Med båda mina barn så har jag varit morsa på distans. Jobbigt och tuffa tag i bland men underligt nog så lär man sig det också. Den här gången är det ju inte fullständigt hjärtskärande och destruktivt, den här gången är det av glädje och lycka för att vi kan ge och erbjuda ett liv att utvecklas och må bra i. Visst är det underligt att knalla runt här hemma och fundera så mycket på hur det är i landet brevid. Hur har skoldagen varit, har vännerna varit snälla. Hur gick det att lösa den där uppgiften i skolan och tusan saker som jag fått veta när grabben klivit in i hallen efter en dag i svenskskola. Nu har vi det inte så längre, nu får jag minsann vänta på när han har tid och möjlighet att koppla upp sig på Skype och byta några ord med mamma.
Den här unga mannen är nog den personen jag känner som är den mäst jordnära och stabila typen man någonsinn kan komma. Han har en styrka och en personlighet som många avundas och som märks och gör avtryck hos många. Båda mina barn är det, men på varsit sätt och mycket olika sätt. Min äldre vapendragare briljerar och glänser som en diamant i solsken genom sin stora allmänbildning och välartade fostran. När hon briljerar så gör hon det inte så högtravande utan lite i det tysta. Sonen briljerar och äger på ett mera extrovert sätt, han älskar att prata och diskutera. Men absolut INTE stå i centrum under uppträdanden och shower, precis som sin syster.
Precis som sin syster så har han ett otroligt välutvecklat sympaticentrum, även en stor empatisk förmåga. Denna förmåga utvecklade han i ganska tidig ålder och det är en av sakerna som gör honom så märkbart unik. Samt att han har en förmåga att se samanhang som långt i från alla vuxna individer klarar av att göra.
Vet en gång för några år sedan när vi satt här hemma och talade om den muslimska läran. Han berättade för mig om de muslimska tjejerna i sin klass och att han visste att en av de skulle få välja att bära sjal när hon blev lite äldre. Jag frågade om de båda var med i badhuset under simundervisningen eller hur de löste den saken.
-Jo men det tror jag att de är, jag har aldrig funderat så mycket på det. Eller nej vänta nu X var ju inte med till badet den här gången, nu minns jag ju det när jag tänker efter lite.
-Nej det kanske beror på att hon är muslim då?
-Ja det kan det ju så klart göra, eller så kanske hon bara var sjuk eller hos tandläkaren just då, det vet ju inte jag.
Så klokt och förnuftigt resonerade min pojke, den slutledningsförmågan hade han och han var väl i
8-9 års åldern. För honom var det ju så att han inte visste alls varför hans klasskompis inte var med på badhuset, han visste att hon var muslim men inte exakt varför hon inte var med. Helt utan några dömanden eller egna föreställningar om det hela så resonerade han sig fram till det hela på det här viset. Hur många vuxna hade gjort det? Ärligt tallat så vet jag nog inte om jag själv heller hade gjort det.
Nu har det gått ytterligare några år och så mycket den 11 åringen besitter i visdom och lärdom genom påtvingade inhämtade kunskaper är enormt stort. En kaosartad familjesituation har gjort honom ytterligare lite mer erfaren än många, många andra människor. Hans gammla fröken sa det på det sista utvecklingsamtalet i Sverige, du ska veta att är det någon jag verkligen skulle kunna diskutera med på en vuxen nivå så är det faktiskt du. Den egenskapen ska du vara rädd om och bara vara dig själv så kommer flytten till det nya landet gå jätte bra. Du kommer få nya vänner det vet jag, så sa frökan.
Det känndes bra för ett mammahjärta att höra. Det stärkte mig i att försöka se att vi gjorde det rätta och jag fick en blick utifrån på min pojke som jag faktiskt visste innerst inne att skulle fixa det hela galant, men det var ändå så skönt att höra.
Nu när det har gått en tid och vardagen har snurrat igång så känns det hela väldigt bra. Vi har fattat rätt beslut och vi vet att det vi kände var värt att lyssna på. Det jag är ledsen för är att vi inte fattade långt tidigare att vi faktiskt inte hade så mycket mer att hämta i den lilla orten vi växt upp i, som nu sakta men säkert utarmas och tynar bort.
Första Skype samtalet jag skulle ha med sonen var aningen svårt för mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera att se de mjuka lena kinderna på en bildskärm så långt i från mig. Visste inte hur dte skulle kännas i hjärtat att se och höra honom men inte kunna krama på honom, han min lilla vapendragare som så modigt flyttat i väg till det nya livet.
Att han började skolan mitt i en termin var hans egna beslut, han var bombsäker på att han INTE skulle vänta tills efter sommarlovet.
-Varför ska jag vänta så länge för? Det är väl lika bra att börja nu så jag kan lära känna vänner före sommarlovet.
Ja men så klart, han hade ju rätt. Varför ska man nödvändigtvis vänta på en ny termin för? Och det är ju jätte bra att känna barnen på orten före sommarlovet så att man man har någon att vara med. Så hastigt och lustigt bestämde vi oss för att faktiskt köpa hans argument och ge det hela en chans. Så snabbare än vi kunde ana så packade han sina flyttkartonger och sa hej då till sin gammla klass. Vi vuxna tramsade och fjantade med att det inte var så lätt att komma som ny, att han fick vara beredd på att de kanske inte var så snälla till en början och att det absolut inte var så enkelt att hitta vänner så på en gång.
-Nähä, det tar väl den tid det tar då, de märker väl snabbt att jag är en snäll person så det ska inte vara några problem alls. Underbara unge, vilken inställning till livet.
Så kom hans första skoldag i det nya landet. Och jag tror att det hade varit enklare för mig att hålla mig i styr än om jag varit på Nyhetsmorgon för att skrapa en trisslott. Det var en plågsam dag tills jag fick besked.
Jag min dumma sate hade målat upp en bild av min lilla pojke helt ensammen på en stor skolgård i ett främmande land med ett nytt språk och en annorlunda kultur. Och framförallt hur skulle det gå att förse den hungriga mannen med ett smörgåspaket till lunch? Han skulle ju troligen i hunger och sviktande kontroll på sitt humör riva ner tapeterna. Så småningom kom beskedet och det knep i mig i från föttern atill hårfästet, snälla må det ha gått bra. Att någon har talat med honom i alla fall.
-Dagen har gått jätte bra. Det först han gjorde var att snacka ihop sig med en klasskompis sedan rusade de i väg för att lira pingis. Några nyfikna klasskompisar hejade på honom redan i hallen och alla önskade honom så välkommen till klassen.
Jaha, som vanligt målat fan på väggen helt i onödan alltså. Varför hade jag tvivlat på det jag redan visste egentligen? Så klart så vill väl andra vara vän med honom, han är en snäll vänlig kille som absolut inte har något behov av att hävda sig och utstrålar sin jordnära personlighet det är då man får vänner.
Nu har det gått en tid i den nya skolan och varje gång jag talar med honom är han lika glad. Han älskar sin nya skola och det nya landet, allt är bra och han trivs fint. Det är så otroligt skönt att höra och inget har han upplevt som svårigheter eller problem. Inte änns det som andra kanske hade sett som lite trassligt, han ser allt i från den ljusa sidan om man säger så.
I dag talade vi lite om det här med att inte äta vanlig lunch som i Sverige, utan ha med sitt smörgås paket till skolan.
-Jo det går bra, jag tycker inte att det är så svårt alls och jag tror jag vet vad det beror på. Nu är jag glad och klassrumet är inte lika jobbigt att sitta i som mitt förra, det här tar inte lika mycket energi av mig som det gjorde förut.
Det är precis just i det ögonblicket jag känner att allt är rätt, inget kan någonsin ändra mig i den frågan. Under många år har han kommit hem som en urvriden disktrasa, han har haft det otroligt jobbigt. Många gånger med huvudvärk och spilld energi, i bland så slut och trött att han varit arg och ledsen. Han har knappt orkat gå hem i från bussen. Och vi har inte fattat ett förbannade dugg av hur han haft det en dag i skolan. Många gånger har han kommit hem så där och vi har försökt pratat med honom, men inget speciellt har hänt. Andra gånger har han berättat om duma saker och gråtit för att det har varit jobbigt. Samantaget så har hela vårat liv varit jobbigt, men han har inte varit lika under helgerna, vi har sett att det har med skolan att göra. Han har fått höra ganska ordagrant att han drömt sig bort, inte koncentrerat sig utan måste bättra sig med den saken.
Den gången kom det tårar på hans mjuka fina kinder, de rann som floder ner och jag har sällan skådat så ledsan blå ögon som den gången. Han kunde knappt prata men han fick ur sig orden som skar i bröstet på mig.
-Mamma, jag lovar dig jag gör mitt bästa, jag gör så gott jag kan. Jag drömmer mig inte bort, jag funderar på hur jag ska lösa mattetalet i boken.
Där har han suttit, livrädd för att be om hjälp, rädd för att höra att han kan men att han drömmer sig bort. Livrädd för att misslyckas och i stället för att be om hjälp och känna sig missförstådd så försökte han lösa talet och fundera ut något bra. Säkert svävade tankarna i väg, säkert hade han tusen andra saker att fundera på allt ´för att undvika det obehagliga. Så fungerar alla människor, barn som vuxna. Ingen frågade sig varför, bara tog för givet och bildade en uppfattning. Det man tror att faktiskt aldra minst ska förekomma i en skola där man väldigt ofta och gärna talar om individanpassning och det unika. Alla ska få vara som de är alla ska ges chansen att finna sin väg för att inhämta kunskap. Mycket fina ord som i praktiken är rena rama tramset.
Uppenbarligen är det inte kanske altid en fördel att vara en fungerande elev som finner sig i allt och inte krånglar så värst mycket. Då faller man bort och skyms av de som gör lite mer väsen i från sig. Man skyms av de som stökar lite mer, och kraven som ställs på en fungerande elev är långt mycket högre, svårare krav att nå upp till än de som stökar. I rätt dos är kraven bra, men en elev som inte hörs utan faller bort i mängden hörs heller inte när kraven känns för svåra och tunga att bära. De eleverna finner sig även i det. Den eleven kanske visar sin protest just genom att drömma sig bort på lektionerna, kanske är det just den eleven som skulle behöva uppmärksammans, den eleven som ska få gå ut ur klassrummet och bli sedd i en liten grupp.
Så blev det inte för min grabb, det tog ett bra tag och det byttes lärare och saker och ting förändrades även i vårat liv. Men en skoldag var inte alltid lustfylld, det märktes. huvudvärken tilltog och många gånger kom det tårar i ren utmattning.
-Mamma jag har så ont i huvudet, men jag har ätit bra med lunch så det beror inte på det.
Det var vanligt under den sista tiden i svenskskola. Vi klurade på allt, kollade om styrkan på glasögonen var för svaga, vi var noga med läggtider, noga med frukosten. Noga med alla de trix man känner till för att undvika trötthet och huvudvärk. Men det hjälpte inte utan oftast efter långa dagar så var det abslout helt orkeslöst.
För några dagar sedan så föll allt på plats. Sonen berättade för sin pappa att det visst kan vara stimmigt i hans nya klass, men det blir aldrig så jobbigt som det var tidigare. Det låter inte alls lika i mitt nya klassrum trots att vi kanske är lite högjludda.
Ja där har vi det, Jonas minns också ett föräldrarmöte i den gammla skolan som varade under några timmar som tog helt slut på orken för den bedrövliga akustiken i det man kallar modulen som jag säger barack om. Jonas har ändå erfareheter i från väldigt bullriga verkstadslokaler samt en hel del självförvållade musikevenemang med ljudnivåer som heter duga.
Sonens ork och energibrist har alltså berott på en taskig lokal där ljudnivån måste ha varit absolut bedrövlig och under all kritik. Här sitter det barn som ska tillgodose sig undervisning i en icke ändamålsenlig anpassad lokal!!! Hur svårt kan det vara? Vilka vuxna hade år ut och år in funnit sig i detta utan att tillkalla någon som hade löst problemet?
För det första skulle modulerna/barackerna hyras in under en kort period pga det stora elevantalet som just då krävde lokaler. Denna tillfälliga lösning var inte så tillfällig. Om jag inte räknat helt fel så var detta sju år sedan nu, så frågan är ju vad en tillfällig lösning med en hyra av svindyra lokaler innebär för Malung-Sälen Kommun? Tillfälliga lösningar har man ju sett tidigare som efter en tid blivit permanenta. Så frågan är ju om de här barackerna någonsin kommer bort i från den skolgården. Undrar också hur stor hyresutgiften är nu eftersom den bara räknades på några år när det hela begav sig så kan man ju bara ana vilken fin lokal man hade kunnat bygga i stället för att hyra två baracker.
Barnen är skylldiga att få en vettig undervisning i vettiga lokaler, det är ett ganska lågt ställt krav anser jag. Summan av hela kardemumman är nu att de förlorat en elev som kommer minnas hela den här tiden, han kommer aldrig att glömma hur det var då. Jag är också tämligen säker på att han också kommer tala om det så småningom. Hans generation är de som snart kommer ta hand om de som skapade detta, de som ska leva med den undervisningen de fått och så småningom också vara vuxna medborgare. De ska snart ut på arbetsmaknade och ta hand om de som då befinner sig inom äldrevården, som alltid sluts cirkeln. Och jag tror att de äldre som bor kvar här då ska skatta sin lyckliga stjärna om någon yngre förmåga alls bor kvar här för att ta hand om dom som är i behov av äldrevård. Så illa varslande ser framtiden ut.
Den äldreomsorg man skryter med att är så bra i dag kommer inte se lika ut om 6-7 år. Den här generationen har större krav, de söker större perspektiv på tillvaron och 7 år går fort. Snart är vi där och jag säger bara all lycka till.
