Ringer 112 vem är det som svarar då?

Så var det då dags igen för att bli inslängde i saker man inte riktigt kanske vill vara delaktig i. Men jag har en viss dragningskraft, eller snarare observerande ögon att se med och kännslor i kroppen som gör att jag reagerar. Två underliga händelser idag är en vanlig dag för mig. Det började vid affären då vi var och handlade jordgubbar.


Satt kvar i bilen och väntade och precis när min vapendragare hoppar in i bilen vobblar en mer känd person ut ur butiken. Observerar att det troligen rör sig om en del alkohol i den kroppen. Minns att jag redan vid 8 tiden på morgonen sett gänget festa på en parkbänk nära centrum. Solen strålade och det har tydligen ett visst beting på den här utslagna skaran människor att fukta svalget med olika alkoholhaltiga drycker. Så sorgsamt att se och tänka att majoriteten av människor just då tog sig morgonkaffet och frukosten och  utanför satt de som aldrig kom in i matchen.
Hela gänget är någons barn, alla är de individer och människor med sina historier.


När vi då sitter i bilen på parkeringen så ser vi plötsligt hur människan öppnar bildörren på pasagerarsidan, byter några ord med bilföraren och sen händer det märkliga. Plötsligt fiskas det fram en köttbit under t-shirten. Och chaffören ser glad ut. Men vad var det just vi såg? Både jag och min vapendragare skrattar till i ett smått förvirrat tillstånd och vi känner oss båda som fogelholkar.

-Men mamma, det där måste jag ha varit ett snatteri?
-Nja, inte vet jag människan bar ju saker i händerna och kanske stoppade den där fläskfilén där så länge.
-Ja men seriöst nu mamma, hur det än är i huvudet på folk så är det väl ingen som bär en fläskfilé där.
-Nej det är klart men vi har inte sett själva snatteriet och har ingen aning om hurvida det där köttstycket kom ut genom kassan.

Vi bestämmer oss för att kallt konstatera att vi troligen såg ett snatteri och att det tydligen skall vara grillfest någonstans i byn under aftonen. Händelsen känndes smått tregekomisk och vi fnissade åt oss själva som satt i bilen och beskådade det hela med hakorna vid knäskålarna. Det måste ju ha sett förbannat roligt ut. Ärligt känndes det också bisarrt att se detta filé drama lite på håll, men det förvånar mig inte en sekund att jag alltid tycks bevittna sådana här underligheter.


Ca 45 minuter efter den här händelsen så kommer nästa händelse. En annan känd festprisse som jag också hade sett första gången vid 8 snåret på morgonen satt på en av affärernas trappor och såg allt annat ut än sugen på party. Noterar och scannar av att det där kommer inom en snar framtid sluta mindre bra. men vi åker vidare och varje gång jag ser de här människorna så väcks ett unns av missmod och förtvivlan inom mig. Varför i hela friden gick det så galet? Människor som i sina missbruk lever mer djuriskt än mänskligt, kan inte svälja ner det faktum och bara skita i det.

10 minuter senare är vi nästan vid trappen igen då min telefon ringer och jag ber vapendragaren ta samtalet.
-Jo mamma och jag har sett honom, vi är snart där igen.

Samtalet varade i någon sekund och bara för att kolla av läget en sista gång svänger jag in på gatan. Min uppfattning tidigare var korrekt, nu hade mannen fallit ihop och låg raklång på trotaren.

-Mamma du kan gärna ringa på hjälp men du behöver väl ändå inte kliva ur bilen, du kan inte rädda hela världen mamma det går inte.

Okej vet att det under en räddningsauktion av samma sort flera år tillbaka i tiden kanske har satt sina spår. Då var det lite värre och handlade om en människa som i sitt rus hade blivit utslängd ur en bil i farten på E 45 och så klart kommer jag där och får ordna upp allt elände.

Ringer 112 och får samtala med den spydigaste människan jag talat med på lång tid. Vete fan vart de här 112 har sina telefoner, men det var ett så otrevligt sätt så det skrek om det. Det var nästan så hon ville säga åt mig att jag var dum i huvudet som ringde och bad om hjälp via 112. Nu är jag ingen färsking på att ringa varken 112 eller sjukvårdsupplysningen så jag är alltid redo att försvara mig eller det saken gäller. De brukar vara en underton av att man stör de stackars damerna under något viktigt de håller på med. men spydig i den här digniteten har jag aldrig varit med om.

Förklarade läget för damen på 112.
-Ja och jag hoppas så klart att DU stannade vid den här mannen.
-Öhh nej det gjorde jag inte av olika orsaker och att det just handlar om en oläplig korsning så jag var tvungen att köra vidare. Men karln ligger ju raklång på trotaren och uppenbarligen behöver han hjälp.
-Ja och vad menar du att jag ska göra åt den saken?

När hon säger det här så trodde jag fan i mig att helvetet skulle frysa till is. Det var det spydigaste jag någonsin hört. Är det inte till 112 man ringer för att få hjälp av samhället vid olika problem? Är det jag som ringer som ska tala om för de hur jobbet ska skötas? Nej nej så ovärdigt och ruttet, främst tänker jag på de som blivit bemött på det här viset och faktiskt drar sig nästa gång för att ringa just 112 och vad blir det för effekt av det tro?

-Ja jag får väl koppla dig vidare då säger hon och drar en suck som säkert hade fått frisyren att fladdra på mig om hon stått brevid mig och inte samtalat med mig i telefon.

-Ja se det är nog bäst att du gör det för allt tycks vara bättre än det här, lyckas jag få ur mig innan hon stackarn klämde in datorns tangenter för att koppla mig vidare. Det måste ju ha varit en stor uppoffring om man frågar henne själv.

Faktiskt så skiter jag högaktningsfullt i om de som svarar på 112 får tusen påringningar om samma typ av ärende varje dag och har blivit så hjärntvättade och iskalla att de tycker att detta är skitsaker. Alla har rätt att få hjälp oavsett orsaken till att man inte förmår sig att ta hand om sig själv pga alkohol eller vad det nu kan vara. Föresten så vet varken hon eller jag vad orsaken av detta läge på trotaren berodde på, diabetes, ep-anfall eller det kan lika gärna ha blivit något trassel med hjärtat. jag liter väldigt väl på mitt omdöme och skulle inte ringa 112 i onödan, den livserfarenheten och kunskapen vågar jag faktiskt säga att jag har.

Om det finns andra som har hobbyn att ringa 112 i onödan  skiter jag också i det  högaktningsfullt. Ingen ska i alla fall sitta och svara på 112 och se samtalen som väldigt besvärande. Det får ju aldrig ske. Vet inte hur det hela slutade och vem som till slut kom till platsen men jag hoppas i alla fall att människan som låg där fick hjälp. Och var det inget sjukdomsfall så hoppas jag att han kom till ett ställe att sova ruset av sig i en säng i stället för på trotoaren.

Min fråga blir också den varför jag kommer i de här situationerna. Om jag räknar upp den mängd räddningsauktioner jag gjort så blir det väl en väl fylld lista. Jag tycks ha förmågan att vara där just när det händer, andra ser eller behöver aldrig rycka in. har sett några kusliga olyckor, men aldrig varit först på platsen som tur är. Den värsta grejen och den som jag kännde var absolut allvarligaste var killen som blivit utslängd ur en bil på E45. Han uppträdde så förvirrat och underligt att jag inte änn i dag vet om det var en smäll i skallen , fylla eller droger. Hela hans rygg var uppskrapad så det var mycket blod också, inte kusligt för själv blodet mer för eventuell blodsmitta. Även  otrevligt för han var inte alls medgörlig och rusade runt som en yr höna och talade osamanhängande, svarade inte på frågor. Och det sista killen gör när jag fått lugn på honom är att stupar rakt in i en soptunna som står vid en bostad vid vägen och jackar upp panna, nytt blod och förvirring. jag vågade heller inte ta i honom för intuetionen sa mig att han blir aggresiv då. Så under väntan på ambulans sprang jag och motade honom in i från E45 så att han inte skulle rusa ut i vägen igen, känndes som att valla en flock får faktiskt.Så klart inga gummihandskar i bilen utan på med de stora arbetshandskarna.

Jag undrar hur det gick för honom, och vad som hade hänt, varför blev han utslängd ur bilen? Det syntes på hela ryggen som var regält uppskrapad. Inte mycket hud kvar på den inte. De få orden han själv fiick ur sig var  de slängde ur mig ur bilen, bara öppnade dörren och slängde ur mig när vi åkte.Antar att det hela hade gått till just så också.

Ja det här är väl min lott i livet och visst är det väl så att jag inte kan rädda hela världen. men jag kommer fortsätta  försöka rädda varenda människa jag ser behöver hjälp. Sen får väl sura citronella sitta och svara på 112 och vara hur spydig och oproffsig hon vill. Det skiter väl jag i, kanske drabbas hon själv av nogon sjukdom och behöver hjälp, då hoppas jag för hennes skull att det faktiskt finns några fler i samhället som observerar det hela och ringer på hjälp. Då kanske hon känner mer tacksamhet för de människor som faktiskt ringer 112.

Tidsresan och min skola.

När man är 7 år och ska börja första klass brukar man vara sugen och vetgirig. Många 7-åringar längtar sig igenom sommarlovet tills den där dagen kommer då det är dags för starten i skolvärlden. När jag var liten gick man i Lekis, sedan  började man första klass. I dag ser det ju annorlunda ut med Läroplaner och pedagogiska verksamheter och allt vad det heter. Men då lekte livet och inget känndes så värst problemfyllt. Vi lekte, hoppade hage och cyklade runt till vänner.

Jag var aldrig ett dagisbarn, jag var hemma och först vid 6-års ålder började jag på Lekis. Dit kom flourtanten i bland och flörtkulor och piprensare ingick allt som oftast i pysselverksamheten. Det var en era av små vävar och pärlplattor, en era av det forna 70-talet som sakta gick över till 80-talet då inget var omöjligt. Jag skulle aldrig bli ett barn av min tid för i mitt liv skulle det handla om saker långt utöver det ett barn borde se och uppleva. Ett barns trygghet är det viktigaste och efter omständigheterna jag och min familj levde under då var det inte riktigt så, jag var ett barn som växte upp med många sömnlösa nätter i en familj där sjukdom och döden kikade in i vårat hus fler än en gång. Döden knackade på dörren hemma hos oss men fick inte komma in, situationen räddades upp och ett tag till kunde vi pusta ut. Men som en osynlig gäst så var döden väldigt nära och jag visste om det hela, jag frågade mamma och hon svarade ärligt, nej Sabina pappa kommer aldrig bli gammal farbror så som friksa människor kan bli. Men vi får hoppas på att vi får ha honom kvar så länge vi kan i alla fall.

Kan ännu i dag minnas våran granne sitta vid min sängkant och försiktigt försöka väcka mig mitt i natten för att berätta att ambulansen snart skulle komma, pappa var sjuk igen. Och jag vet att jag blundade och rävsov, för jag ville inte vara vaken, ville inte höra, ville inte höra det absolut värsta för ett litet barn just då, att pappa skulle vara död. Kramade mitt gosedjur Franz, en säl jag vunnit på lotteri. Han visste allt om mig, allt det där ingen annan visste. Men Franz var med mig ovilkorligen som min vän och stöd i livet. Har kvar min Franz och när jag ser på honom så minns jag hur mycket vi delat, hur mycket han har fått stå ut med. Nerspydd under en maginfluensa, tillknorrade morrhår efter att jag bitit lite på de, och allt jag viskade till honom. Synd att han inte kan prata, det hade varit intressant att höra honom berätta utifrån ett barns perspektiv. I dag har jag bara kvar mina egna minnen, säkert har jag sorterat bort en hel del och Franz hade nog kunna fylla i många luckor.

När man lever i en familj som jag gjorde så lever man nog lite annorlunda än friska familjer. Vi barn fick nog med oss en hel del bra saker i det här också, även om jag under många grubblande timmar har insett vilken stor betydelse det hela har haft i mitt liv. Först i vuxen ålder har jag fattat och insett hur min uppväxt faktiskt påverkade mig, men då var det ingen som förstog det, inte heller min mamma eller pappa. Ingen i skolans värld eller någon annan heller. Mina föräldrar förstog inte av dumhet, utan av okunskap och kanske levde vi så i nuet eftersom vi så väl visste hur nära döden ständigt var. Skolan kanske saknade kunskaper på den tiden, jag inbillar mig det men jag vet inte säkert.

När jag väl började i första klass så kännde jag ganska snart att jag inte passade in. Jag var aldrig exeptionellt bra på något. Jag tryckte för hårt med pennan i skrivboken, jag hade fel pennfattning och det skulle justeras med speciella penngrepp. Jag läste uruselt, var tvungen att träna på det och koden för matte knäckte jag aldrig. Under bildtimmarna ritade jag heller inte så bra, missnöjd jämt och fick bannor för att jag slösade på papper när jag knölade ihop det och slängde det. Det var svårt att rita fint, det var svårt att göra något för att duga till, ingen såg mig, jag kännde mig osynlig.De under skoltiden som såg mig och sa uppmuntrande saker är människor som jag minns ännu i dag. Vet att en av matbespisningens personal sa till mig en gång, men det är så roligt när du kommer i kön för vi vet att du gillar spenat och fiskpinnar och är så glad när vi serverar den rätten.

Åren gick och skolan blev jobbigare och jobbigare. Redan i från starten hade jag fallit ur och presterade inte det som var förväntat. Höll mig ändå flytande på något vis, men gnistan för att studera och glädjen i att finnas i skolan försvann mer och mer. Under den här tiden var inte föräldrar ett naturligt inslag i skolvärlden, det var mer slutet då. Det handlade om det man kallade kvartsamtal och föräldrarmöte, det var all kontakt föräldrar hade med skolan. Jag är inte säker på att mina lärare alls hade en aning om hur vi hade det hemma, att pappa svävade mellan liv och död och väntade på organtransplantation, i dag hade det troligen varit helt naturligt för en förälder att delge skolan en sådan sak, kanske som en förklaring till att det studiemässigt kanske knagglade lite, men jag vet då aldrig att mamma ringde och talade om det för någon.

Kom upp i mellanstadiet och där fick jag en tidsfrist. En lärare som jag kännde såg mig och brann för att undervisa. Det känndes och mitt arbete om Istiden glömmer jag aldrig. Trots att jag tryckte hårt med pennan, ritade urkasst och hade svårt att läsa så fixade jag min redovisning. Jag gjorde en stencil inte med så mycket text men vet att läraren sa att när man gör stenciler är det ju jätte bra att trycka hårt med pennan annars blir det ju inget på karbonpapperet som man sen ska veva runt i stencileringsapparaten. Jag gjorde en over headbild där jag la på den genomskinliga plasten i en bok och kopierade bilden på så vis och plötsligt kunde jag rita, en mycket fin bild sa min lärare. Att du inte skrivit så mycket text på stencilen gör inget för du kan ju berätta mer under redovisningen.

När det var min tur att redovisa kännde jag mig som en kung, jag kunde och jag klarade det. Och jag fick en applåd och fina ord som feedback av min lärare. plöstligt kunde jag, någon såg mig och jag var äntligen bra på något. Jag kännde hur varm jag blev inombords och det här minnet i från skoltiden känns som inbrännt i minnet, jag glömmer aldrig den redovisningen eller hur mitt material såg ut som jag hade gjort. Just när jag fick bekräftelsen och det lilla extra så känndes det som om mitt liv som var regält bekymmersamt för övrigt lättade en aning. Min lärare hade på något vis klarat av konsten att motivera mig och puttat på mig så att jag vågade och skaffade mig en tro på mig själv att jag skulle klara det, det var ett betydelsefullt ögonblick.

Hemma såg jag pappa som ett genomskinligt spöke. Han var så sliten och trött och organet han väntade på tyckets dröja. Jag såg på pappa att livet rann ur kroppen på honom, jag var så jävla rädd att det inte kan beskrivas. Var så pass gammal under den här tiden att jag begrep att det skulle sluta i en katastrof och han inte skulle överleva det hela. Jag hade fortfarande kvar Franz och jag viskade varje kväll att han skulle se till att Uppsala ringde och sa att det var dags, att allt skulle bli bra och allt jag önskad emig i hela världen var en friska familj. Kännde inom hel amig att vi var en annorlunda familj, jag såg ju hur kompisars familjer fungerade, såg ju att de var ute på semestrar, hur deras pappor byggde saker och fixade i trädgården.

Under högstadeiet påbörjades plågan ordentligt. Jag skulle fan i mig ta den platsen jag tycket jag förtjänade, jag skulle sätta nivån och eftersom jag inte klarade av det hela betygsmässigt så skulle jag fan i mig visa det på annat sätt. Jag blev en av de där utfällingarna vandrandes i korridoren under lektionstid, var jag på lektion så hade jag tankarna på annat håll. Jag var den tuffaste bruden ever i skolans historia, tycket jag själv i alla fall om man frågade mig. Eller var det så att jag egentligen tycket det, nej jag tror faktiskt inte det. Jag drack alkohol värre än en vuxen karl och var på obstinatskalan från 1-10 en solklar 10. jag bestämde mig för att hata världen, den hade hatat mig under hela mitt liv och nu får det fan i mig vara nog. Morsan grät och bönade och bad på sina bara knän att jag skulle skärpa mig. I helvete heller, varför skulle jag sa den rollfiguren som jag spelade. Det var inga ord i från mitt hjärta, det var ord uttalade av den personen jag i klätt mig rollen som.

Farsan hade kvicknat till en aning han hade fått sin transplantation och mådde bättre. Men hans sliv var fortfarande skört det visste jag. Fortfarande döden strykandes runt familjen, men i alla fall lite längre bort än tidigare år. Det var väl under den här perioden jag fick utrymme för utspel och all sorg och aggresion skulle väl ut. Ser det inte som ursäkter, mer som en förklaring till mitt beteende. Och jag vet att jag tänkte att om jag försöker hata och avsky mina föräldrar så kanske det gör mindre ont den dagen han inte finns längre. Om jag svinar runt i skolan och försöker straffa ut mig på något vis så kanske jag kommer ha lättare att hantera det dåliga, om ingen förväntar sig ett jävla dugg av mig så behöver jag heller inte uppvisa något. Kravlöst och perfekt liv för en ung 14 åring med ett totalt inre kaos tycket jag själv.

Men så hände det där som jag faktiskt inte ville skulle ske, min plan för att straffa ut mig tyckets inte fungera hos vissa. Min engelska lärare pratade med mig och hejade på mig i koridoren. Va fan en lärare som såg mig och sa hej med ett varmt vänligt leende, så jävla onödigt gjort. Mig skulle ju ingen tala med, mig skulle ju ingen se, jag hade ju en plan om att alla skulle lessna ur på mig. Ingen lärare skulle ju vara så där snäll och trevlig och prata med mig. Men i och med ett vänligt hej och ett varmt leede så startade något, en relation skapades. Och jag kunde ju liksom inte komma undan för engelskaläraren visste vem jag var, jag hade blivit sedd.Okej då, kan i alla fall gå på engelska lektionerna för det känns ganska okej ändå trots allt. Läraren verkade ju vara trevlig och snäll så det skulle nog lösa sig. Vad jag minns så bråkade jag aldrig på engelska lektionerna, troligen skolkade jag någon gång men motivationen att gå till lektionen var ändå långt mycket högra än till en del andra lektioner. Jag var jämställd med alla andra i klassen och ingen var för mer eller mindra under de här lektionerna. Och kom man lite efter så knuffades man på framåt, gnagglade uttalen i bland så fnissade vi. Alla skrattade med aldrig någonsin åt någon, stämmningen var lättsam på alla vis.

Efter mycket motsräviga kännslor så sökte jag i alla fall in på gynasiet. Jag kom in och plötsligt blev skolan helt annorlunda. de åren jag gick var roliga år, lätta år och jag antar att min inre aggresion och konflikt i tankebanorna sakta klingat av. Jag hade växt upp och min frustration hade fått utlopp. Nu när det närmade sig slutet av min skolgång så var jag som mäst studiemotiverad och hade liksom plats i mitt liv för skolan. Gick inte ut med några skrytbetyg alls. Men efter att haft ett medel i betygen på 1,9 till 3,7 så måste jag ju säga att det faktiskt inte alls påvisar att jag var speciellt dum i huvudet, bara svårt att läsa. Men min linje var mycket praktisk undervisning därför inhämtade jag kunskaper som jag tillgodosedde mig på det viset. På mitt engelska betyg står det en trea. Hur var det alls möjigt att det blev så? Trodde aldrig i livet att det skulle fungera och att jag tack vara påputtningar och en engagerad engelska lärare skulle lyckas med det. Samanfattningsvis sa min lärare, jag vet att du kan tala engelska och skulle kunna göra dig väl förståd genom det engelska spåket, den har du svårare att skriva men det viktiga är att du kan uttrycka dig i ord. Vet inte hur  Skolverkets riktlinjer såg ut  på den tiden, det har inte den blekaste aning om, men i dag vågar jag tala engelska till största del för min lärare gav med mig att jag kunde och att jag vågar prata engelska i dag borde räcka gott nog även för skolverket kan man tycka.

Jag tog min studentexamen år 1994 och ingen kunde nog ana att jag skulle göra det. Jag är glad för att min pappa faktiskt fick uppleva det. Strax efter studentbalen så dog han, precis som att han väntade in det ögonblicket. Att han skulle vara på det säkra med att jag skulle klara mig före han lämnade oss. Under balen var han med, men när den riktiga examensdagen kom var han redan borta. Mins inte så mycket av min examen, var nog så chockad trots att jag under hela livet vetat om det så kunde jag nog inte förstå det hela ändå.

Samanfattningsvis så vill jag ge med er lärare några ord på vägen i från en av de där koridorsittarna under lektionstid. Ett ärligt rakt och uppriktigt sätt skapar en viss sorts respekt. Att ärligt kunna bromsa och lika ärligt knuffa på är nödvändigt för att nå framgång. Att allt som oftast försöka finna ett sätt där en typ av relations skapas, det är då man kan stappla fram ytterligare en gnutta för att så småningom nå de stora målen. Att faktiskt förstå att vi bråkstakar oftast är rädda och ynkliga, att vi om några är mästare att spela roller även om vi knappt begriper det då. Att en jävligt jobbig elev kanske kan vara ute efter att göra sig så obekväm så att ingen vill se den, så ge aldrig upp. Det bråkstaken saknar är självförtrodende, den kanske aldrig har lyckats med något under hela sin skoltid, ge den uppgifter så att det är omöjligt att misslyckas, då inte nödvändigtvis uppgifter ur en skolbok, kanske kan den ansvara för att ta med något speciellt att visa eller tala om, eller varför inte ansvara för fikat på kommande lektion.Varför ska utvecklingsamtal nödvändigtvis vara i en skolmiljö där bråkstaken snabbt kliver i sin roll som den bestämt sig för att bära just i de korridorerna. Varför inte ses på mer neutral mark? Att skaffa sig en bestämd uppfattning om ett uppvisat beteende hos en elev är absolut fel, det finns tusen varianter om varför.

Ni alla lärare som på ett eller annat sätt har satt spår i mig under hela min skoltid har haft alla de här förmågorna och kunskaperna.Och det är just er jag kommer bevara varmt i minnet. Ni har betytt en hel del för mig, ni har varit en del i mitt liv som gjort mig till dne jag är i dag.

Tack.

The wolfpack.

Förvånansvärt lite vargsnack på facebook just nu. Vet inte varför faktiskt, det är ju lite underligt att det är så då en skjuten varg leder in mänskligeheten till sandlådenivå. Nu handlar det om en avliden djurvårdare dödad av en vargflock på Kolmårdens djurpark, då är det väldigt tyst.

Därmed kommer jag med bidraget till den egentligen förbannat trista debatten, men har man bloggtorka så har man. Klart vargstamen ska hållas i shack och skjutas av så att kvoten hålls minimal, jag är inte för utrotning men en sträng kontroll av detta rovdjur.

Sen kan man ju fundera på hur normalt det är att ha en flockvargar i ett hängn på en djurpark oavsett den aspekten så säger nu expertisen att flocken inte alls reagerade underligt eller onormalt. Nej just det, det är väl inte alls onormalt att ett revirhävdande rovdjur i flock är just revirhävdande på något vis. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle vara förståndshandikappade djur på Kolmården som tog den unga djurvårdaren av daga. Absolut ett sorgligt kapitel och ledsamt för de anhöriga som mist en närstående, många miste också en kollega och säkert en hel del vänner som just i dag sörjer. Men den biten lämnar jag just nu för det är vargens beteende i sig och händellseförloppet med dödlig utgång jag lägger fokus på. Är heller inte alls av den åsikten att hon får skylla sig själv, trots att jag tycker att det ska vara en sträng reglering av varg.

Vargflocken på Kolmården regaerade helt efter ett normalt vargebeteende, vargen är ingen ondvarelse med onda avsikter, den råkade vara född att bete sig efter vissa normer i en flock, precis som den nu också gjort. Ett dompterat djur är hunden, hästen och det vi kallar tamdjur. Alltså har de en genetiskt nedärvd del i sig som innebär att den beter sig på ett visst sätt i mänsklig närvaro. I från början närmade sig vargen människan och aveln påbörjades där de lugnaste fogligaste djuren bevarades och så småningom har vi idag våra sällskapshundar. I generationer efter generationer har hunden avlats och i dag är den ett dompterat djur.

Sen har du nästa del i det hela och det heter tämjda djur. På Kolmården har du en flock vargar som lärt sig att djurskötare och människor inte är hot, de har blivit tama och tämjda, men är inte dopterade genetiskt. Plötsligt blixtrar det till och flocken reagerar och den väldigt ytliga tameheten försvinner eftersom den genetiskt inte är dompterad och uppvisar helt plötsligt ett beteendeende som ingen räknade med.

Även en dopterad hund kan i bland uppvisa ett oönskat beteende men aveln är ändå så att man i viss mån kan redan i förväg beskriva olika rasers egenskaper och sätt. Vargen bär inte den genetiken med sig alls. Vargen föryngrar sig och stamen ökar ute i det vilda, där har vi inga hängn. Men om en människa plötsligt sätter sin fot i ett vargrevir tvivlar jag inte en sekund på att det kan vara ganska klippt för den på bara några sekunder också. Ja men det har ju inte hänt på hur många år som hällst säger människor då. Nej det har det inte och en orsak kan ju faktiskt vara att vi inte haft varg i skogen heller? Våra förfäder utrotade den för att det gick inte att leva ett normalt liv sida vid sida av ett revirhävdande flockdjur, så enkelt var det med den saken.

Många kör också gärna med att vi inte ska pilla i naturens egna gång, den ska klara sig själv och man blir gärna idiotförklarad som motståndare till det hela, påhoppad och ansedd som en ond person med noll kännsla i hjärta och själ. Det är ju så att vi helatiden pillar i naturlagarna dagligen, vi lägger förtidigt födda barn i kuvöser så att de överlever, det är väl ett brott mot naturlagen för utan männsklig påverkan hade barnet inte överlevt. Vi käkar mediciner, byter organ vi åker flygplan världen över. Vi befruktar mänskliga ägg och spermier utanför kroppen och planterar in de igen, brott mot naturlagen. Det går att räkna upp tusentals "onaturliga" saker i det det moderna samhället många inte änns tänker på att vi gör ideligen.

Det går också skitbra att tycka att vargen ska leva fritt ute i naturen när man sitter i betongen på våning 24 och aldrig har haft barr i stövlarna för så nära skogen har man aldrig varit. Att skjuta av varg är ett kännsligt kapitel för att jag tror många relaterar vargens utseende till våra tama hundar. Men man måste begripa olikheterna, varg är varg och hund är hund samma sak men förbannat olika.
Många har också en föreställning av att vargen inte skulle gå till anfall mot en människa, det säger de lärde att det har ju aldrig hänt. Då undrar jag vad i detta rovdjur skulle stoppa den saken om jag knallade in i ett revir? På Kolmården hjälpte det ju föga, vargen har sett människor och levt nära människor och lärt sig att de inbringar mat till flocken, inget hot utan bara bra saker, ändå händer detta och flocken har inte reagerat onormalt. Alltså ser den ingen skillnad alls på den som träder över gränsen in i reviret. man måste också förstå olikheten mellan revirhävnande och jaktinstinkten. Att den slukar ett får eller älg lite då och då för att mätta sin mage är heller inte det samma som att försvara sitt revir.

Troligen kommer det hävdas att vargarna blivit galna av att stängas in i ett hängn, att det var just därför de attakerade djurvårdaren. Om detta kommer de lärde tvista, för mig är det bara en tydlig sak som har visat sig. Att vargen är en varelse man ska ha stor respekt för och förstå att faktiskt är ett rovdjur med otroligt stor kraft och som människa har du inte en chans.Att vi ska ha en reglerad vargsamt är också helt uppenbart och tydligt. Att pilla i naturens egen gång för att man vill minimera den känns sannerligen som ett långskott för mig. Det var länge sedan människan påbörjade den saken och vi lever nu i samhällen, precis som förr där det inte ges utrymme för en fri vargsamtam.

Inte att förglömma är att det finns många fler vargar i fårakläder än man kan ana runt om oss. Men det blir en annan fråga det.

Slut för nu.

För lite musik i mitt liv.

HÅRDROCK FÖR FANNNN !!!

Känner mina lustar för musiken slita i kroppen på mig. Nu var det galet länge sedan jag var på en konsert eller annat musikaliskt evenemang. Är så jävla trist att vara en vuxen person med massor av ansvar och trams, fuck säger jag bara. Om inte hade jag sattsat all In så att säga och dragit i väg på både det ena och det andra under sommaren. Men inte då, det måste fungera åt alla parter för att det ska bli något av den vara och just nu har det väl inte riktigt gjort det. Nya jobb, eller inget jobb, skolgång för barnen osv. Någon måste se efter djuren också. Tja så är det att vara vuxen och snart 40 jävla år. Det var ju enklare förr då man levde för en dag i taget. Eller i bland kanske med ännu mindre framförhållning. Skit på dig jävla vuxen liv, just nu är jag pittigt sur på det här. Finns det någon som tycker att det är så jävla roligt att ha det där ansvaret egentligen?

Givetvis ansvarar man ju för de barn man satt till världen, det är ju alltid prio 1 för min del. Men de är ju medgörliga och hakar gärna på alla äventyr och upptåg. Men sen allt det andra tramset man håller på med till största delaen av sitt liv!?!

Att överleva som att jobba, springa på AF, ringa viktiga samtal och det där. Det upptar en allt för stor tid och när man är ledig och fri i från alla kraven ja då orkar man inte eller så passar det inte för man måste jobba. Vad är det man dagligen jagar egentligen? Vad ska man hålla på så där för? Är det inte meningen att man ska leva när man lever. Man är ju inte speciellt fria att göra det man vill för man måste göra så mycket annat för att överleva? Det är ju en paradox som inte riktigt går ihop någonstans.

Nej kära nån vad jag vill vara fri, då menar jag på riktigt. Kravlöst och fritt, en husvagn att bo i och ett liv man vill leva. Dag för dag knalla runt i tillvaron utan att tänka 10 dagar framåt så skall räkningarna betalas eller vad man absolut måste göra nästa dag för att överleva.

Vet inte vad för hippiegen som vaknat till liv i kroppen på mig, eller i mitt fall handlar det nog mer om en hårdrocksgen som inte riktigt har fallit på plats tidigare. Antar att jag så totalt har värderat om mitt liv så tankarna i dag är långt i från det jag funderade på bara för några år sedan. jag vill ju inte änns bo i ett hus, det trodde jag ju aldrig att jag skulle tycka eller få för mig att inte göra.

I dag såg jag på tv 3 play om människor som lever väldigt nära döden pga sjukdom eller andra omständigheter. Då plötsligt fattade jag varför jag så här plötsligt har omvärderat allt gällande saker och det jag tidigare inbillat mig varit min trygga punkt i tillvaron. En person i programet sa, det här med prylar är meningslöst, det betyder inget. Det viktigaste är faktiskt familjen och de vännerna man har, det är det enda som betyder något när livet ställs på ända.

Japp där har vi det. Vi hade haft samma kaos och idiotliv om vi hade haft en nyrenoverad 10 rummare på Söder som vi haft trots att vi bor här. Vi hade haft precis samma skitiga liv med svårigheter om vi hade haft 7 millar på banken. Även om vi hade haft ett vitmålat hem med sjystaste nyaste tapeterna så hade det inte spelat någon roll alls. Vi fick det vi skulle hantera och gjorde det, alla ytor och prylar är fullständigt intetsägande och värdelösa. Det som spelar någon roll är vilka vi är, hur vi hanterade livet och hur vi tog oss igenom den smala flaskhalsen och sen ploppade ut på andra sidan, det spelade roll.

Inte fan hade jag varit gladare för att det hade varit det modernaste köket eller nyaste bilen på gården. Inte hade de senaste fem åren blivit ett dugg enklare att hantera för det. Hur många har sina prylar som substitut för något annat kan man ju fundera på då? Jag har säkert haft massor av prylar som jag tycket varit viktiga i mitt liv. Nu betyder det mycket mindre eller inget alls.

Min syster dotter tog mat i dag hon inte brukar ta. Sen sa hon, ja men man kan väl ändra sig. Just det, det är en otroligt fin sak att säga och verkligen mena det. Det tyder på ett gott självförtroende. Klart man kan ändra sig och för mig är det konstigt om man inte gör det. Hela livet är en process i förändring dagligen. Varför fega och inte lyssna på det man känner eller tycker? Många tävlar i sportsligare grenar, jag tävlar med mig själv och undersöker mina förmågor och vad jag tycker. Ständigt utmanande nya saker, och visst tusan är jag rädd och feg. Men jag tillåter det inte att bromsa mig i den graden att jag inte vågar, tvärtt om kan jag erkänna att nu är jag verkligen darrig.

Trixet är också att gå ut med en trevlig pigg blick och kanske säga hej och le åt andra människor i bland. Att faktiskt också tänka att mig rubbar INGEN, aldrig att jag tappar fotfästet och svajar iväg. Sjävlförtroendet byggs upp och det här uppfattar andra människor också. Det är då du syns och får respekt, inte för att man skrämmer andra men för att men sprider en kännsla av att man faktiskt är stabil, trygg och lugn.

Jag har aldrig haft speciellt taskigt själförtrodende av någon anledning, i alla fall inte sen tiden av den övre tonåren. Det är en gåva jag är tacksam för. Har alltid haft ganska lätt för att tala och försökt finna lösningar på saker och ting. Har ett ganska lättsamt sätt och nära till skratt, det är också då man finner människor som gärna byter några ord och som ser att man är en lättsam individ.

Huvudregeln är det att det du ger det får du tillbaka, och det stämmer så väl. Det är det mitt liv är ägnat åt känns det som i bland. Att jag är ganska talträngd hjälper mig ofta att finna trevliga människor, och jag känner ofta att just det är det som betyder något i mitt liv. Att sitta på cafee med en kopp java och samtala med en vän betyder så mycket mer för mig än att vara hemma och städa.

Så varför inte göra sig av med så mycket som möjligt av den varan i livet och verkligen bry sig om det man tycker så mycket om? Mer prylar och don betyder mer saker att hålla ordning på och att man måste städa för att det inte ska bli en missär.Jag behöver inte visa upp mitt hem som ett skrytobjekt inför andra människor. Jag vill prata med människor och finna nya reflektioner och tankar att fundera på, resten skiter jag i för det är inte roligt.

Nej det är sannerligen dags att finna tillbaka till det som betyder något och lyfta av det ok som tynger, det är mitt ansvar och mitt liv. Vill jag få det att ske så måste jag jobba för det målet, lätt som en plätt och inga kosntigheter alls. När det är gjort så är det är dags att åter igen ta tag i musiklivet igen. Men en sak i sänder, det är då det händet :-)