Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

onsdag 11 april 2012

Omtumlande intryck och en kopp kaffe.

65 mil i bil efter norska vägar satte visst sina spår i min oresvana lekamen. Höga berg och djupa dalar satte spår i lederna, stel, trött och nästan lite yrslig. Sen kom jag på det, det där yrseln kan bero på undermålig mängd av java och nikotin. Här på den nya orten så röks det mindre än på en bra lång tid, och javan försvinner ju lksom bort i samma veva med rökat.

Har inte talat så värst mycket om det där fimpa projektet men det är ju så att jag är tvungen att göra det också. I morse när jag tog min cigarett så svingade det till mer än vanligt i skallen, vilket i sig innebär att jag inte var van att tillföra kroppen nikotin. Känns fantastiskt för en person som mig.

I dag flanerade vi runt lite i staden. har sett butiken Bohem, skyltfönstret nästa ropade på mig och vinkade åt mig att komma dit. När jag väl stegade fram så var butiken stängd men det är en god anledning att ta bussen i morgon för ett besök. Kikade i skylltfönstret och det var mängder med fina sjalar och nödvändigheter i min smak.

Har handlat på Rea i dag också, ett linne och två tröjor på Kapahl. Inte alls så farliga priser, precis samma som i Sverige förutom kursens skillnad minus 50 %. Bättre kan det ju inte bli :-)
På kvällskvisten tog vi en kopp kaffe och lite fika, känndes underligt att vara på kaffe vid 20-tiden på kvällen. Det är man ju inte riktigt van.

Fortfarande inget svar på arbetsökarfronten, varken jakande eller nekande svar. Mailen gapar tomt och inget i postlådan där hemma. Detta innebär ju iof att jag fortfarande inte är bortplockad i alla fall. men nu har en sån där arbetsökarsvacka infunnit sig igen. Inte att jag tror eller för den delen tycker att jag är dålig, men den där kännslan av JAG MÅSTE HA ETT JOBB!!

I dag när jag flanerade på staden så såg jag en butik som jag vet sökt lite extra personal under helger och kvällar. Men det känndes inte som min grej direkt. Det är en dammodebutik och på något vis så ser jag mig inte själv som en representativ expedit i en affär vars största storlekar på koftor skulle på sin höjd bli en benvärmare på mig.

Måste ju lösa den här arbetslöshetsfrågan inom det snaraste, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag vet bara att jag är tvingad till det. Drömmen skulle ju vara den att det ringde i telefonen nu när jag redan är på plats och att någon sa till mig att de ville ses för vidare samtal. Skulle det nu bli så har jag ju i alla fall två fina nyinköpta klädplagg att välja på vid ett möte :-)

Annars vet jag inget om livet just nu. Det är bara att släppa allt och låta saker och ting ske. Det kan ju inte gå mer åt helvete än vad det redan har gjort liksom. Nu kan det ju bara bli bättre även om jag inte vet riktigt hur ännu.

I morgon så knatar jag vidare ute i det okända och kanske går något i från klarhet till klarhet, vi får väl se.

tisdag 10 april 2012

Den stora dagen.

Och så kom dagen då det var dags att ta hejdå av det gammla och säga hej till det nya för sonen. Storasyster kom ner sömndrucken för att krama om sin lillebror före avresan. Det sved i mig och mitt hjärta, men jag vet att de båda alltid kommer stå varandra nära, oavsett vart de än är i världen. Så kärleksfullt och fint sa de hej då.

Tårarna föll på mina kinder, det känndes och gjorde sig väldigt hårt påminnt om att inget är sjävklart här i livet. Vem kunde ana att lillebror var den som skulle flytta först?

11.30 påbörjade vi våran resa och den avslutades ganska så precis vid 00.00 tiden. En maxfart på 80km/h gör de 65 milen väldigt långa. Men efter att sett ca 20 hjortar efter vägen och varit väldigt nära en tvärnit och en uppsträcknng av en yrkeschafför så gick resan bra ändå.

Den norska vägstandarden är som bekant väldigt slingrig och smal. Det går väldigt tvärtt upp och ner på sina håll. Och polisväsendet tycker att det är jätte bra om du håller farten på max 80.km/h. När det då går väldigt tvärtt ner och jag kör i 80 km så vill jag inte ha en långtradare 1,20 m i från bakdelen på min bil. Trots detta hänger han nästan tag i dragkroken på min bil. Just efter den streckan var det max 30 km/h för vägen var så smal och kurvorna så tvära. Nej denna yrkeschaförr ligger nära och jag kan inte gå åt sidn för det är för smalt och krokig väg. Till slut blir jag av med honom tack och lov.

Det var tur det för inte allt för lång stund efter det så får jag hastigt bromsa in och göra en liten gir för det står en hjort i vägkanten och vill gå över. Även om jag gärna hade haft viljan att säga haha där fick du till långtradar chaffisen så inser jag ju att det hade varit vi som blivit mos om han fortfarande hade varit bakom mig så nära och denna hjorten kommit, Skönt att slippa några ton i nacken faktiskt. Jävligt dåligt visad hänsyn för oss medtrafikanter var det i alla fall.

Vi har inte pausat speciellt många gångder under dagen. Så det har inte hänt så mycket e´gentligen, men visst ser man en del när man är ute ocj åker, speciellt i den här låga hastigheten. Men det första vi såg var knappt längre bort än några mil hemmeifrån. Där stog en stackare eftervägen som måste ha förlorat sitt husvagnshjul. Hela husvagnene stog på underedet och jag såg inget hjul på långa vägar. Man kan ju undra vart det rullade och vart det tog stopp? Kul för den som hittar ett hjul i rabatten och inser att ett väldigt okänt hjul kom någonstans långt i från och tog tulpanerna av daga. :-D