Inte fan vet jag !

Hey baburiba likom. I dag känner jag av en liten gnutta förvirring. Fick en kick i min jobbsökar karriär i går. Har varit lite i träda, tappade gnistan lite. Det är ganska krävande på många olika vis att jobbsöka. Det skulle ju vara toppen bra om ett generellt elekroniskt CV formulär fungerade lite överallt. Men det gör det ju inte.

Även om det är jätte smidigt att ha det när det väl är i fyllt så ska man ju fylla i det varje gång. Klipp och klistra fungerar inte riktigt bra heller. Självklart är ju utbilldningar och yrkeserfarenheten den samma oavsett vart man nu än söker, men i bland måste man justera och finlira i texter så det blir nästan mer jobb att klippa och klistra in saker än att ständigt fylla i nya. Söker jobb i Norge och då ska man ha lite koll på språket också. Det senaste jag skulle fylla i proteströdmarkerade hela alltet då den inte kunde översätt :-/

Jo då så att....rödmarkera gjorde den minsann efter att jag flitigt skrivit i flera timmar och skulle registrera det. Ja men tjena så bra det går fuck the goverment eller något i den stilen. eftersom den här chefen uppmanat mig att sända in en ansökan så tog jag saken i egnahänder och skrev i hop ett aldelses eget CV på ett blankt dokument. Sände det hela rakt hem till hennes inkorg och förklarade läget. Mina helhjärtatde försök till att se saker med ljusa kulörer hjälpte mig även denna gången.

Redan när chefen slår på sin dator i dag så kommer hon kunna se min ansökan och redan i detta läget sticker jag ut i från mängden. Det är strängerligen förbjudet och det brukar vara en mycket stark uppmaning att INTE bruka sig av annat än det elekroniska CV formuläret. Ha, det sket vi i och here we go. Är ju inte mitt fel att skolor och utbilldningar inte är det samma världen över, då får man väl bruka sig av lite list. Eftersom hon också bad mig sända in CV så tror jag inte att hon blir så där jätte sur och grinig över mitt eget inititiv.

Blir hon grinig så får jag väl bara önska henne en trevlig helg och hoppas att det snart går över. Om hon skulle sura för så lite så vill jag nog inte ha henne som chef  så det är nog bra med den saken. Jobbet jag har sökt är på ett behandlingshem för missbrukare, främst alkohol. I Molde ligger region mitt som ansvarar för mellersta Norge.

Vi får väl se vart detta leder mig då, det skulle ju vara fasligt roligt att få ett bra svar. Om jag inte får det så är det väl bara att leta vidare. Stadsminister Jens Stoltenberg sa i media för någon dag sedan att det har aldrig funnits så mycket jobb i Norge som det gör nu. Inget visar att den trenden skulle vända heller så.

Den infon känns ju onekligen väldigt behaglig måste jag säga, Jens är en smart ledare för vem blir inte glad av att höra detta och snabbt kastar sig in i jobbsökandet och det hela snurrar i gång. I Sverige är vi ju hjärntvättade med att det är så svårt att få jobb, vad går man då in i jobbsöket med för inställning? Jo att det är hopplöst och jätte svårt och ingen ide så klart.

Självklart är det svårt också, menar inte att de som söker tusentals jobb utan att få napp har en taskig inställning till det hela. Det är mera en sorts grundinställning till det här med jobbsöket jag skulle vilja ge andra i stället. Det är väldigt lätt att förlora självförtroendet i de här samanhangen. Ingen vill ha mig och jag är inte värd något, den kännslan är väldigt lätt att få om man inte bestämmer sig för att man inte ska känna på det viset. Eller så får man kanske vara lite ödmuk och också se att man faktiskt inte är bra nog för de jobben man söker. bara att välja vilken sida man vill se det hela på.

Att få ett nekande svar på ett sökt jobb innebär ju aldrig att den som inte anställer känner dig. Den ser ett fragment av dig som person väldigt uppspaltade på ett papper. Det handlar om att få de här små framgmenten att intressera arbetsgivaren. Det är konsten och det svåra. Att ge arbetgivaren en kännsla av att den behöver ha dig som anställd.

Det klassiska är nog orden som jag tycker om att jobba med människor. Hur många triljoner billioner gånger har inte en chef läst det tro? Men jag gör ju verkligen det, det är det roligaste jag vet. Frågan blir då hur man skriver om det så att det griper tag i läsaren. Kanske att möten med andra människor ger mig näring och kraft att arbeta vidare, att varje dag träffa en unik individ när jag går till jobbet gör att det det drivet håller mitt intresse uppe,jag tycker att det är roligt och intressant. Same shit men väldigt omskrivet och utbroderat på ett sätt som införlivar en kännsla.

Alla mindre bra egenskaper kan man också väga upp med mängder av superbra saker så att det tillslut tippar över på plus i alla fall. Jag tror på ärlighet och uppriktighet. Men man ska också tänka på att det första man skriver ska intressera arbetsgivaren så att den vill ses och tala vidare. Varför ska man berätta saker som man inte blir tillfrågad om? Samtidigt måste man vara beredd på frågor under en intevju, oftast brukar de frågas om mindre bra egenskaper. Det brukar vara svårare att svara på än vad man är bra på. Mina mindre bra egenskaper brukar vara att jag är en slowstarter, att mornar är väldigt svårt för mig att vara aktiv på. Att jag ofta brukar låta mycket om jag blir engagerad i en sak. Är det något som engagerar mig så har jag svårt att hålla tillbaka, både på gott och ont. Väl värt att ha i minnet är att ingen människa inte har fel och brister, då skulle det ju inte vara en människa utan en maskin.

Det brukar också komma frågor som hur man ses av sina arbetskompisar. På den frågan så tror jag att jag ofta ses som den där som står på barikaderna och fäktar, den som går i spetsen och för talan om det kniper, den som för talan för alla andra. Och hur trivs jag i den rollen då? Tja i bland så blir det svårt att axla då det inte alltid är så lätt att vara den där längst fram. Den som för talan blir ju även den som blir siktad på även om man talar för en hel grupp. I bland skulle det också vara skönt om någon "stred" för min sak. Men den rollen har jag burit med mig sedan barnsben, jag har alltid varit den som skickats fram. Och vem kan ta bort det mer än jag själv? Jag ansvar ju för den saken så klart.

Jag är övertygad om att jag kommer få jobb, när var och hur vet jag inte just nu. Men jag vet att jag är bra och kommer göra ett bra jobb oavsett om det handlar om att plocka varor i en butik eller något annat. Inte en chans att jag skulle vara så dålig så att ingen vill ha mig som anställd. Jag vet ju helatiden vad jag är bra på och jag vet att den som antsäller mig behöver ha mig. Den enormt stora livskunskapen jag har är heller inget som är onödigt att bära. Det har jag nytta av i alla lägen och framförallt vågar jag och klarar av att möta människor i allehanda olika livssituationer. Bara en sån sak.

Allt för nu. Hej på en stund.

I dag träffade jag den kvinnliga VD'n.

I skrivande stund har jag två stämplar som är kvittot på att jag tränat på TRIM två gånger den här veckan. Jag är king på att träna. I alla fall efter mina egna mått, andras mått är ju inget att bry sig i. Eftersom jag har tränat noll gånger per vecka tidigare så är ju faktiskt två gånger en enorm ökning.

I dag blev det lite planeringsmissar och fördröjningar. Fick hasta i mig en egenhändigt blandad sallad i från ICA i bilen och hasta i väg en gnutta sent till den väntande PT (personliga tränaren) och även VD i gymnastiskamanhang. Men lika vänlig och förstående som alltid tog hon det hela med ro och sa att det var bara att ta det lugnt och fint så blev det aldeles jätte bra. Och det blev det ju.

När jag till slut ångade in på Gymmet så fick jag lov att smälta maten i fikahörnan över en kopp java. Då var jag i absolut mitt bästa forum och trivselnivån ökade markant. I know, jag ÄR och FÖRBLI en fikaperson och ingen träningsnarkoman. Snackade med VD'n och paserande folk, småpratar om livet i stort och smått och jag formligen älskar det. Tänk att det är så roligt att prata med människor. Möta människor, byta några ord och verkligen bara skapa kontakter och trivsel. Alltså varför finns det ingen som behöver en sådan person som annställd?

Nå väl,efter tretåren så var det väl dags att faktiskt ta tag i det träningsprogramet som jag faktiskt var där för att göra. TRX- banden och kettlebells. VD'n försäkrade mig att TRX banden satt stadigt fast i ribbstolen som faktiskt var monterad av en yrkesman, alltså kommer den inte att falla ner i från väggen när jag lutar mig bakåt. Lite modigare blir jag men det är väldigt svårt att lita på det hela måste jag säga. Men till slut presterade jag övningen x 14 och allt satt fast där det skulle, utom mina darrande muskler som pettrade lite lätt.

Hallå muskelgruppen dags att vakna nu, rise and shine mina vänner för snart ska vi åka Vasaloppet
år 2013 ska vi stå där väldigt startklara och redo att dra i väg mot Mora, eller i alla fall 500 meter framåt. Jag vill ha ett startnummer i Vasaloppet. VD'n sa att hon funderat på att åka men att det inte blivit av, men när hon hörde min inställning så känndes det lättare och pressen liksom försvann tyckte hon. Kan jag inte starta och bara vara glad för alla meter jag åker? Vem sa att man absolut måste ända fram till Mora? Nej just det, det är inget krav på den saken, huvudsaken är att man har ett startnummer och verkligen är där, sen är det väl bara att ge gärnet och vara glad för varje meter framåt. Så ser jag det och plötsligt får Vasaloppet en helt annan innebörd för mig än det någonsin varit tidigare.

Nej man behöver inte ta så himmla allvarligt på saker och ting, huvudsaken är att man har roligt på vägen, snart är det dags för det sista bokslutet här i livet och vem tycker att det är så roligt att vara så allvarlig jämt och ständigt?  Mitt träningsprogram för dagen gick väl inte helt efter planerna, men det är väl heller inget att gråta för även om jag blir lite besviken.

Ska jag nu träna tre gånger i veckan som jag har bestämt att jag ska göra så vågar jag inte ta i allt för kraftigt så här i början. Säkert fick mitt knä ett väldigt hastigt uppvaknande i Måndags och tålde inte riktigt en ny omskakning redan i dag. jag går ut lite varligt så här till en början för att känna mig för lite, vet inte riktigt hur mycket jag vågar. Just nu handlar det hela om att gå dit tre gånger per vecka, inte pressa mig fullt eller alls. Rädd för att det kan innebära att jag inte kan träna alls då.

Sen måste jag nog se till att införskaffa mig musik i mobilen som jag kan stoppa in i öronen, allt för att väcka upp den där hårdrockaren som sliter råa köttsycken i bitar med tänderna och fokuserar och pumpar på så svetten sprutar. Jo så får det nog bli.

Allt för nu, adios amigos.

Hallå där, kött och blåbär!

En FB-vän lockade fram de där tankarna om idial och vad som är snyggt. Hur vissa justerar kroppen med operativa ingrepp. Modifierar med silicoon eller andra preparat. Allt i jakten på skönhet, eller vad beror det på egentligen?

En del har en test om att det enbart är fula människor som kritiserar den här typen av ingrepp pga avundsjuka, jag kritiserar det men är inte ful och det komme ingen annan heller att få mig att tycka. Vissa dagar har även jag taskigare look, mosigare nylle och ofrissat hår. Samma rondör går jag alltid runt och bär på, det är inget jag funderar på speciellt ofta. Jag är varken mer eller mindra mer än jag. Det är inte så bar, det är ganska unikt för med den svinndlande tanken om att jag är det enda exemplaret i världen så blir det ganska spännande. Världen är nog också ytterst tacksam för att det finns bara en av mig, även om min egen dotter är så nära kloning av mig som det bara går. Vi är två explosiva kvinnor med samhällskritiska ögon, ingen går in i en match utan att det svider om det nu skulle vara så att slaget måste vinnas.

När det gäller modifiering av människokroppen genom operativa ingrepp så måste man hålla isär två saker. Vissa människor gör det inte för nöjes skull, det kan handla om defekter efter olyckor eller andra mer medicinska inslag och problem, det är en sak. Sen har vi de som gör det hela utifrån jakten på skönhet och ideal. De som pumpar upp läpparna i storleksordning anknäbb och pumpar upp brösten till badbollar. Vart i ligger skönheten och det snygga? Jag ser den inte och det är många fler än mig som heller inte gör det.

Inom psyks outgrunderliga lära så löper oftast en röd tråd genom hela den långa processen, du kan knappt hitta en enda psykolog som inte talar om att vara sann mot dig själv för att må bra, eller bättre. Om man modifierar/demolerar sin kropp på frivilliga grunder i jakten på något som inte var där i från början hur sann är man då mot sig själv? Hur mår man då egentligen?

Ännu värre är att idealen sitter rotade i ungdomarna, de tycks tro att livet är toppen med stora bröst som försämrar sikten framåt samt förstoradeläppar som ger andnöd och  täpper för näsborrarna. Varför? Är det ingen som kan tala om för kidsen att det man har mellan öronen är det som räknas! Ledsamt ser jag in i ungdomens jakt på det perfekta, det handllar om löshår,lösögonfransar,lösnaglar, allt sitter för fan löst eller är instoppat. Det är då man räknas och är någon.

Ytlighet är männsklighetens fördärv vill jag påstå. Det sanna och det äkta mänskliga raderas ut mer och mer. De socialaförmågorna försvinner längre bort i och med att mer och mer yta klistras på. Jag som en starkt kännande person kvider i det ytliga, jag kan inte aceptera det. Det är så långt i från mitt eget jag som det går.

Jag känner bara en sorts avsky inför det faktum att människor ska känna sig så tillintetgjorda att det lägger sig under kniven och på något vis genar, eller springer i från sig själv för att finna lycka och framgång. Känns onödigt och väldigt sorgligt.

Eftersom jag inte har det minsta behov av det hela så har jag väldigt svårt att föreställa mig kännslan av att känna så. Men det provocerar mig för jag lever dagligen av människors lika värde, detta innebär så klart att jag inte dömer de opererand bröstbärarna, inte någon som väljer den här vägen. Det jag skarpt vänder mig mot är att människans sanna jag ska få existera i fred och utvecklas och vara just det den är. Att världen nu inte ser ut så gör mig ledsen. Att det också har grott fast i ungdomars psyke och eftersträvan att det oäkta är det som räknas och betyder något gör mig rädd och ledsen.

Att en hårig armhåla nu har ifrångått norm och skapar rubriker i kvällspressen säger väl en hel del om både kvällspressen och den självbestämmanderätten om våra kroppar idialen har skapat. Personligen rakar jag mina armhålor när jag vill och tycker, om jag alls tycker det. Kanske borde manifestera och skita i det under hela sommaren, bara för att liksom, bara för att jag bestämmer över min egen armhåla punkt slut.

Eftersom jag har väldigt mörka pigment så har jag också väldigt mörka hårigheter, det är inte alltid så roligt och man kan hålla sig för skratt i bland, men vad ska jag göra åt saken mer än aceptera att så blev det för mig. Kan ju inte sluta existera och gömma mig i en burka, nej fan heller. Ordspråket att inte doöma efter håren borde nu vara väl medvetet hos många, men hår tycks vara ett kännligt ämne även i det moderna Sverige vi lever i.

Frågar man män i största allmenhet vad de tycker är snyggt så får man oftast svaret att en kvinna utan tillfuskade kroppsdelar är vackert. Vem är det då som eldar på hysterin om modefieringar? Kan det vara så att det är kvinnona själva som tävlar i detta och sen tror att det är patriarkat som sätter normen och vet vad de tror män tycker är smakfullt? Eller är det jag som lever i fel kultur eller frågar jag fel män? Eller svarar männen på det de tror jag vill höra, jag vet inte? Jag vet då inte. Vad jag vet är då att ingen har svarat att silicoonbröst och botox är det snyggaste jag vet.

Nej, badbollsbrösten,slätrakade armhålor,fittor och en jävla massa skit i läpparna har jag ju turen att kunna välja bort om jag vill. Det viktiga är just VAD JAG VILL!
Jag är vacke, jag är fin och jag är en kalaspingla, framförallt är jag äkta rakt igenom, i både kropp och själ. Det är vackert, det är unikt och det vågar jag stå för.

Hej på en stund.

Traderavenom.

Alltid mycket lättare att plötsligt lägga ett bud på saker än det är att själv sälja saker på Tradera. Nu blev det ju så där igen. Har försökt förtränga lösenordet för ett litet tag. Men så kom ingivelsen och mannen i huset har alltid bättre minnen än jag själv, så  lösenordet fixas lätt som en plätt.

Samtidigt har Tradera lärt mig vad jag tycker om. Under årens lopp av olika frekveta besök på sajten så har jag lärt mig att glas i olika former intresserar mig. Och i går så hittade jag en mycket fin dalahäst i glas, två  nämnare som triggar min förtjusning. Det var sistaminuten utropen och det kliade i klickapåbudknappen fingret vill jag lova. Men jag gjorde det inte. Den fina dalahästen fick pasera, och en liten gnutta vemod slog en ton i kroppen på mig. Nå väl ganska skönt att kunna bemästra stundens ingivels och aldeles säkert klarar jag att fortsätta leva utan en dalahäst i glas.

En del dundertabbar har väl också hänt att man fåt hem i postlådan