Bygga muskler och funderinga över vad medelkass är.

Har konsulterat VD på Gymmet. Trevligt och väl bemött blir man alltid där. Känns lite som en ungdomsgård för äldre. Kunde gärna tänka mig att sitta en hel dag i den soffgruppen, dricka kaffe och mingla med människor som strömmar igenom dörren.

Nu är det ju ingen sällskapsdam de söker, nej det är ju då så att jag nu med kniven och rökhostan på och i sturpen skall träna lite. Vifta runt i armar och ben, bli smidig och kanske plottar det fram en liten muskel så småningom. om vi har tur.

Nu skall det stramas upp en aning, och jag funderar på varför jag nu fick en liten ingivelse att göra detta. Tja det är väl så jävla enelt som att jag bara ville det. Tycker nog att Eddie skall visas på en liten muskelstinnare överarm än han sitter på just nu. Som tur är har jag ju en Eddie på båda mina överarmar. Kan alltså inte fuska och ta en genväg och bara träna en arm.

Sen har jag ju mitt trasiga discoknä, det blir inte bättre med tiden vill jag lova. Ortopeden sa ju att jag var tvungen att träna musklerna runt knät för att det är jätte svårt att få till en bra operation genom att korta ledband, och korsband. Jaaaaaa sa jag och hörde en sån där räddför doktorn/ tandläkaren lögn bara flyga ur mig. Jo men visst vad jag har tränat det knät, lika ofta som jag spelar Lasse Stefanz i bilen ungefär, alltså ingen gång.

Så klart finner man sätt och genvägar och detta innebär då allstå att för att jag då inte ska fladdra omkull eller få ont varje gång jag går så belastar jag inte vänsterben fullt ut utan har utvecklat någon sorts gång som gör att jag snedbelastar. Huumm säger då alla och jag svarar med ett JAG VET !

VD i gymnastiksalen har då talat om för mig att vänsterknät skall få rehab träning, pustar ut lite faktiskt. Han sa det så himmla lätt och enkelt och dömde mig inte en sekund för detta, tack VDn för att du är så snäll och förstående och liksom inser att det inte är så lätt och enkelt här i världen.

Min rondör stör mig inte ett dugg när det handlar om att kliva in i ett Gym, i alla fall inte här hemma på orten. Alltså jag skäms inte för det på något sätt, jag är nog bara ganska stolt för den jag är. Sen att jag ser ut som jag gör är liksom inget i värden som kan få mig att ställa mig i ett hörn och skämmas för. Varför liksom? Nej jag lyser som den unika stjärna jag är och inget i världen kan få mig att tro eller känna mig mindre värd för detta. Sådana ytliga fasoner ägnar jag icke mina funderingar på. Önskade att flera O formade människor också kunde känna på det viset.

Lunchade med en vän i dag och jag sa att mitt problem är nog snarare tvärtt om, jag vet att det ofta märks när jag kliver in i ett rum. jag hörs och syns, kanske skrämmer jag andra genom mitt sätt. Även om jag också har ene blyg sida så handlar det inte riktigt om att vara just blyg då man morsar på människor och som ny kliver in i samanhang som man inte har varit i tidigare. Nej min blyghet är när det är tyst och allas blickar är på mig och jag måste framföra något viktigt, det är då det blir lite jobbigt.

Annars så är det bara att köra på och vara glad och hejarunt lite för det är då man får glada människors leende tillbaka och plötsligt möter man någon man kanske aldrig talat med tidigare. Men sen är det de som kanske känner sig undanskuffade av mig också. Vet inte men det är i alla fall inte min avsikt.

I alla fall så har jag och VDn beslutat att jag ska träna tre gånger i veckan. Måndag, Onsdag och Fredag, det blir bra det tror jag. Kommer ju lida helvete i starten, det kommer plåga mig och göra ont. Men jag behöver få ut aggresioner och fokusera på saker utanför min värld av allt vardagligt och tungsamt som ständigt flåsar mig i nacken.

Sist men inte minst måste jag be er läsare om hjälp. Förklara för mig vad en medelklasskvinna är?

Det var allt för nu, hej på en stund.

Alla ska i jorden, både offren och de skylldiga till morden.

8/3 är inte bara dagen efter min födelsedag, det är också den Internationella kvinnodagen. En dag som kan ge mig delade tankebanor och funderigar på många olika plan. De radikala feministerna har fördärvat den goda tanken om att störtta patriarkat och drivit debatten dit inte en enda människa med sans längre orkar lyssna eller bryr sig.

Jag vill hedra alla fina bra män i dag som faktiskt engagerar sig och stödjer sin kvinna och familj. Även alla de män som faktiskt driver kampen för det jämlika och tar sig tid att fundera över orättvisor på alla plan. Det är en av de sakerna jag vill manifestera för i dag.

Att förnedra män och dra alla karlars balle i gruset är inte försvarbart, det är utom allt vett att skrika ut att män är djur och alla kvinnor är styrda av en man. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen av en man, men jag har också levt många liv och sett båda sidorna av den här beskrivningen. Så visst vet jag att det finns män vars makt över en kvinna är ett begär och äganderätten till henne är ett oskrivet kontrakt som gärna göms snyggt inför offentligheten Men detta är långt i från ALLA män, avarter hittar man i det mästa.

På något vis vill jag i dag manifestera för de barn som sida vid sida med sin mor får utstå minst lika mycket förtryck och våld, man kan nog säga att de här barnen är ännu mer utsatta och fullständigt försvarslösa. Oavsett om de svidande slagen och örfilarna är riktade mot  mor så ser barnen, de hör och de känner, och framförllt vet de vad som försigår. Själsliga slag på barnen ställer till en oerhörd skada, i vissa fall mer svårläkta än de som faktiskt blir blåmärken. Genom BRIS undersökningar har man kommit fram till det faktum, kanske beror det hela på att det är inget som syns och samhället inte riktigt vet hur man ska hjälpa barn att läka i själen.

Jag vill också manifestera för de kvinnor som lever ute i världen under helt andra förutsättningar än jag gör, alla de kvinnor som på ett eller annat sätt behöver mitt stöd och min frihet att faktiskt kunna talan utan att få ett skott i skallen. Mitt ställningstagande är av största vikt, det är allas  våran skylldighet att tala och påverka i den demokrati vi lever i. Allas lika värde är inte alltid så självklart, det är mycket lätt att säga men svårare i praktiken. Allas lika värde betyder heller inte att det just är riktat mot kvinnor i svåra förhållanden. Jag vill snarare säga att det är ett mänkligt problem, alla som på olika vis drabbas av utanförskap eller ses som mindre värda oavsett kön vill jag manifestera för i dag.

Men speciellt svidande är det den här dagen och alla andra dagar också att veta att bakom många kvinnor som för stryk finns det ett eller flera små barn, det är de som på något sätt får mig att stundom gråta i förtvivlan, stundom bli så jävla förbannad, samtidigt väldigt maktlös. I ett destruktivt förhållande där kvinnan får stryk så ligger det inte långt i från det troliga att även barnen får det. Det är ett känt faktum.

Att  nästan vart tionde barn i vårt land bevittnar våld i sina familjer torde vara ett av våra mest betydande folkhälsoproblem. Det står också om det mer förvånande faktum att läkarkåren inte diskuterar familjevåldet med barnet i fokus. Hela Läkartidningens artikel av det hela kan du läsa mer om  här. Ständigt hör man det fina orden i från Svenskt samhälle om att det barnen är det viktigaste vi har. Det finns inte en Socialtjänst som säger annat heller. Lika väl så ser man att det fungerar ju inte i praktiken. Tror att man faller på eget grepp, tror någonstans att man inte riktigt förstår helheten av ett mycket stort problem där barnen far så illa.

En socialtjänsteman sa till mig en gång att bara för att pappan i fråga inte behandlade mamman väl så kunde han ju vara en bra pappa för sina barn i alla fall. Jag förstog aldrig det svaret, kommer heller aldrig att förstå det eller heller köpa de orden. ALDRIG ! Det är ju uppenbart att alla barn som lever under de här omständigheterna aldrig kan känna trygghet och tillit. Fattar fortfarande inte hur den här personen alls kan säga så, eller tycka det. Måste ju vara någon sorts hjärntvätt i från en studiebok för jag tror knappast att någon tror eller tycker att de barnen har en god trygg förälder och förebild.

Men det jag förstår och inser är att har man den synen och inställningen på en socialmyndighet så förstår jag också mängden av de barn som på olika vis far så illa i våld i nära relationer. Bedrövelsernas bedrövels, detta i Sverige år 2012. Kikade på det senaste avsnittet av Veckans brott. Ett brott av den värsta sorten har begåtts och under intervjun med den utredande polisen så säger han, det är för mig obegripligt att den här familjen någonsin har kunnat haft familjehemsplacerade barn. Han förståg inte för sitt liv hur socialtjänsten någonsin hade kunnat placerat barn där.

Detta må hända är ett ett undantag, men jag tycker att man läser om familjehem under katastrofförhållanden ganska ofta i dagens media. Det ploppar fram lite då och då. Mordet som begåtts av den familjehemsplacerade personen hade viss upprinnelse i de hemska förhållandena under uppväxten i familjehemmet. Hade socialtjänsten haft kunskaper och kanske andra arbetsmetoder kanske två kvinnor levt i dag, det vet man inte.

Men någonstans så måste det ju förändras och tänkas om kan man tycka. Barn ska aldrig behöva se och uppleva saker och resten av samhället sitter på läktaren och tittar på. Det ska aldrig behöva gå så illa så att det blir stortok och galenskap av en liten person vars liv är värdefullt dyrbart.

När jag talar om mänskligt och inte bara våld mot kvinnor så är det  här ett lysande exempel på det hela. Samtidigt så kan man ju också se det undermåliga jobb socialtjänsten ägnar sig åt. Säkert finns det många som gör ett gott jobb, men på något sätt måste det vara den enklaste saken att undersöka så här uppenbara skador, framförallt samla in en helhetsbild.

Oavsett vem du är här på jorden, oavsett om du slår din partner, bankar sönder dina barn, krossar själar eller står på barikaderna för att skrika ut ditt avståndstagande i från den här typen av kränkande behandlingar, så vill jag bara påminna om att alla ska i jorden, både offren och de som begår morden. Alltså slutar vi på ett av samma ställe där vi alla är jämnlika, varken mer eller mindre. Fundera då till varför vi inte ska kunna vara det så länge vi också lever. Varför ska vi inte kunna styra skutan mot en bättre värld för alla? Varför inte vägre stå och se på utan kräva förändringar. Det behöver inte vara så stort och svårt, det första du måste börja med är dig själv. Det är just där den stora förändringen måste ske och verkligen tänka till.

Acepterar vi våld i nära relationer så acepterar vi också att barnen far illa. Så länge någon tycker att den som får däng helt får skylla sig själv så finns inte kunskapen nog att förstå hela den här processen, vilket i sig är ett förnekande och en urskuld för att slippa rycka in i någon som kan kännas väldigt obekvämt och jobbigt.Fakum är att ett barn i en familj där kvinnan får stryk löper 15 gånger större risk att själva bli misshandlade borde väl vara skäl nog att aldrig aceptera eller blunda för våld i nära relation.

Misshandlat barn. Foto Södersjukhuset

Se på bilden och känn den lilla människans lidande och enorma smärta. Ett barn som kanske aldrig hade behövt lida så här om någon hade hjälpt. Att inte hjälpa innebär att vuxenvärlden sviker, ska det behöva vara på det viset?

Fylleri och gymnastik.

Har haft en strålande dag med morsan,syrran och kidsen. Lite senare på kvällskvisten fick jag den bästa kramen av min systerdotter också som grattade moster på dagen.

Morsan kom överaskande bara som en gubbe i lådan kikade hon fram runt hörnet inne på Kondiset. Hon skrämde mig regält måste jag säga. Men där var hon min lilla mamma som skänkte mig livet för så många år sedan.

Oj så fina presenter jag fick. Foton i svartvitt morsan har fixat fram genom lite fotokunskaper i datorn. Det var en bild på min son i hans rätta element, arbetande med hörselkåporna på ute till skogs. Den andra bilden var på mig och min kära älskade Karamell i från julafton. Vi är lika som bär på det där kortet och jag önskade mig det av mor i svartvitt. Och nu har jag två fina bilder att sätta på väggen och kika på i bland :-)

Efterson morsan är nästan den enda i hela världen som uppmuntrar mitt nya liv som konstnär så fick jag också en bok om akvarellmålning och tips och ideer om hur man ska, eller kan gå till väga. Känns bra att få den men kanske väldigt långt fram i tiden tills jag alls får fram en bild som liknar något att hänga i granen.

Sen fick jag en väldigt unik ljushållare att hänga på väggen. Det är ett träd skapat av ståltråd, supersnyggt och tillverkad av en man någonstans nedåt i landet. Den fick jag av mor, Göran och syrran med familj. Super snygg måste jag säga. Jag är så glad för allt och det är så skönt att vara bland vänner och familjen. Har också fått fina grattiskort och en slant av mormor och morfar. Hade ingen tanke på bjudning eller något kalas, men det blev det ändå.

Sen den svindlande siffran på närmare 200 unika personer som sänt grattis hälsningar till mig på FB. Det känns ta mig tusan svindlande. Vissa kan tycks att det är simpelt och kanske bara en sak man gör när man får en påminnelse på FB om någons födelsedag. Så tycker inte jag. Att nästan 200 unika själar har ägnat mig en tanke och skrivit ett grattis känns roligt och faktiskt väldigt hedrande. Brydde de sig int om mig så är det ju ingen som tvingar någon att skriva, så jag vill tacka all de här 200 människorna för att de ägnade mig lite tid av dagen. Alla grattisarna som föll rakt in i mitt hjärta betyder mycket för mig, i bland känner man sig väldigt ensammen men inser de här dagarna att det är man ju inte. 200 pers som sett mitt namn och skrivit några ord till mig, just bara mig :-)

Som alla andra dagar har även denna dag kantats av problem, undrar hur många varianter av problem det finns i världen som liksom drabbar oss? Kan inte fatta varför det skulle vara så jävla fel för oss att bara sitta i en TV soffa och ta en kopp kaffe och tala om allt och inget. Nej ta mig tusan så ska det hela ständigt kantas av saker som man sällan hör andra råka ut för. Men vi får liksom klä skott för allt i hela undiversum, så känns det. Inte underligt att det kommer en och annan tår i bland.

Men man får det man orkar bära, det svåra är bara att lista ut hur man ska bära. Måste leva efter den devisen och tro på att det aldrig blir sämre än de dagarna som varit sämst.

Nej det e nog dags för födelsedagsbarnet att ta sig en liten powernap så att hon orkar med morgondagen utan större svårigheter. Och om det skulle kraschlanda ett UFO och trilla in i köket och fördärva hela taket plus vitvarorna så kommer jag inte bli förvånad, hoppsan sa ja ha ett lite problem till att lösa på den långa listan. Men minnet måste påminnas om att det finns inga problem, bara lösningar. Just nu är det liiiiitte svårt att hålla den tanken vid liv.

 Ja just ja, har ju deltagit i aktiviteter på Gymmet också, det var där gymnastiken kom in. Var ju så glad att plötsligt få en ingivelse om att anmäla mig på ett träningspass, det heter TRIM easy. För en människa med min rondör och otränade hydda så kan jag ju tala om att det där jävla easy kunde ha strukits utan problem för min del. Det var inte ett dugg easy, men nu har jag gjort det och faktiskt påkat en specialtid för att skapa ett träningsprogram med självaste VD, :-)
Ja man måste vara om sig och kring sig sen ska det fan i mig dras tyngder och byggas muskler, dags att sola solarium också. För sanna mina ord så skönt att kunna spänna sig så biceps, eller far det tricep ploppad fram en liten aning i alla fall. Måste tänka på mina Eddisar, det ska ju visas i från sin bästa sida.

God natt alla monsterdiggare, nu e det dags att sova. Trots denna väldigt orörliga kropp under gymnastiken så är det ju så att jag kommer ha lite träningsvärk. I från noll till motion utan easy i 15 minuter sätter sina spår.

Födelsedagen i dag.

Två år på bilden och tretiofyra år senare..

I dag är det min födelsedag och hela 36 år sedan jag såg dagens ljus. Oj vad med saker som hänt sedan den dagen. Många roliga saker och många sorgsama saker, men det är väl så livet är. Livet är ständigt i rörelse och förändring. Även de dagarna man tycker att det inte händer så mycket så är det i alla fall en ny dag som aldrig tidigare har funnits. En dag som för varje minut man avverkar på den blir historia, kommer aldrig åter igen.

Av min närmaste familj har jag fått fina presenter. Ett fint halsband med en bricka med texten Det jag vill det kan jag . Har också fått en ask med Jag väljer att vara kort. Man kan bruka sig lite olika av de här korten. Ett sätt är att dra ett kort för dagen, notera orden i ett fint block och verkligen leva sig in i orden. När kvällen kommer gör man en samanfattning i boken och skriver lite om hur dagen har varit och om det känndes som att orden har varit vägledande och till hjälp för sinnet att nå upp till en lite högre grad av medvetande.

Flum och grönavågen hippie varning här kanske en del kan tycks, i så fall håller jag inte med. Det här är något alla borde öva upp som färdighet tycker jag, underligt nog har vi förlorat detta efter vägen och i det moderna samhället vi lever i tycks det ha gått förlorat att det faktiskt är vi själva som äger våra liv och är de som också ska bestämma och avgöra hur vi har det. Det borde ju inte vara så svårt och konstigt alls men för många av oss så är det inget som går av sig själv.

I dag har det på något vis blivit så att så fort det felar så kräver vi en konsult som ska fixa det hela åt oss. En doktor som gärna lagar i hop med en tablett, en datasnubbe som fixar datorn, en cykelreparatör till hojen, vi lämnar också våra barn på förskola, vi brukar oss av RUT och ROT. I den takten går det på. I våra moderna skallar så har vi alltid någon annan som ska ta hand om saker åt oss och glömer då också bort att våra egna liv kan vi faktiskt inte lämna över till någon. Där är det endast vi som har mandat att bestämma.

Har kikat igenom korten lite och bestämt mig för hur jag ska gå till väga. Jag kommer vända upp det översta kortet för dagen och inte tjyvkika på någon i förväg. Det skulle också vara roligt att föra en typ av dagbok för varje dag och kort för att sen se vart hän det bär av. Ett av korten stog det att i dag väljer jag att vara nära mitt känsloliv. Känndes väl inte som något större problem just det, men vid närmare eftertanke så har jag ju jättestora problem med den saken. Jag är ju alltid för nära det och mitt uppdrag blir nog snarare att distansiera mig en smula och lära mig sortera i det. Tänker ju inte sluta känna, mer kontrollera det jag känner och inte bara släppa på allt till hundra. Det är svårt när man är en mycket kännande individ, mycket enklare när man har en yrkesroll att kliva i, då har jag i alla fall lyckast öva upp den färdigheten.

Underigt det här men lagom tycks vara bäst även i den här kretsarna. Och då blir ju nästa fråga vad är just lagom då? Lagom för mig är troligen inte det samma som för dig. Svårt med ord där alla variabler och differenser är möjliga.

På dagens jag väljer att vara kort kan jag läsa, i dag väljer jag att vara öppen för alla möjligheter.

Om stenar ändå kunde prata.

Om ändå stenar kunde prata, om de kunde berätta för mig hur jag ska hantera hela mitt liv. Så mycket att reda i just nu. Svåra saker att fatta beslut om, tänk om beslutet blir fel.

Samtidigt så kan det inte bli mer fel än det redan är nu. Men jag måste finna modet och kraften. Det handlar nog mer om det än att inte veta vart i livet jag vill.

Jag tänker inte längre stå med mössan i handen och vara den som ständigt blir måltavlan för dumma påhopp, elaka ord eller andra beskyllningar. Har gjort klart det nu. Hade en tro en gång i tiden att allt går att lösa med kärlek och omtanke. Men det har visat sig att jag hade fel. Nu måste jag rädda mig själv, ingen kommer tacka mig den dagen jag är knäckte och aldrig mer har en chans att erövra livets alla möjligheter igen.

Om ni visste vilket pris jag har betalat. Om ni visste med hur många tårar jag betalat, om ni bara visste. Men ingen vet, ingen kommer någonsin att förstå och det klandrar jag ingen för. Sumerar det hela med att det är synd att jag är född stark som ett järnspett, stark som få. Hade jag inte varit det kanske jag hade variit någon annan stans i livet just nu. Men jag kämpade och slet, kanske det som är fel. Ingen tror att man blir av med mig för jag har stått kvar och jag har stått pall, tills nu. Kanske finns det en tro om att mig kan man säga vad som hellst till, det gör ju inget för hon försvinner ju inte. Varför ska jag visa henne respekt för, skit samma för livet rullar på ändå inget händer.

Nu sitter det allt för många taggar i mitt bröst, det sitter allt för många taggar i hjärtat och många öppna sår blöder och gör väldigt ont.Känner mer en fysisk smärta än bara bildligt talade ord, det gör ont, förbannat ont.

Ingen mer än jag själv kan förändra detta. Det ligger helt i mina händer. Nu ska jag bara finna styrkan att resa mig en enda sista gång, för nu är det bra, det räcker nu.