För många år sedan hittade jag inforation om den svenska kvinna som avtjänade sitt straff i Kalifornien. Förtjusningen av detta väckte mitt intresse, en kvinna i ett fängelse så långt bort med rötter i från Sverige, dömd till livstid för mord på två män, varav en polis. Jisses det kittlade till i kroppen på mig. Makabert kanske en del tycker men det hela grundar sig i att försöka förstå en helhet, att faktiskt se ondskan i vitögat och försöka nysta ut ett beteendemösner av att detta faktiskt är ett faktum, det kan ske och det sker dagligen runt oss. Att andra människor av olika orsaker och anledningar faktiskt begår dessa brott och gärningar. Det är vad som intresserar mig.
Min stora fråga och fundering är varför och hur det sker, vad händer med en människa som begår de här brotten? På den tiden för ca 15 år sedan så hade jag en klar och tydlig bild av allt. Visste precis hur en mördarpersonlighet uppstog, jag fattade precis att den här personen stapplade runt på jorden helt och hållet avskärmad sitt eget kännsloliv, om den änns någon gång hade haft något?
Döm om min förvånign när jag insåg att så var det inte. Det handlade om personer som utifrån mängder av omständigheter och tusen faktorer begått dessa brott under sekunder av hela resten av livet. Jag fann att det faktiskt fanns orsaker och anledningar långt utanför mitt eget förstånd av hur det kunde ske. Jag försvarar aldrig deras gärningar, kan fortfarande än i dag inte förstå att det sker. Men jag kan i dag se att allt är inte svart eller vitt, enkelt eller svårt. Det är för varje individs gärning ett unikt fall med många omständigheter.
Just i Annika Östbergs fall så stog hon inte för det avgörande dödande skotten, hon var på plats och det sägs vara nog för att dömmas på livstid. Hurvida det stämmer eller inte, hennes straffansvar tvistar de lärde om. En del kritiska personer säger att hennes historia omöjligt stämmer överens med händelseförloppet. men vad som hände den där gången för så många år sedan lär vi aldrig få veta, och för mig är det heller inte det intressanta.
För mig är det intressanta att jag faktiskt nu har hört hennes historia i från henne själv. Jag har sett Annika Östberg som jag för så många år sedan fick nys om i media, jag har hört hennes egna ord och berättelse. Hon talar om saker som faktiskt blir väldigt igenkännande för mig. Hon talar om att faktiskt ta ansvar för sitt eget liv. Att välja att leva. Det var det viktiga för mig under hennes berättelse om sitt liv. Även det budskap hon ville förmedla till oss lyssnare.
När man sitter i den förjävligaste av tänkbara situationer så möter man sig själv på ett plan som jag inte tror att är möjligt annars. När livet blir så kritiskt och ensligt så har man ingen annan än sig själv att diskutera med, och männskliga krafter inom oss frigörs på ett obeskrivligt sätt. Det är på något vis det som förenar oss männsikor som levt på gränsen och i det förjävligt svåra. Vi har sett den där vägskylten. En pil åt höger, lägg dig ner och ge upp. En pil åt vänster, vill du leva så gå åt det här hållet.
Väljer man att resa sig ur askan när man ser den där skyllten så innebär det att man för varje steg på den vägen möter sig själv. Du blir din egen vägledare och motivationskraft. Du blir din egen spegel och du blir din egen samtalspartner om ditt eget kännslo liv, för INGEN förstår hur dina kännslor känns just nu. Ensamen ska du stappla dig fram på den vägen ständigt i sällskap av dig själv och motstridande kännslor som du ska övertala dig om att övervinna. Och det här mina vänner är personlig utveckling i den högra skolan, det här är personlig utveckling på riktigt.
Visst kan man ha många vänner runt sig, det betyder också otroligt mycket. Det är de man håller sig i när det börjar luta åt något håll. Men den inre drivkraften och påminnelsen om att man faktiskt valde den där vägen vid vägskället finns bara inombords hos varje mänskligt väsen. Det spelar ingen större roll om man har tusen männsikor runt sig så är man väldigt ensammen om det pågående slag och strid i hjärta och själ. Det handlar om ett ytterst personligt ansvar och ställningstagande, ingen kan göra det åt någon annan, man är väldigt ensammen.
Allt det här förmedlar Annika under några timmar och jag tycker att det är fantastikst att mitt liv har så mycket gemensamt med hennes liv, även om det handlar om långt i från samma saker. När jag har kämpat som värst så har jag i bland funderat, är man galen som gör det här? Är man från vettet tokig som fullständigt håller på att gå sönder men änndå kliver ur sängen och strider för att få ett fungerande liv. Sen förstog jag att det inte handlade så mycket om dag för dag, det handlade om det där valet jag gjorde för så många år sedan att faktiskt välja att inte knäckas sönder av galenskap runt mig, jag valde att kämpa mig ur det med sikte på att faktiskt få ett liv i lugn och harmoni. Ett liv utan förskräckliga rädslor och ett stort ifrågasättande i från okunniga människor.
Livet som många gånger känndes så omöjligt för att ingen lyssnade och hjälpte mig och oss där vi var just då. Ett vändande och vridande på saker som jag inte riktigt själv förstår vad uppstog i från, det var bara att hänga på och strida med rustningen dag ut och dag in.
När jag själv läser mina gammla anteckningar så kan jag i dag inte själv förstå hur det gick till, hur vi alla i dag sitter här och hur tacksam jag är för att hela min familj faktiskt lever och mår bra. Den tacksamheten är obeskrivlig. Precis som Annika beskriver sina år som år hon är tacksam för så gör jag det samma. Och jag är säker på att alla som knallat på den där vägen och gjort valet av att välja livet och utifrån det kämpa vidare förstår vad både hon och jag menar med de orden.
Jag är ytterst tacksam för att jag klev in i helvetet med de förutsättningarna jag hade. Alla de avgörande små faktorerna som faktiskt gjorde att jag valde den vägen jag gjorde. Allt som jag i dag kan se jag gjort under de åren kan jag härleda till saker som hänt och varit under hela mitt liv. Jag är tacksam för den person som klev ur elden och den jag är i dag. Jag är långt i från samma männsika med samma värderingar. Nästan så jag i bland ser det som pinsamt att jag inte förstog bättre.
De absolut viktigaste sakerna jag har lärt mig är, bakom varje händelse så finns en männsika. En männsikas utifrån sina egna förutsättningar som lever sitt liv och skapar sin vardag efter sin förmåga. Jag är ingen som kan döma det, jag kan bara på ödmjukaste vis lyssna, men jag kan aldrig leva någon annans liv. Jag har också en stor förståelse för kännslan av när andra kliver in på de personliga domänerna och försöker bestämma. Jag kan känna den vanmakten och fullständiga förtvivlan över att inte äga sitt liv själv. Jag ser också att alla människor har en historia att berätta, vill man lyssna så är det bättre än varje tv serie i världen. Jag har genom mitt liv lärt mig vad människorvärlde är, jag har övat upp färdigheter och skapat förståelse för att mitt liv och vad jag tycker är det rätta inte innebär alls att någon annan tycker det, helt enkelt för mitt liv lever ingen annan och kan förstå det.
Det här kan ju ses som väldigt fånigt och som hämtat ur litteraturen i från vilken vårdutbilldning eller annan utbilldning med social inriktning som hällst. Den väldigt stora skillnaden är att jag har inte bara läst det och gjort en skrivning på det. Jag har levt i det och faktiskt på riktigt till 100% förankrat det i mig själv. Det är då det betyder något, det är då man möter människor, det är då det är aldeles på riktigt och inte bara toma ord.
Alla har sitt val av vad man vill göra. Ordet val inehåller tre bokstäver men betyder allt.
