten så uppenbart ser galenskap medans det går att driva de inom sekten åt vilket håll som hellst?

Det är långt i från enkla svar på de här frågorna och det krävs en hel del studier för att begripa sig på den här typen av dynamiska samanhang. Och jag är långt i från expert på området även om jag studerat fenomenet en hel del på olika vis.

Ett karaktärsdrag för att identifiera en sekt är att de som sägs och det de tror på är det enda sanna och acepterar ingen annan åsikt. Sektens världsbild är klar och tydligt och det finns icke utrymme för något annat i någon form. Man kan säga att det handlar om att följa en manual och inte släppa in någon anan i den utan svart på vitt står det klart hur det ligger till.

Det är så klart en världsbild och åsikt som jag kan tycka INTE är vettig någonstans för att vara tydlig i detta. Väl värt att poängtera är att vi lever i en demokrati där religionsfriheten är en av grundpelarna. Men som kontring till det är yttrandefriheten en lika stark grundpelare i den demorkatiska ordningen därför tycker jag att det är upp till var och en att informera sig om vad sekverksamheter sysslar med. Det enda vapnet man kan ta till i den här frågan är att föra en dialog och informera sig om vad som är i görning, samt ifrågasätta det på alla tänkbara vis.

 Den 18/2 läser jag i  Falukuriren om att rörlesen Oneness håller på att nästla sig in i byn Gravendal. Anhängare köper upp hus och drömmer om att bo och omge sig med anhängare av denna rörelse och det ser ut som de lyckats till viss del. Onenessfamiljen växer till sig och övriga bybor protesterat mot detta.

Detta får mig att tänka på händelserna i Knutby, det var gastkrmande att följa den otroligt fruktansvärda händelsen som hämtat ur en film, men här var det tvärtt om, händelsen gav inspiration till både böcker,teaterpjöser, samt film. Klart står det att en mycket sjukt ledarskap i sektens fulla prakt kunde klara av att förvränga skallen på en kvinna så att hon i egenskap av sändebud i från Gud gick så lång som till mord. Ett ytterst intressant fenomen att det kan gå så över styr och skallen twistas till något ofattbart genom pastor Helge Fosmos hjärntvätt och makabra infiltrering och makt över en annan människa.Sara Svensson står inte utan skuld, det var hon som utförde handlingen. Men frågan är den om hon verkligen blivit en känd mördare i Svensk historia utan samvaro med Helge Fossmo?

Jag tror inte att hon hade det, och jag tor inte heller att hon faller inom den statistiska ramen för mordbenägna människor om man studerar det hela nogsamt och förljer min idol Leif GWs alla statistiska staplar och undersökningar. Helge och hans anhängare tillhör Pingströrlsen. Vilket sen tidigare är känt att motsatt sig ekumenik, vilket innebär dialog med anndra religioner. Alltså ingen vilja att se en annan världsbild än den man klart och tydligt har diktat upp själv. Ett drag av det som klingar sekt i mitt huvud.

Under flera år har jag förundrats över människors okunskap kring sektverksamheter, speciellt då vi haft besök under vårmarknaden många år i rad av Sceintologerna. Hur många av er har inte knallat in i det gula stora tältet på det vi kallar hagaparkeringen för lite fri massage och avkoppling? Helt ovissa om att det är en sekt ni besöker. Inom den här rörelsen så får man fylla i ett frågeformulär om sitt mående och vad du än svarar så kommer det hela leda till att du absolut inte mår bra och behöver hjälp. Att det hela handlar om en man vars nam är Ron Hubbard och grundaren till detta penninga imperium som vill tjäna pengar, och har gjort det genom tiderna också. Ett imperium där pengarna går före de själarna han skördade på vägen. Han skapade ett nätverk av anhängare som brett ut sig över hela världen. Och jag lovar att han på sin dödsbädd inte dog fattig.

Sekter och deras uppkomster och tillvägagångsätt är kanske inget man alls reflekterar över om man inte som jag är speciellt intresserad av fenomenet. Det flästa känner till det mera vnliga som Jehovas Vittnen och sen kanske inte så mycket mera. Och hade flera haft kunskapen om Sceintologerna så tror jag faktiskt inte det gula tältet med fri massage hade varit lika välbesökt. I alla fall inte i syftet att få en aldeles gratis avkoppling och massage.

Jag tycker att bybrona i Gravendal gör rätt som höjer sina röster och protesterar mot Onenessverksamheten på orten. Men jag tror tyvärr inte att man kan göra så mycket åt saken och förhindra det hela på något vis, mer än att just prata och försöka ställa samfundet till svars för vad de sysslar med och samtidigt argumentera för det man själv ser som sant och viktigt.

Själv har jag bara två Gudar. Den ena är Dio den andra är Steve Harris. Hevy metal thunder och lite java gör min dag. Hej påre!

Affirmationer.

Morsan kallar det hela för att lura sig själv. Att inbilla sig bra saker och då lättar det hela upp lite och man finner lösningarna. I lite mera andligare kretsar så kallas det affirmationer.Ordet affirmation kommer ur latinens affirmatio, 'försäkran'.

Man upprepar posetiva fraser för sig själv och det blir då en självuppfyllande profetia. Jag övar på det hela stenhårt just nu. Tror väl inte det undgått någon av er att det just nu är en mycket stor formsvacka i mitt liv. Tycks ställas inför prövning på prövning och mitt kännslomässigacenter i kroppen agerar och reagerar. Oftast med fullständig härdsmälta och aggression, men som i självaverket är frustration.

Min egen personkännedom är det inget större fel på kan man säga. Jag vet att det blir på det här viset, känner igen det hela mycket väl men jag vet inte åt vilket håll jag ska tippa det riktigt. Kroppen är lite taskig tycker jag, det är när man är i taskigaste skicket man verkligen behöver vara gjord av teflon. Inget onödigt skall behöva skjutas rakt in i själen, men sen i självaverket så är det tvärtt om. Vidöppet hjärta där minsta lilla träflisa kan sätta sig fast och skava ordentligt hårt och göra ont.

Det här har jag övat på i många år, att vända i lägen när man faller ner. Men i blad får man också aceptera ett återfall i den själsliga processen mot målet att stå stabilt som människa.Allt är visdom och lärdom, ingen kännsla är någon gång onödig, det handlar om att handla och finna vägarna för att sen komma vidare. Det är när man lägger sig platt som det börjar bli farligt, det är då man förlorar sin själ och verkligen säljer den till fan själv.

Nej det ska jobbas framåt, det ska siktas mot mål, om det så handlar om att vika en tvätthög så ska målen vara målbilder i skallen. Klara tydliga målbilder i ljusa fina färger. Och jag vet att det fungerar utmärkt och att processen och fallet vänder så småningom. Man måste våga vara i det urusla också och inte få panik. Det som känns just nu är just så, men det är inget som säger att man behöver stanna kvar i det, valet är fritt.

Låter ju som jävligt enkelt och som om Farbror Barbro just talade men jag har så många gånger ställts inför detta fenomen så jag kan tydligt säga att det fungerar och ser ut så här. Någonstans har vårt samhället tvättat in i oss att det alltid är så bra och är det något som knackar och inte går så bra så ringer vi på reparatören som återställer det hela ögonblickligen. Det man helatiden glömmer bort är att reparatören inte kan fixa viljan av att må så som man vill må. Det ansvaret och mandatet ligger helt i varje persons egna händer. Man kan be om hjälp men man kan aldrig någonsin se till att livet fixas av någon annan än en själv. Trist men sant.

I dag är det heller ingen som riktikt kan se värdet i att ha en formsvacka, det skrämmer människor och oftatst tror många att det är något fel och får panik. Att må lite mindre bra i bland skadar inte alls, det ger bränsle att skapa nytt och ta sig i från en punkt till en annan. Det som krävs är den personliga inställningen. Men jag vet att alla kan.

Just nu har jag lite för mycket tid att fundera på saker och ting. En aning bitterkännsla kryper så sakterliga in under skinnet på mig. Och det vill jag inte vara, jag vill inte vara bitter och hindras av den kännslan. Men jag vet också att i bland så måste man få bli så jävla förbannad på allt och bara skrika och vråla en liten stund för att sen samla i hop bitarna igen och gå vidare. När man känner sig bestulen på livet i från många olika håll så är det inte alltid så lätt att hålla god min och streta på framåt i vardagen.

Mitt jobb är nu att vända det hela och en ljus fina målbild är just nu att i morgon är det kurs och det ska bli roligt att komma ut en liten stund och ha lite annat för händerna än bara frustration.

 Hevy metal skall spisas. Allt för nu.

Alla hemligheter sitter fast i mitt skinn.

Det finns en person som gjort mig mer illa än många andra. Som förnedrat mig och och krossat söder det jag gav. Jag gav bort ett förtroende som skulle hanteras varligt. Försiktigt och omtåligt, du skulle bära det aktsamt det lovade du.

Du lurade mig och på ett litet ögonblick trampade du sönder allt. Underligt hur man kan vara så dum, jag borde väl ha lärt mig av historian sen förr. Men jag ville inte tro det om dig. Trodde att du var en annan sorts människa och person. Att du värderade mig högre att jag betydde mera. Det var dumt att jag trodde det, att jag själv såg mig som så betydelsefull. När man inser att du inte fattat hur illa du gjort mig så rivs såren upp igen. Helt ofattbart otroligt. Nu när allt varit lite extra svårt så river det ännu hårdare i mig. Minnen kommer tillbaka när det stormar. Det är ju då man behöver nära, kära och vänner. Det hela går från klarhet till klarhet, skulle inte ha tigit och lidit. Skulle gjort klart det hela redan då. Men ville inte ställa till mer oredan än du redan gjort.

Inser att du aldrig varit mig nära så som jag trodde, det är en av klarheterna. Jag måste springa i väg, så långt jag kommer. Mitt leende är borta sedan länge, och om du skulle bry dig så snälla låt mig aldrig veta det. Hela min historia som jag bär med mig gör det här ännu svårare. Hela mitt liv så har jag många gånger trott på människor, har givit de mitt innersta, men sen slås det sönder. Vad i mitt öde ger mig detta? Jag kontrollerar inte änglarna, men jag frågar de ofta vad de vill mig. Jag får inget svar och jag frågar igen, vart vill ni leda mig?