Så många dagar och år ändrar nu riktning och får se vart jag går.

Påsken har hitills avlöpt lugnt och inget större baluns eller andra händelser. Kyligt är det ute och det känns att det ligger mer snö där uppe som gärna vill komma ner, även om dagarna hitills har varit soliga.

Sonens bohag ska packas och den stora resan påbörjas. På Torsdagen bjöd han hela sin klass på lite fika och tog hej då av alla. Det var en kännslomässig dag på många vis. När vi kom hem så rullade stora tårar på hans kind och han sa, jag visste inte att jag betydde så mycket för mina klasskompisar. Det känns ju samtidigt väldigt skönt att veta att jag gör det samtidigt som jag vill flytta. Det är en konstig kännsla som jag aldrig kännt tidigare.

Han är en fena på att sätta ord på sina kännslor och man får en god inblick i en liten 10 årig killes liv. Det som berörde honom lite extra var att han faktiskt kännde sig så omtyckt av alla, även den där tjejen i klassen som han har en liten extra kännsla för. Han har bytt mailadresser och mobilnummer och kommer hålla kontakt med en del på Skype. Han har förberett det hela med att köpa headset och ordnat sig en användare. Han har också lovat fröken att skriva brev och berätta om det nya livet som nu väntar på honom.

Många säger att han är så modig, själv tycker han att det är väl bara att göra det. Värre än så är det inte anser han. Önskade att jag hade lite av den inställningen. Antar att han i och för sig har fått den av oss föräldrar på något sätt. Men själv känner jag mig inte allt för modig just nu. Jag är livrädd !
Rädd för vad kan man fundera på, men det handlar väl om att man vet vad man har men inte vad man får. Samtidigt är jag så trött och utmattad på hela detta samhället vi lever i nu så det är nästan svårt att åka och handla.

En del kanske ser våran flytt som en flykt i från livet, att vi skulle ha en tro om att vi skulle kunna springa i från allt. Men så är det inte. Vi vill bara skapa nytt, vi vill ha nya intryck i livet. I hela mitt liv har jag försökt att tänka själv, och det är just precis vad jag gör nu.

Jag vill inte bli den där som sitter fast i livet och inte kommer någon vart. Jag vägrar ha det så. Sångerna i från mitt liv kommer alltid att vara med mig, kommer aldrig kunna slingra mig ur det och jag har ingen plan att göra det hellar. Jag tar ansvar för mig själv, det man ska göra och alla bör göra.


Allt för nu.

Kära landstinget, jag skiter högaktningsfullt i att vi i dag kostade er 4000 kr.

Sensorn till vänster och insulinpumpen till höger

En tur och retur resa i dag till lasarettet. 30 mil tur och retur i runda slängar. Och ska vi då tala om vad saker kostar så tankade jag bilden för ca 15 kr/L. Inget man får ersättning för eftersom det går bussar säger Landstinget. Jo så kanske det är men tabellen är inte fördelaktig precis om allt under dagen ska stämma, som vanligt då med anndra ord.

I dag så kostade landstinget på mitt barn 4000 kr för 28 dagars bruk av det som heter Sensor. Denna sensor som ni kan se till vänster på bilden ska skicka information till hennes insulinpump. denna sensor kommer inte att sköta hennes diabetes åt henne, det finns inga hjälpmedel som kan göra det i dag, men det kan komma att hjälpa henne att må så mycket bättre. Det är min tro och stora önskan.

Som det är i dag ser jag mitt barn lida och jag vet att hennes kropp sliter något så otroligt ont. Inga komplikationer ännu mer än några nära döden händelser, doktorn sa till mig att i det skicket kommar man inte in många gånger. Men jag vet att det som sker i mitt barns kropp i dag kommer visa sig i framtiden. kanske förstörda blodkärl i ögonen som leder till synnedsättningar, utslagna njurar, kärl som är igenkorkade. Helt enkelt en förbannad sjukdom som fräter sönder hela kroppen. Fotsåren som uppstår kan bara komma innifrån och visa sig utanpå. Köttiga sår som aldrig läker, amputerade ben, jag kan räkna upp hur mycket saker som hellst denna sjukdomen orsakar och ligger till grund för.

Det som visar sig mäst i dag är den enorma tröttheten som uppstår när blodsockret är totalskit. Ingen ork till socialt umgänge, ingen ork i skolan, ingen ork för oss i familjen. Och jag bara önskade så att orken fanns, att vara levaden och sprudla av ungdomlig energi. Jag önskar det så ända in i hjärtat, och nu kanske den här sensorn kan vara en hjälp att komma tillbaka till livet. Så som livet ska vara för en ung människa.

Det är just då man verkligen INTE behöver höra så jävla mycket pengar dett kostar. Jag behöver inte höra av Landstinget att det här är dyrt. Mitt barns liv är bra mycket mera värt än Landstingets jävla budget. För mig är det en skitsak. Jag vill se mitt barn orka leva och klara sin vardag. Jag vill se mitt barn i rättvis skepnad, så som hon fungerar de gångerna som blodsockret är bra. Jag vill se henne orka vara glad och pigg. Denna begåvade unga, rara goda människa är värt varenda möjlighet att få det bra.

-Nu ska du veta att detta kostar mycket pengar, du ska veta att det är inte alla som får den här möjligheten.

Vem fan ska jag tacka för landstingets generositet? Så vitt jag vet betalar jag skatt på varje inarbetad krona så det måste ju vara mig själv då som jag ska tacka....eller?!?!
Det är ett hån att höra hur dyrt och kostsamt det hela är just i en svår jobbig stund som varat ganska länge nu. Det är fruktansvärt provocerande att höra om dessa kronorna när det faktikst är mitt barns liv som står på spel. Jag tror ingen tvivlar på min kamp för mitt barns liv och hällsa och jag tycker sannerligen inte jag ska behöva stå och vara tacksam mot landstinget som i från starten bedriver en så jävla usel och outveklad diabetesvård för barn och ungdomar så att det ska bli på detta viset.

Är det någon som ska tala om kostnader så är det väl vi och framförallt mitt barn, vi betalar dagligen med ett jävla slit, en oror, en rädsla och fullständig vanmakt. Allt tackvare Landstinget som inte hjälpt denna ungdomen till rätta på det kännslomässiga planet eftersom det som råder enbart handlar om deras mätbara siffror och provsvar. Men hela människan glömdes bort, det var inte viktigt alls det. I landstingets korridor så anses du må bra om du har den optimala vikten och det nerpressade blodsockret till perfektion, det är jätte svårt för en diabetiker. Och är du då en tonårstjej med hormoner och allt vad det innebär förutom mat som påverkar kroppens blodsocker så är det ännus svårare. Men vad som rör sig i hjärta och själ det ses inte viktigt.

Jag kan bara önska mitt barn all välgång och hällsa. Mer kan jag inte göra även om jag vill.Fullständigt vanmäktig och frustrerande för mors hjärta. Men detta är ett oprovat kort och jag får lita på att det nu kommer gå vägen.

Mamma älskar dig min Karamell, glöm aldrig det.

Sonen tar hejdå av sina vänner och livet i byn.

Ojoj vad svårt detta är för ett mamma hjärta. Jag hör så många som kommer sakna min lilla pojke nu när han ger sig av i från byn. Försöker knipa ihop tårkanalen och tänka bort att det svider och bränner i mina ögon.

Han har i dag tagit hej då av sina Scoutvänner och en del ledare. Det var aningen rörigt eftersom det var auktion men jag tror att han hann ta hejdå av de aldra närmaste.

Många säger så fina saker till honom och den lilla pokje jag känner kommer lämna ett tomrum efter sig, det vet jag. Så snäll och vänlig och mån om alla, trevlig och artig så brukar man höra andra tala om honom. Och så modig stolt och stark står han där och säger att han säkert kommer tillbaka för att hällsa på snart. Att han också kommer sakna alla vänner men att de genom modern teknik kan hålla kontakt. Han är min hjälte den grabben.

Under helgen ville han ha ett litet hejdåparty för inbjudna vänner men som en blixt i från klar himmel så blir han dunderfökyld och mår inte så vidare bra. Snabba lösningar får det bli så på Torsdagen någon gång under dagen kommer han bjuda hela klassen på lite fika och ta hejdå på riktigt.

Många säger till oss att om vi ångrar oss så står ju Malung alltid kvar, jag är inte så säker på den saken. Inte som den ort jag växt upp i , men mer som en prick på den geografiska kartan i alla fall. Så mycket har förändrats och försämras så jag tror faktistkt inte längre på inflyttning utan utflyttning. Sen får väl Kommunalrådet tolka utflyttningssiffrorna hur han vill, men för min del handlar det inte om att skriva mig i Norge för att reglerna är sådana. För mig handlar det om att formligen visa att jag fått mer än nog av hela den här Kommunen. Sen råkade det bli Norge just nu.

Det är synd att vi alla inte kan ta med oss vännerna vi har. Det kontaktnätet kommer vara min svåraste grje att skiljas i från. Men jag har ju alla mina riktiga vänner kvar och när vi finner en större bostad så ska jag se till att ha ett gästrum så att alla som vill komma på besök kan göra det precis när andan faller på. Alla goda vänner ska alltid känna sig välkommna hem till oss, stora som små.


Nå väl han är nöjd för sin insatts i scoutkåren och har haft trivsama år där. Hajk, utflykter och massor av skoj som bygger på idiella krafter som tagit så väl hand om honom och verkligen ser till att trivseln i bland alla ska månas om. Jag är tacksam för alla som gjort detta möjligt för honom och alla andra barn oc ungdomar som ivrigt deltar i scoutkåren.


Ni som läst detta glöm nu inte att tryck på den lilla iconen g+ då blir jag ju så glad :-)