Suget efter kunskap.

Jag är superbra på att prata.Talar ofta och väldigt mycket. Skrattar högt och gråter i bland också. Har ett opolerat språkbruk men en ganska bra bildning trots allt ändå.

Jag tycker om att veta saker. Onödigt fakta kanske en del vill påstå men jag anser att ingen kunskap är onödigt. Just nu vet jag att Skarven tillhör pelikanfågeln även om det i bland kanske är aningen omdiskuterat i bland fågelkännarna.

Denna lilla fakta del om sjöfågeln Skarven har nu sorterats in i skallen på mig, har inget intresse alls av fågelskådning eller fågelläten. Det intreserar mig föga. Men visst är det väl skoj att veta lite om mycket.
Att just skarven kom på tapeten är i sig en lite skojfrisk historia. En vän till min dotter blandade samman garva och skratta och i all hast blev det då skarva, utifrån det föddes då ordet och uttrycket att man just skarvar när man skrattar fasligt hysteriskt. Och det ena gav det andra och nu mer går vännen under smeknamnet skarven. Och sist men inte minst finns nu denna lilla fakta ruta inpräntat om denna här sjöfågeln i min skalle.

Just den här typen av underlig slutledningsförmåga och faktamässiga saker fasnar i mitt minne som bomull på kardborreband. Det är väldigt enkelt att just ta in sånt här. Och jag vill verkligen slå ett slag för just den här typen av kunskap och vetande. En del kanske benämner som allmänbildning men som jag mer kallar street smart.

Att veta mycket om lite innebär att de sociala samspelet med andra människor blir otroligt mycket enklare. Du har alltid något att tala med nya människor om och öppna nya kontakter går mycket enklare. Om man då förstår vikten av att bruka sig av det på ett bra sätt så är man just gatusmart/ street smart.

Min brist är kungar och historiska händelser. Där sitter en låsning i från skoltiden antar jag. Men man kan ju alltid dra till med Gustav Wasa och hoppas på att det går vägen. Romerska sifferkombinationer kan jag heller inte, det är svårt tycker jag. Men V vet jag i alla fall att är fem och tänker då på
 Gusta V som kallas V-Gurra, alltid något att bidra med kanske. Om inte annat så kan samtalet inledas med det fakta att man faktiskt inte kan något om saken men gärna lyssnar och lär av den man samtalar med.

Vissa gillar ju att dumförklara människor med kunskap. Dumförklaringar av mig pga min kunskap är inget jag drabbas av allt för ofta,beror väl på att jag inte har kunskap av den digniteten kanske. Eller så kanske det är en kombination av kunskap och det yttre som gör att en del klacificerar in människor i facket nörd. Eller så beror det på att jag är tjock och där med är en uppfattning och fördom den att man är dum i huvudet. Jag tänker på en speciell händelse som blev så uppenbar under studentfirandet i byns centrala del, vet att jag har skrivet om det tidigare men mina tankar faller ofta tillbaka på just detta.När studenterna i från NV programet steg upp på står ett gäng killar brevid mig och hånar studenterna.
-Hhaha jävla nördar, fyfan vilka jävla töntar, säger en av killarna som jag vet lever ett liv utan arbete, gärna dricker öl och drogar lite då och då.

Det här förbannade hånfulla sättet att bara uttrycka sig gjorde mig först jävligt förbannad. Hur kan man dumförklara människor och deras studier? Det står väl alla fritt att studera sig fram till passande utbilldning. Att förutsättningarna och motivationen för det är olika är något annat.

Sen kom jag på att det enbart är killens avundsjuka som talade. Att han är ganska bitter på sina egna livsöden och val och måste då håna sina ganska jämnåriga medmänniskor för att de valde ett liv i studieböckerna i stället för livet på glid bland alkohol, droger och arbetslöshet. I stället för att göra  det jag först tänkte, som var en  regäl uppsträckning hos killen med avund, så skulle jag ha passat på att stegat fram och frågat en sak. Borde ha frågat om han själv ville entra scenen med studentmössan en vacker dag och om han var beredd på att förändra livet och ville ha ett arbete. Om han nu ville göra det valet att ta sig i från socialbidraget till en egen lön så är det aldrig försent att börja.

Har under sommaren funderat på händelsen så många gånger och jag vet inte riktigt varför den återkommer till mig. En ganska solklar sak är i alla fall att jag tycker att man som 20-åring med den här attityden och faktiskt offriga sättet att försätta sig själv utanför samhället är en stor bedrövelse och ett nederlag för alla, främst för grabben själv som just nu håller på att pissa bort sitt liv. Jag tycker att unga människor som inte förstår och ser livet mer värdefullt än så här verkligen behöver hjälp av vuxenvärlden att fatta galoppen och se sin del i framtida val.

Vet att killen kommer i från en icke akademisk familj men ändå en socialt anpassad familj. Inget så extraordinärt eller underligt alls. Kanske föräldrar som inte kännt sig direkt delaktiga i samhället pga olika orsaker. Kanske en liten sluten krets där den mer rädda sidan har talat i familjen, utanförskapet har blivit en självuppfyllande proffetia i stället för att se och försöka göra sig delaktig.Det är lättare att se och tycka illa om andra än ta en titt på sina egna livsval.

Det sociala arvet har nu deras son ärvt ner och han har lärt sig sedan barnsben att vissa minsann är märkvärdiga och tror de är något, oss är det synd om och han kan inte förstå eller se att han själv har makten i sitt liv att förändra det hela. Det här är inte saker jag gissar mig till utan saker jag själv sett och hört av familjen själv.

Att man som 20 åring bestämmer sig för att det bekvämaste enklaste livet är att leva på socialbidrag är i sig en bedrövelse, ingen skulle få komma in i den trallen, det är förödande och fullständigt helt förstörande för det mänskliga värdet och självkännslan. Det försvinner fort och det är svårt att ta sig ur trallen och offerkoftan är på. Vissa små halvhjärtade försök kanske görs att ta sig ur det hela. För att få socialbidrag så ska man vara inskriven på arbetsförmedlingen och det vet man ju vad de kräver. Man ska gå på kurser hit och dit, lära sig skriva CV och anat mycket bra att kunna saker. Här vill jag sätta stopp.

En del av er kanske skrattar just nu och tänker att den där bruden fattar ju inget, hur fan kan hon sitta där på sina höga hästar och tala om hur det är att gå på socialbidrag? Hon kan hålla käft och dra dit solen aldrig lyser. Om någon nu tror att jag inte vet vad jag talar om så kan jag faktiskt berätta att jag en gång i tiden var just en av de som fick socialbidrag, nu mer vill man väll kalla det försörjningsstöd för att förfina det hela en smula. Jag vet att det är en förminskade värld av människan att leva som socialfall, det kommer man aldrig i från. Även om jag är ur skiten just nu så kallar jag mig mer än gärna socialfall, allt för att faktiskt ge ett ansikte åt just vad ett socialfall är och att skämmas för den saken är inget som riktigt ligger för mig. Kan samtidigt passa på att spräcka myten om att man går på soc, grinar en skvätt och sen får pengar i näven som ger en guld och gröna skogar. Så är det inte. Att få försrjningsstöd är väl reglerat och samma norm för hur mycket pengar man får är väl reglerat. Och de som gnäller på hur rika de som går på soc är och har råd med allt kan ju testa själv och se om de håller sig för skratt eller inte.

Jag tycker att det altid ska vara en motprestation av något slag om man ska få socialbidrag. Är man ung som den här killen jag tänker på är så handlar det inte om att gå på arbetsförmedlingens kurser om ditt och datt, att liksom under tvång se till att det skrivs arbetsansökningar i parti och minut som troligen inte han vill (läs vågar) jobba med i alla fall.
Först måste man förstå att den här typen av individer behöver en grund att stå på helt i från ruta ett. I den här människans liv så handlar det inte om att lära sig skriva CV och söka jobb. Nej det handlar om att som steg ett förstå och lära sig att ta ansvar för sina egna handlingar och val. Det behöver man förvisso inte vara ung för att behöva lära sig, det finns många som går igenom hela livet och inte fattar den enkla ekvationen. Som ung har man i alla fall ett långt liv framför sig och tar man av sig offerkoftan så tidigt det bara går så är chansen i alla fall större att man får ett värdigt liv väl fungerar i samhället.

Efter att man lärt sig ansvara för sig själv och sina handlingar, även fått känna på det fakta om sin egen person och hur man fungerar så kanske man så sakta kan börja i små steg fundera framåt. När man fattar att sin egen arbetslöshet inte beror på regeringen eller invandrarna som stulit jobben så är det dags att fundera på fortsatta val i livet. Kanske kan man börja se att kunskapen inte alls handlar om mätbara betyg i studieböckerna. Kanske kan man börja ta till sig och förstå att kunskap
 inte är fel, inte behöver vara nördigt eller alls tungt att bära.

Kunskap handlar inte bara om matematiska lösningar eller gramatik, det handlar om att se världen ur ett större perspektiv och förstå sambanden av saker och ting. Jag har tjatat om det här tidigare men på något sätt så känns det som en insikt som långt i från alla förstår. Jag gillar tanken på att alla faktiskt tycker om något i livet. Det kan vara ärtor eller kanske musik, skateboard, naturen eller kanske bara ligga och sova. Ja men så bra. Utgå i från individens speciella intressen och bygg på det. Snickra på alla kunskap det bara går om just vad som händer när man sover och varför, eller undersök vad som gör att en ärta just är en ärta och grön.

När man sen väckt lusten av kunskap och varför det är roligt med kunskap så kan man gå vidare. Bygga självförtroende och ge det stöd som behövs för att fungera. Efter denna enklare varianten av beskrivning på ett bra mycket större komplext tänk så kanske man sakta och försiktigt kan börjas fasas in på det nu eventuella skrivandet av CV eller kanske framtida utbilldningar.Ledodert som absolut först måste matas in och förankras är personligt ansvar för vad du än tar dig till. Efter att ha förstått det kan kan man hata världen som en vis man sa till mig.

Grejen är ju den att man inte kommer hata världen och skylla på allt möjligt och omöjligt om man nått insikten om det personliga asvaret och sin egen del i hela faderullan. Alltså ger man den här typen av personligehet absolut det friavalet att tycka vad den vill, man tar inte ifrån den något, men man puttar in nytänket och möblerar helt enkelt om i sinnet. Produkten blir utifrån detta helt lysande och tankeutvecklingen är i full gång och processen har startat. Jubel i busken fan så bra och så enkelt det låter.

Det är inte enkelt, men det är heller inte ouppnåligt eller omöjligt på något sätt, man snackar gärna om att ge ungarna de rätta verktygen, vilket i sig enligt min egna uppfattning inte alls är förankrat i ordens rätta bemärkelse. Hos en del vardagshjältar finns detta tänket, men långt i från hos alla som borde ha det. Och absolut inte alls hos alla som ändå brukar sig av den frasen och ordval.
Back to basic och  tänk utanför den vanliga lådan  så skulle världen och livet se bra mycket bättre ut för de som faller i från. Fångar man de här kidsen tidiagre och puttar på i rätt riktning så är jag säker på att det är en samhällsekonomisk vinst i slutet, för oftast talas det om resurser och pengar som inte finns. Det är ett pissdåligt argument som jag aldrig kommer köpa eller gå på. Pengar finns punkt slut, det handlar om viljan att prioritera och lägga pengarna på rätt saker.

Därför tänker jag då skänka kommunen en liten ide och jag är tämligen säker på att skulle kunna fungerar. Jag är säker på att det går att skramla ihop en grupp via SOC, skolan och arbetsförmedlingen av unga människor som fallit ifrån fullständigt. De som befinner sig i moment 22 och har rätt till socialbidrag, tvingade till AFs kurser som är lagd på en allt för hög nivå trots att Af själv inte tycker det. Och utifrån det börja jobba med ungarna i personkännedom och att ta det personliga ansvaret.

Jag är inte upphovsmakaren till iden, jag vet att det finns på några orter. Men det här handlar kanske inte så mycket om att göra det så det ser snyggt ut på ett papper. Det här handlar om att rätt folk driver saken, de som vet vad det handlar om och faktiskt har det genuina intresset och personligheten för att fixa det. Och inom den här branchen och riktningen så har ju jag då mina personliga favoriter och egna kunskaper om att kanske se och förstå vem som kan och ska driva det hela framåt för att faktiskt nå resultat. jag skulle kunna snickra ihop ett dream team av människor väl lämpade för saken på en kaffe rast. Vilka det skulle vara behåller jag för mig själv.

De här ungarna behöver finnas i rum där de känner igen sig själva, de behöver känna igen sig i språkbruk och genom det känna tryggheten för att våga släppa de fasader och rustningar de dragit på sig genom årens lopp, kanske under hela sin livstid. Man måste hjälpa de att punktera myten om sig själva och sen vägleda de fram till det nya, men ingen ska göra det åt dom. Bara med en varsam hand lotsa de fram till kanske det första mötet med sig själv genom tiderna. Det är slut på clownen Manne och Eva Rydberg farsen nu. Dags för det verkliga livet.

Fasader ska rivas, murarna ska bort och det vuxna i livet finns som förebilder och hoppingivande medmänniskor, inte motspelare som bara raserar. Så vill jag att det ska fungera i stort. Att skapa en grupp med de här individerna ser jag bara som stora fördelar, de ska få känna grupptillhörigheten och i gruppen blir det en sorts hjälp till självhjälp. De var inte så jävla ensamma och utanför som de trott i många år. Det finns fler av samma sort. Och det är nu det börjar hända saker.

Kunskap om att lära ut kunskaper är svårt. Vågar man se, lyssna och försöka förstå i ett brett perspektiv och vävasamman saker och ting så blir det alltid mycket bättre.

Hur det än är så är kunskapen aldrig tung att bära, det är ganska kul att vinna i TP. Och vem vet när man behöver sin kunskap som aldra bäst, att skarven är en fågel i pelikanfamiljen kommer jag så småningom få nytta av det vet jag. När det väl är dags drar jag frm den kunskapen som ett ess ur rockärmen och kammar hem hela vinsten på Vem vill bli miljonär så är det bara.

Fridens liljor till er alla och en var där ute.

Spränga porslin med dynamit.

I dag blev jag bjuden på en kulinnarisk matresa till Sunne. Morsan bjöd in och i all hast stuvade jag in hundar och man i bilden och susade i väg.

Under aftonen var det dags för hembyggdsgården att sälja lite stadig mat vars namn är nävgröt och fläsk. En historisk måltid som sannerligen mättar hungriga magar.

Min absoluta favorit mat är den som innehåller fint fläsk perfekt stekt och lagom knaprigt. Till min förtjusning var det just så det var tillagat av damerna och herrarna i köket.

Slevade på nävgröten och en regäl skopa skirat smör, på med fläsket och sen en slev lingonsylt.  Lovar att varenda korvmoj, Mc Donalds, Pizzeria kan ta sig i rumpetten för jösses vad gott det var. Jag är en självutnämd fläskexpert och fläsk kan vara tilrett på mängder av sätt, i bland mindre bra och mer kokt än stekt, men här var det absolut helt perfekt. På pricken exakt så hårt stekt som jag tycker att det ska vara med en gyllenbrun fin stekyta.

De mera erfarna nävgrötsätarna varnade mig om att maträtten absolut inte skulle ätas till proppmättskännsla, riskabelt för att porslinet inte skulle hålla om någon dag då inkomst förvandlats till utgift sades det. Men i all hast så kunde jag ju inte låta bli och kännslan av en speciell mätthet som bara den här typen av mat ger kom så där lite i slowmotion, sen dumpade det bara till i magen och så sprängmätt var det länge sedan jag kände mig.

När man äter den här typen av maträtt så kan man ju lätt förstå kopplingen mellan kraftig hunger, hårt arbete och behovet av en stadig måltid. I dag är det väl i princip ingen yrkesgrupp som gör sig nytta av detta, men när det är så gott så fattar jag att folk vill äta det.

För många år sedan låg jag inlagd på sjukan, även om det handlade om ca 7 dagar så upplevde jag det hela som månader. Jag hade en svår streptocockinfektion i från örat ner i halsen och var isolerad under den tiden på eget rum. Fick inte se en människa under den här tiden mer än sjukvårdspersonalen inplastade som rymdvarelser rusa ut och in i mitt rum. Fick också besök av min sambo och kära vän och när de skulle åka så grät jag för det var så ensligt. Att vara isolerad på det viset sätter sannerligen psyket på större prov än man kan ana. Mitt ena öra var fullständigt igenproppat både av infektionen och massor av drenag och annat doktortrams de stoppade in. Det andra örat var inte fullt lika illa taget av streptocockerna men så pass igensvullet att jag var stendöv. Skitfränt att inte kunna tala i telefon eller lyssna på radio. Men jag kan ju säga som så att jag såg både Jerry Springer och Ricky Lake mima under en veckas tid. Rätt som det var blev de galna och slängde någon stol och på textremsan visades det bara prickar under Jerrys show. Ricky hade väl något mer samlade program,men visst var det väl så att en och annan storvuxen kvinna löpte amok och skällde ut sin man när han erkännde att han var homoxexuell och hade prasslat med grannfruns son.

Jag tjatade hål i huvudet på varenda infektionsläkare som vågade sig in i mitt rum. Snälla skriv ut mig jag vill HEM men det gav ingen större framgång. De ville behålla mig tills infektionen stillade sig då det snabbt kunde bli en akut risk för att streptocockskiten kunde trilla ännu längre ner i halsen på mig och det akuta kunde då bli att det svällde igen. Om detta skulle ske kunde det bli så att de snabbt behövde skära upp ett hål i halsen på mig för att ge mig lite luft.
 Okej då, dö eller fortsätt umgås med Ricky Lake och Jerry Springer, nästan så jag suktade efter att få slå ihop ögonen mellan varven men livslusten och längtan att få bli frisk behöll väl sansen i min skalle trots allt ändå.

Tillslut så började väl läkarna mumla lite om att jag tycktes svara på medicineringen och jag kännde att plågan snart var över. Så igenkorkad i öronen och halsen har jag aldrig varit varken förr eller senare. För att vända det negativa till något bra så kan man ju säga att min hals inte tillät mig äta någon mat, aptiten var puts väck och ingen blir väl direkt sugen på sjukhusmaten.

Men så snart medicinerna började slå ihjäl streptockokerna så vaknade ju aptiten till liv också. Febern försvann och jag började bli mig själv igen. Den sista ronden som handlade om mig plev aningen speciell.

-Jaha fröken , vad jag förstår så har nu din infektion gått tillbaka och du säger själv att du känner dig mycket bättre, stämmer det?
-Ja visst stämmer det. ( ville vråla snälla doktorn säg att jag får åka hem nu så frisk och kry som jag känner mig nu har jag aldrig kännt mig)
-Har du funderat på hemfärd?(pucko doktor, klart att jag har funderat på det sedan dag ett)
-Ja jag längtar så mycket hem nu. Och jag skulle bli väldigt glad om du ville skriva ut mig just nu faktiskt.
-Jaha men det tänker jag inte göra.

Kännde hur jag tappade hela ansiktet och faktiskt var nära att brista ut i ett stort hysteriskt anfall och gråta som ett litet barn. Som tur var stoppade jag mig själv i bråkdelen av en sekund före brytet, hur det gick till vet jag inte. Antar att det berodde på att doktorn bredde på ett gapflabb och såg ut som Kalle på kaviartuben.

-Jag skojade bara, klart att du ska få åka hem idag. Jag skriver ut dig för alla proverna ser bättre ut och nu är det inte längre en akut och du mår nog bättre av att åka hem.
-Tack snälla du, men det där skämtet var fan inte roligt, skoja med någon annan är du snäll.
Sen skrattade vi gemensat en stund även om det var på vippen att de hade fått kört mig i från infektion till akutpsyk om mitt bryt verkligen hade brutit ut.

Antar att doktorn hade fått information om mitt förbannade tjatande om att få åka hem. Han kanske ville hämnas en smula för att personalen hade blivit söndertjatade. Eller så var han bara en ovanligt skämtsam doktor som gillar att driva med sina patienter. Jag vet då inte hur det hela kom sig mer än att jag packade i hop mina prylar och snabbare än en avlöning rusade ut i från infektion.

Transprot hem ordnades via sjukresor och jag ringde hem och berättade för alla att om någon timme är jag åter i byn. Min kära svärmor frågade mig om jag önskade mig något speciellt att äta när jag kom hem. Och min kurrande svultna mage svarade helt spontant på den frågan, jag vill ha stuvade makaroner och fläsk.Och det fick jag. Det har aldrig smakat så gott som då, perfekt stekt fläsk aldeles så där lagom gyllenbrunt och knaprigt. Jag har älskat fläsk i hela mitt liv, gärna med palt och en vitsås med mesmör i. Stuvade makaroner går jätte bra liksa så brunabönor.

I dag har en nu fläskrätt introduserats för mig och varianterna tycks vara många men alltid lika gott. Nu blir då frågan hur det ska gå när inkomsten omvandlats i magen till utgift efter denna mastodont måltid, men det får visa sig sedan och oavsett så var det värt det.

Vill någon plåga mig regält så ge mig ett fortsatt liv utan fläsk, det bästa finaste av alla är Dalagrisens fläsk. Det är då maten smakar som bäst :-)

Förbannade föräldrarskap!

Att vara förälder är ett komplicerat koncept som nog inte är menat för den nervsvaga. Om inte annat så blir man det under resans gång. Har alrdig varit så lycklig, har aldrig varit så från vettet skrämd och livrädd, har alrdig kännt så mycket kärlek som genom föräldrarskapet, har nog heller aldrig varit så in i den milda grad förbannad som jag kan bli på mina ungar.

Vill man undersöka sina egna dolda sidor så ska man bli förälder, ungarna är experter på att plocka fram dom och snyggt smacka upp de i nyllet på oss morsor och farsor.

Vad betyder det att vara förälder?  Antar att den frågan inte går att svara fullständigt på någon gång. Det är svårt, men en av mina uppgifter som förälder anser jag är att putta ut ungarna ur boet så att de reder sig själva under den stundande vuxna perioden av deras liv. Jag står nu inför den stunden att avnavla mig i från min äldsta vapendragare och kopia av mig själv. Jag erkänner det helt utan några som hällst pistolhot, det ska bli skönt när hon flyttar hemifrån. Hon själv sa en gång för länge sedan, du mamma vet du vad, luften liksom räcker inte till för oss båda här hemma. Så sant!

Det ska bli skönt att få tillbaka min luft och hon sin luft och finna en plats i universum där bara hon råder över sig själv och sin person. Jag älskar det här lilla livet mer än mitt eget liv, vi har kämpat så länge och nu börjar det ta slut på moderskapet som det har varit. Det är nu dags för den lilla flickan att bli stor, och mamma kommer inte på villkorsvis curla mer. Moderskapet ska nu snart in i en ny fas, en moderlig kärlek och stöttepelare på ett vuxet vis. Att det ska bli skönt att åter få tillbaka min luft betyder inte att jag tycker illa om, eller att jag vänder ryggen åt. nej snarare tvärtt om, jag sköter mitt föräldrarskap så som jag bör, jag knuffar ut den lilla fågelungen i livet för att testa sina egna vingar och provflyga för att se att det bär.

Givetvis är jag rädd, rädd för alla faror, rädd för att sjukdomen ska spåra ur, rädd för.......ja ta mig FAN ALLT! Och jag försöker att inte se mig sjävl som den avgörande faktorn i hennes liv, försöker se och förstå att hon måste ansvara för sitt, lika väl som jag för mitt. och i det måste jag vara stenhård och konsekvent, jag lever inte hennes liv, jag kan inte det även om jag i bland önskade att det var så.

Jag drömer om en tid på ålderns höst där kärleken sprudlar och mina barn slår en signal för att höra hur det är med gammla mamma, jag drömer om en tid då de kanske tillsamans med mig minns tillbaka till den där tiden då de var små. Att de minns saker vi gjort tillsamans och att de kan se på saker med glädje, även om livet inte har varit en dans på rosor. Just nu slits jag mellan hopp och förtvivlan, antar att det beror på gammalt groll och erfarenheter som är allt annat ärn rosafluffiga bommulsmoln på himmlen. Tiden med mitt älsta barn har varit svår, det sitter kvar i varenda liten cell i kroppen. Att inte veta om man får samtal av någon som berättar det värsta, ditt barn lever inte. Den delen av föräldrarskapet hatar jag, jag avskyr det, och jag blir bara av att fundera på det gör mig darrig.

Så många stunder jag inte vetat alls hur det är med mitt barn. SÅ många vakna nätter, eller nätter man i alla fall har blundat med ögonen men ångesten över den fruktansvärda situationen har gjort att jag satt mig rakt upp i sängen för att bli klarvaken och hämtat luften som försvunnit ur bröstet på mig, allt av ångest och en förskräcklig rädsla för att något hänt, nu har det gått över styr. Att leva med ett barn vars sjukdom snabbt blir en dödsfälla om den inte sköts om är svårt att hantera. Plusa sen på lite annat dåligt mående och frustration samt en del tonårsrevolt så ja då slipper du sova under några år, och jag hatar den delen av föräldrarskapet. HATAR!

Jag lovar att den som aldrig levt med skräcken om barnet är vid liv eller död aldrig kan föreställa sig den plågan. Jag själv hade inte den blekaste susning om hur det var, även om jag trodde att jag visste och hur hemskt det skulle känndes. Samtidigt är jag ytterst tacksam att jag inte hade en aning om hur det skulle vara, hade jag vetat det på förhand så hade jag nog i förebyggande syfte bett en läkare om en narkos eller liknande verklighetsflykt under en bra lång tid.

Men man gör det man måste göra och det är då den andra delen av vardagens alla göromål prioriters bort, väldigtt långt bort. Att leva och överleva är långt i från samma sak. Det är inte jämförbart på något vis. Vet en gång när min yngrevapendragare vaknade en morgon, han var hungrig och kanske lite för liten att klara koka gröt och ordna för sig under frukost. Jag låg i sängen fullständigt förlamad och noll handlingskraft, orkade inte mer än knappt andas. Han fick ta sig chips till frukost, det skulle aldrig komma på tapeten annars, men det här är en del av just det vi kallar överleva. I dag ska jag bära det samvetet med mig, varje dag varje minut. Jag kunde inte hur än jag försökte hjälpa mitt äldre barn, jag kunde inte heller skydda mitt yngre barn i från hela den här tiden och alla dess effekter och verkan åt alla förbannade håll. Och hjälpen vi bönade om kom aldrig.

Att min son käkade chips till frukost den där gången kanske inte känns så speciellt hemskt ryckt ur sitt samanhang. Men för mig är det en symbolisk händelse om hur det var ställt, hur han som bara råkade födas in i den här familjen fick stå tillbaka under många år. Han fick under den tiden i livet det ska vara som roligast och trevligast klara sig själv på egen hand många gånger. Orken att suporta honom i livet fanns inte, han fick lov att fungera själv. Och det har han gjort. Han fick inga men av att äta de där chipsen, han tyckte snarare att det känndes busigt och jätte spännande. Han njöt den där morgonen och kännde sig lite som en out law som bröt en norm. Men jag bär ständigt samvetet med mig. Så många gånger jag önskade att jag orkat engagera mig i hans liv mer, åka på bad, åka ut till pulkabacken, eller kanske till ishallen. Men det fungerade inte så, men han föddes som en ensamvarg och på något sätt så kanske det var meningen att det skulle vara så.

I timtal har han varit ute på gården själv och pulvrat med sitt, snickrat, sågat och skruvat. Han har aldrig krävt så mycket som barn. Han har heller aldrig krävt socialsamvaro med vänner, han tycker om sina vänner. Men aldrig varit av den sorten som helatiden ska leka med någon.

Livet just nu är lugnare och stillsamt, i alla fall när det gäller den här biten. Men skadorna sitter långt rotade som äckliga små varbölder som stör det vardagliga livet. minnen kommer i kapp, vissa dagar ska skallen bearbeta trauman bestämmer den sig för. Då skriver jag, jag skriver och skriver och river sönder eller kastar bort. Jag gråter och förbannar det hela, jag hatar den biten i föräldrarskapet. Plågan och de ständigt blödande såren som aldrig läker helt. Om jag inte hade älskat mina barn så innerligt som jag gör hade det här aldrig gått vägen. Det hade aldrig genomlidits. Och jag skojar inte när jag säger att jag faktiskt stundvis själv trodde att jag skulle dö i det hela. Att jag inte skulle överleva så illa är det och nog i det närmaste jag kan beskriva det hela. Man slänger sig ofta med uttrycket, oo jag tror jag döööörrr. Eller jag skrattade så jag dog, eller du skrämde nästan ihjäl mig. Det är uttryck som understryker kraften i ordvalen. Men när jag säger att jag trodde jag skulle dö då menar jag det perscis ordagrant också.

Som i många andra samanhang så saknar jag rakt och uppriktiga samtal om saker och ting. Det är fan inte så jätte roligt alla gånger att vara förälder. Det kan vara en ytterst plågsam process, och det ska man också få känna, säga och uttrycka även om man älskar sina ungar för det gör man som förälder. Om inte skulle det liksom inte fungera så den biten kan vi släppa till anknytningsteoretikerna som gillar att studera den biten, de som gillar att studera den saken och utifrån det dra sina egna påhittade sanningar och filosofier.

Att ungarna vitt och brett uttalar sig om vilka skitföräldrar de har tycks ingen lyfta på ögonbrynet för, det sägs tillhöra den normativa utvecklingen och något som ska vara så. Då anser jag att det faktiskt gör det helt legitimt att vi föräldrar också har rätt att rasa över våra ungar, vi ska också utan några dömande blickar eller knepiga kommentarer faktiskt också få säga att föräldrarskapet fan inte är en dans på rosor, att det är svindrygt att tygla en unge som leker vuxen och tror sig kunna världen.

Nu brukar jag mig sällan av ett borstat polerat språk i mina uttryck, jag har min skrivstil och mina kraftuttryck sen är det väl upp till var och en att tolka in saker och ting hur de vill om det nu alls vill det, men visst har jag också snorungar här hemma som går mig på nerverna mellan varven. Mina ungar kan konsten att locka in mig i fällan gång på gång och slaget i Poltava bleknar och får liksom en annan innebörd när vi strider här hemma.

Samtidigt har jag de snällaste, godaste skitungarna också, det är alltid dubbelt och när de vill så briljerar de fullständigt. Ytterligare en sak som jag gärna vill delge er är att det inte beror på mängden ungar man har. Det hela beror mer på deras personligheter och hur de är. Jag har två juveler och tveklöst skulle det troligen vara enklare att hantera 10 stycken med en annan sorts personlighet. Så försök liksom inte att  klappa mig på huvudet och säg att jag har ju bara två barn att ta hand om grannfrun har ju 10 ungar och DÅ kan man börja tala.

Nej det här med föräldrarskap är något aldeles speciellt och nog det svåraste jag kommer göra i mitt liv. Mycket lättare skulle det ju vara om samhället tillät oss att få spy ur oss om det vi verkligen känner när det bränner till. Kännslan är ju inte likställt med kärleken till våra barn, tror man det ska man nog ta sig en till funderare.

Jag älskar er mina barn/ mamma.

Moskito från helvete.

I dag trotsade jag naturen. Gav naturen ett fuck you finger och försökte vara tuffare än agent X9 på väg ut till mission meta fisk.
Jag kom på andra plats i den tävlingen kan jag säga. Den förbannade myggen vann storslaget så klart, det var inte tal om målfoto utan mer en helt solklar första placering åt myggen.

Under planeringen inför den stundande fisketuren så kikade jag ut och det blåste en hel del. Tänkte då att de små satans vingar inte skulle bära så bra utan så klart blåsa ifrån mig, inte mot mig! Naturen pekade fuck you tilbaka till mig och myggsvärmarna kom hotfullt mot mig som en hel armé bombplan.

Tack era fanskap,ni förstörde min fina kväll då tanken var att meta upp några fina firrar att röka. Jag erbjöds myggmedel men brukar inte fixa det så bra heller.Tackade nej och ljög om att jag var Stålmannen. Undrar om min sambo gick på det?

Försökte uthärda fiskekvällen så gott det gick men när myggen skapat ett litet mindre månlandskap på min kropp av kratrar och bulor så fick jag kasta in handuken. Jag lurade min man igen, sa att jag var trött och måste åka hem. Klockan var vid 21 och han bara garvade och sa okej, visst är du det. Bäst att vi packar ihop då.

Under hemvägen så fann han några kantareller. Han stekte de åt mig och gjorde en god macka till mig. Han ville ge mig en kantarell för att han faktiskt gillar mig. Det strålade kärlek och värme av den fina handlingen och han vet att det som går att ätas uppskattar jag mycket :-)

Annars känns livet väldigt i uppförsbacke just nu. Inget är så där lätt och enkelt att göra. Det är en svår startstrecka och jag vete tusan hur det hela ska sluta. Just nu så mycket att ta i tu med att det liksom leder till handlingsförlamning. Gnistan är borta och det hela är omänskligt tungsamt just nu. Jag tillhör skaran som är otroligt kännslig för mörka dagar och jag brukar ha en liten dipp under vinterhalvåret. Gissar att det är solens frånvaro som nu har bidragit till min hopplösa energilöshet och emotionella tillstånd. Eller så är det väl bara så att jag befinner mig i det modet just nu, vet inte riktigt.

Har så många vänner och stöttepelare runt mig men ändå känns det lite ensligt, väljer väl bitvis den sidan själv också för jag behöver nog en del ensamhet just nu. En liten stund för vila. Jag har i alla fall inte förlort hoppet om att det en dag ska bli strålande solsken och ganska lugnt i mitt liv. Det hoppet har jag inte förlorat och siktet är inställt på den dagen.

Här om dagen så förde jag på tal att det skulle vara så roligt att veta vad en vän till familjen gjorde just nu. Undrade lite hur han hade det och hur hans liv var. I dag så ringde han. Visst är det helt fantastiskt! i från att inte hörts på månader så ringer han som på beställning. Dagen i dag har varit fulld av många bra saker som jag ännu inte riktigt har sorterat. Min hjärna kräver viss harmoni för att jag ska kunna se och lägga saker i sina rätta fack.

Dels detta fantastiska telefonsamtal i från min vän som fick mig att fundera på så otroligt mycket, dels att jag fick den äran att på ett så fint och ödmjukt sätt bli omskrivern i bloggen som heter Lärarjäveln berättar. Att bli omskriven där gjorde mina tårkanaler väl fyllda och någonstans inom mig så kännde jag att revanchen på mycket togs. Jag erövrade tillbaka något som sedan urminnes tider har tagits i från mig, allt för att lärarjäveln ville skriva om mig. Det jag fick tillbaka var lite av mitt värde som människa, det som togs i från mig ganska tidigt i skolan. Vissa lärare har satt sina prägel på mig genom mycket bra saker och vänligt bemötande. En del har verkligen utnyttjat sin ställning och gjort mig mycket illa. Men vad kan man göra åt den saken i dag, inget mer än aceptera fakta och knalla vidare i livet.

Det är just vad jag ska verkställa också, knalla vidare och förtsätta skratta naturens onda fenomen i nyllet för. Fuck You säger jag igen, bara för att jag kan och vill säga det hur fånigt och barsligt det nu än må vara!

Olle Jönnson i morotslandet.

Olle Jönsson/ Lasse Stefanz

Dansbandsveckan är nu över. Har redan varit ner på Hemköp och beskådat det ökenlandskap som påmminner om ett stäpplandskap. I stället för de där runda buskbollarna som blåser runt i vinden på filmer så ser man skräpet och en del rester av den stora dansbandsfesten, det blåser runt och måsarna har en egen fest och firar det hela storslaget.

Hur har då min vecka varit? Jag som hårdrockare är ju en katt bland hermelinerna under den här veckan kan man säga. Jag tycker inte om musiken och dansen, det ger mig onda känningar långt in i ryggmärgen. Men en hel del trevliga människor har jag träffat och skrattat många gånger. Har nog tillbringat den största delen av min tid i bilen, dels för att kika på folklivet, jagat Olle Jönsson eller kört runt på folk som inte själv anses uppfylla kraven för körbara krav.

Jag har även hunnit med campinglivet i husvagn, sussade över i syrrans kn*llburk, blev inget rajtan tajtan av men ack så skönt att sova någon timme i lugn och ro. Jag har smakat Somalisk mat som jag köpte av Soelens Mat och där också knöt nya vänskapliga kontakter. Jag har varit en sväng till lasarettet i Falun, träffat mina vänner i Nås, hämtat min man vid Värlandsporten, firat min mammas födelsedag, hämtat och skjutsat ungar. Stressigare vecka än någonsin och då har jag ändå inte satt min fot på varken Orrskogen eller Öltältet. Har heller inte varit på byn en sekund under dagtid för att se om Tur-Åkes vitsar förändrats över åren.

Olle Jönnson förlustade sig kungligt på det lokala hotellet, det handlade både om guldklavar och cowboyhattar. Vidöppet fönster, några kvinnoben och en Olle räddade min vecka. Synd nog beskådade jag inte spektaklet själv, men jag har den turen att få förstahandsinformation. Jag vet nu mer att myten om Olle som kvinnotjusare inte är en myt, det är sanning och det ger mig ju ännu mer material att driva jeck med den snuskigaste dansbandspersonligheten genom tiderna.

Har funderat många gånger vad det är som gör att denna ocharmerande, tunnhåriga man med cowboyhatt lockar till sig harem av medelålders kvinnor med solairiebränna värre än värst? Slutsatsen av det hela är i alla fall att det inte handlar om utseendet, bortsett i från det så främjar han ju inte sitt yttre heller genom att ha ett ödmjukt sätt. Har man inställningen av att vara en skänk av gudarna till kvinnorna så känns det som öppet mål för oss på andra sidan Olles harem, jag tycker Olle är en stor fåntratt så är det med den saken.

Veckan är nu avklarad och vardagens slit och släp gör sig redan påmind. Jobbigt! Flyttplanerna fortskrider och det stora dilemmat på min himmel just nu är hur och vad som ska göras med hundarna. Omplacering eller ett slutgiltigt hejdå är det jag ständigt slits mellan. Det är svårt och jag känner mig som en skurk, men livet blev inte som jag hade tänkt mig så jag får lov att ta det ansvaret utifrån det vi står inför nu.

I dag har vi också årsdagen då Norges historia skrevs om. Inte bara Norges utan en händelse som inte liknat något vi tidigare varit med om. Demokratiska frågor ligger mig varmt om hjärtat och jag vill främja, stötta och vara en delaktig person i strävan efter att stoppa rasistiska åsikter och högerextrema företeelser. Att ha den viljan inom sig är ganska svårt, jag ser så mycket och tar in en hel del av det, i bland önskar jag bara ett litet idé att krypa in i för att vila tankarna i bland. Jag vill inte ha en värld som hatar, jag vill ha en värld där människor lever gemensamt på ett respektabelt sätt. En utopi må hända men ändå en vilja och strävan jag har.

När jag slänger en blick över det här blogginlägget jag skriver nu blir jag aningen full i skratt, men om man vill så ser man en hel del av min person i det hela. Jag har mycket att fundera på, jag flyttar, jag grubblar på rasism och jag har Olle Jönsson som en skräckblandad förtjusning i mitt sinne. Ja det är så här jag är. Funderar mycket, tänker en hel del och ständigt innfinner sig kännslan av att jag sitter fast. Jag tar mig inte framåt, jag vill utveckla mina tankar ytterligare men vet bara inte riktigt hur. Jag är ingen tävlingsmänniska i sport, men däremot så kräver mitt sinne nya utmaningar och infallsvinklar av den världsbild jag har för stunden.

Jag är en filosofisk person, men ännu mer en humanist. Jag är ingen person som gillar att nöja mig med ett faktum, jag är tämligen säker på att det alltid finns så mycket mera att lära och förstå. Just nu den stora frågan, var det så här mitt liv skulle bli och se ut? Är det så får jag panik, det är ju fullständigt urfuttigt och tramsigt. Jag har mer att ge det känner jag. Och vem ska göra något åt den saken då tro, jo det kan ju bara jag själv göra och det är där jjag sitter fast. Exakt vad är det jag ska göra får att komma på banan igen?

Suktar efter utbilldningar, kurser och massor av intressanta saker jag vill göra. Men först och främst måste jag finna ett arbete så att det skräller till på kontot i bland, hällst en gång i månaden. Har kommit i ett läge just nu som håller mig aningen tillbaka, orken tryter och jag är bara så trött på så mycket. Vill skratta och vara glad igen, vill leva bekymmerslöt och fridfullt. Allt för stora beslut och svåra fall grusar min väg en aning. Ska man vara i det jag lever i ska man vara stark som en oxe, inte vika en tum. Stå pall stormande hav, njuta i solesken och i bland kanske man bara msåte sitta på en stol och se ut genom fönstret. Jag är inte alls nedslagen eller deprimerad, men bara utmattad. Kanske är det en form av deprisson vad vet jag.

Hur det nu än är så känns det aningen motigt just nu. Tungt att dra lasset och jag önskade bara att vi var ett år fram i tiden för då är planen den att det hela ska vara i en helt annan fas. Då ska vi ha tagit oss dit vi vill. I bland känns det oändligt långt fram i tiden, i bland går ett år väldigt fort. Oavsett så ska dag för dag avhandlas och göras till historia.

I morgon är en anan dag.