Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

torsdag 17 januari 2013

När livet gick sönder, om en förödande relation.

Redaktionen på Karlavagnen bad mig skriva om ämnet eller ringa in. Och jag är ju en fegis och för mig är jag tryggare med det skrivna ordet. Nu blev mitt mail så långt så jag kommer nog kanske inte med. Här är i alla fall det jag skickade in.



Hejsan Karlavagnen.


Har under en mångårig period i olika grad fått leva med konsekvenserna av att jag en gång i tiden valde fel partner. En relation som jag i dag inte kan förlåta mig själv för, även om jag nästan dagligen jobbar med att förlika mig med att jag inte kan göra något ogjort. 
Relationen varade under katastrofala former i ca 3 år. Och under den tiden blev jag gravid och fick en vacker liten flicka. Hon föddes dec-1995 och några år senare var jag en ung ensamstående mamma. 

Redan under separationen så fick jag höra att pappan tyckte sig hade rätt till 50% av sitt barn. I bland var det större hot som att han skulle se till att jag aldrig fick se henne igen osv. Allt handlade om ett maktspel, ett spel för att försöka knäcka mig Han sa det också åt mig i telefonen en gång, att han skulle se till att plåga mig tills jag var död. De orden sa han i början av hela den här fruktansvärda processen som skulle pågå i 16 år.

Man kan tro att man lever i ett rättsäkert Sverige. Ett land där man får hjälp av Socialtjänsten, där man ska kunna leva tryggt och vara säker på att alla skyddsbariärer kring ett barn ska fungera. Vi har lärt oss den hårda vägen att det inte fungerar så. 

Han har tagit sig igenom skyddsbariären på sjukhuset trots att han inte är vårdnadshavare. Efter en lång process i syfte att skydda mitt barn dömde Tingsrätten att han inte var lämplig och kunde ansvara, jag blev enskiljdvårdnadshavare och kännde det som en lättnad. Tidiagare hade han missbrukat detta in i minsta detalj. Under tiden med gemensamvårdnad så vägrade han skriva på våran dotters handlingar för ansökan om pass, det resulterade i en inställd semesterresa. Pengar jag sparat under våran dotters liv i från mitt konto kunde jag inte komma åt när hon behövde en ny cykel. Eftersom kontot de kom in på var registrerat i hennes namn så behövdes båda vårdnadshavarnas underskrift för att ta ut pengar. Han vägrade så klart och orden han sakt några år tidigare ekande i huvudet på mig, jag ska se till att plåga dig tills du dör.

Jag började så sakta förstå att hans största livsuppgift var att plåga mig. Han kunde aldrig se eller förstå att den som drabbades hårdast av det hela var hans eget barn. Jag tror att han inte klarade av att se henne som en egen individ,, jag tror att han bara kunde se mig i henne och där med inte heller sätta sig över det hat han kände mot mig. 

Jag har aldrig riktigt förstått vart detta hatet mot mig kommit i från och vad det grundar sig i. Kanske är det så enkelt som att han inte klarade av att kontrollera mig så att jag stannade i hans grepp i relationen. Kanske känner han sig kränkt eftersom jag var stark nog att ge mig av. Kanske grundar sig en hel del i hans egen uppväxt, som en av de äldre i en stor syskonskara kanske han alltid varit bortglömd och aldrig fått kärlek och bekräftelse av sina föräldrar. Jag har alfrig fått svar av honom själv vad det är han vill uppnå.

Under alla åren har jag bett socialtjänsten om hjälp för någonstans har jag känt allvaret i det hela, Jag har bett om hjälp för mitt barns skulle, jag förstog att detta orsakade enorm själslig skada för mitt barn.
Vid 6 års åldern sa hon att hon inte ville leva längre, att hon ville hoppa framför en bil så att hennes pappa slapp betala underhåll för henne. Detta känndes i min mage som ett otroligt katastrofläge, socialtjänsten tyckte inte alls att det var så farligt och vid det tillfället bad jag om hjälp hos BVC eftersom hon i det läget inte var överskriven till skolhällsovården.

Handläggaren på soc blev fruktansvärt förbannad och skällde ut mig, i dag förstår jag ju att jag råkade trampa på tårna hos handläggaren. Jag hade trampat på yrkestoltheten, ung mamma som inte köpte handläggarens åsikt och tycke om att detta inte var så farligt. Och att jag tog det med BVC var tydeligen upprörande  ansåg SOC som sa att hon inte tänkte bedriva dubbelarbete utan jag fick lov att välja vem jag pratade med.

Jag tror att det är i och med denna handläggaren allt sedan gick fel. Försökte reda i det hela med hjälp av samarbetsamtal, tingsrättsförhandlingar om umgänge, vårdnad som då alltid Tingsrätten lyssnade på till min fördel och det jag ansåg och anser var det bästa för mitt barn. Men socialtjänsten har alltid varit flat, de har aldrig ställt krav på pappan utan han har hela tiden kunnat strunta i möten, kallelser och hittat på undanflykter som att han har bokad tid i tvättstugan till att det varit för långt för honom att åka. Då pratar vi om 13 mil enkel resa med det faktum att det har handlat om hans barn. Han har anklagat mig för att betalat socialtjänsten för att stå på min sida, medan jag har hävdat att det handlar om dottern, inte val av sida.

Efter alla år så händer det jag har insett och fasat för under nästa hela mitt barns liv. När hon är i 12 års åldern drabbas hon av en psykisk total kolaps. Hon utvecklar ett självskadebeteende och samtidigt insjuknar hon i en kronisk sjukdom. Även byte till en skola för högre årskurse och nya klasskompisar sker i samma period

Åter igen en intensivare kontakt med socialtjänsten, vilket jag ångrar bittert i dag. Jag bad om hjälp och det är mitt största misstag nr två i mitt liv. Pappan kunde fortfarande med sina ord och in nestlande struntprat få denna myndigheten att misstänka mig och min sambo sedan många år tillbaka för det ena värre än det andra. Det värsta var nog att man kände sig totalt förnedrad bara genom dessa frågor som ställdes i syftet att utreda lämpligheten av mig som mamma och förälder. Socialtjänstens sätt att se på saken har varit ytterst märklig och jag är förvånad hur man kan arbeta på det viset. En  tro och egentliga syfte att hjälpa människor i utsatta situationer, framförallt vara den myndighet som ska stå där och hjälpa barn och ungdomar.

Under tiden mitt barn skar sönder sin kropp, formligen skrek efter hjälp och uttryckte sin frustration på olika sätt så var det viktiga förs socialtjänsten att öppna akter efter akter och utreda pappans oro och påhitt om mig. Han påstod att jag misshandlade henne, han påstog att jag hade låst ut henne så hon fått sova i bilen. Han påstod saker som ännu i dag är så kränkande att bara tänka på, saker som bara är påhitt i hans jakt att plåga ihjäl mig som han många år tidigare lovat mig, ett löfte som han nästan klarade av att hålla.

I dag nästan 16 år senare så har jag och min dotter en otrligt bra kontakt. Så nära som vi står i dag har vi aldrig varit. Men vi har kämpat för det, jag valde den där gången för så många år sedan att aldrig, aldrig ge upp för hennes skull. Jag stog fast vid mitt ord. Det bästa av allt är att hennes pappa inte lyckades med det han lovad, att plåga ihjäl mig. Även om det i bland har kännts mycket nära, orken har sinat, förtvivlan har varit stor och hjälpen så avlägsen. 

Men i dag vet jag att jag är en människa som har en styrka som kanske inte är alla förunnat. Jag har visat min dotter att kämpa för det man tror på. Jag har visat henne att mig kan hon lita på, då hon så klart under en tid tvivlade på hela vuxenvärlden, även mig då hon av en förälder kunde bli så sviken, orkar då mamma så fast eller kommer hon att svika mig också?

I dag har jag utvecklat och tyvärr befäst en klaustrofobi som jag själv härleder till min historia. Jag har kännt mig så utpressad på ruinensbrant och jag antar att det varit en ångestklump som kännts liknande ett struptag på mig. I dag har jag svårt att åka hiss, flyga klarar jag inte av. Och jag sätter mig inte gärna längst in i en lokal med massa människor. Jag måste alltid ha en fri passage att ta mig ut så i bland kan även Bio vara svårt. Jag har även svårt att befinna mig på öppna ytor, det man kallar torgskräck. Kan i bland känna högre puls och hårda hjärtslag bara av att sitta i bilen och åka förbi ett stort öppet fält. Antar att detta också grundar sig i min historia, men hur det kommer sig är inte lika solklart för mig. Det förvånar mig en smula att man kan förstärka sina fobier så att det eskalerar så i den milda grad. I min ungdom kunde jag flyga och kände inte alls av dessa fenomen. 

Men jag ska så klart jobba mig i från detta också. Jag klarar hissåkandet lite bättre nu än tidigare. Och mitt mål är att så småningom klara av att flyga. Det är en dröm och längtan jag har för att kunna se mig om i världen och uppleva saker.


Detta blev ett långt mail, men min historia är svår att förklara i korta ordalag. Kanske är det för långt att ta med i programet, men det känns bra att öppenhjärtligt kunna delge min historia för jag är säker på att det är många där ute i liknande situationer. Min önskan och förhoppning är att världen behöver bli ett bättre ställe. Därför önskar jag att flera tog lite bättre hand om varandra, att man sprider sin medmänsklighet på något sätt, mitt sätt är att berätta om min historia och förhoppningsvis kunna påverka någon. Ingen kan hjälpa alla men man kan hjälpa någon.

Varma hälsningar Sabina.

måndag 14 januari 2013

Sprängd anka

Sprängd anka ska ju vara en fin rätt sägs det. Nog för att jag ätit mycket i mitt liv men vad jag vet aldrig men aldrig den rätten.

Sprängd anka får i stället bli det som just nu beskriver i en metafor hur mitt huvudkontor fungerar just för stunden. Helt fuckat med andra ord. Har en svacka och  för stunden sitta fast i smeten kännsla.

Jag vill mer, jag vill framåt men det går så förfärligt saktfärdigt. Grubblar och vänder på saker till en kvantnivå, kvant är alltså den minsta enheten av energi som finns så ni kan ju bara ana hur mycket pingpong jag har i skallen.

Åter så får jag en knäpp på näsan om att det faktiskt inte är så stor ide att fundera på vad som komma skall för man vet inte ändå vad i morgon har att ge. Plötsligt kom aviseringen om ett litet barnbarn som en blixt i från klar himmel. Inget jag var speciellt förberedd på. Tack och lov flyter det hela på fint och allt går enligt alla doktorers utsago helt enligt fosterutvecklingens bästa tänkbara plan.

Men så kommer det där, de stunderna då jag nästan drabbas av panik och funderar hur det är med mitt barn och mitt kommande barnbarn. Mitt barn känner inte när det blir för lågt fören det är mycket för lågt blodsocker. Så kan det vara för en del diabetiker och mitt barn är tydligen en av de. Som om det inte räckte ändå kan man tycka.

Det är i de stunderna jag måste försöka släppa över allt till naturens egna resurser och tänka att överlevnads- instinkten är så stark så drivet att ta sig något att äta, förhoppningsvis något riktigt sött, måste driva mitt barn till handling före det blir försent. Jag måste försöka tänka att jag kan inte göra något. Jag kan inte oavsett hur mycket jag önskar och vill så går det inte. Gud, eller vem du är, förbjude att mitt tappra älskade barn förlorar kraften att orka handla när blodsockret sjunker till livsfarligt låg nivå.

Fick ett meddelande sent en kväll. I meddelandet stod det två siffror 2,9
Att läsa det och skicka meddelande tillbaka och inte få svar skulle vara den värsta utav alla tänkbara skräck upplevelser någonsin. Efter ett tag så kunde vi tala i telefonen och mitt barn säger det jag inte vill höra men som jag ändå är så väl medveten om.
-Kära mor nu måste jag sova. Jag är så trött efter den här känningen, hoppas att jag vaknar igen. Men vet ju aldrig om jag gör det.

De orden är  i allas vårat medvetna, men att höra det och så brutalt och hårt ständigt bli påmind om att ond bråd död lurar runt knuten är förfärligt. Mitt barn och barnbarns liv hänger på kolhydrater det är ju fan i mig helt galet hur en människokropp fungerar, eller inte fungerar i vårat fall.

För lågt värde ger mitt lilla barnbarn syrebrist där hon just nu ligger och plaskar runt. Vilket då kan resultera i det värsta senario. För höga värden ger mitt barnbarn en hormontillförsel som inte är bra. Barnet ökar i vikt, det kan bli foster skador och många stora svåra problem. Mitt eget älskade barn lever dygnet runt med detta faktum och ska under konstens alla former balansera det hela på bästa sätt.

Många långa mil i från henne så ska jag hantera detta. Men samtidigt vet jag att det hade varit minst lika svårt att bo nära. Jag hade ändå inte kunnat hjälpt henne i det här. Det handlar om naturens alla nycker, om stress, hormoner, mat, aktivitet ja allt det som rör sig i en människokropp påverkar utfallet för blodsockret.


Detta är bara en liten del av allt det jag har i skallen. Inte underligt att man känner sig som en sprängd anka.
Känner mig lite ynklig och aningen vingklippt i dag.
Bara att bryta ihop och ta nya tag, jag är min lyckas egen smed.

söndag 13 januari 2013

Varför inte lite artighet och god ton Malung-Sälen kommun?


<----------- har ni råd att vara snorkiga?



För många månader sedan sökte jag jobb i kommunen. Hade väl ingen större tro på alls att jag skulle få napp. Är väl  inte så jätte poppis i vissa kretsar. Käftar man och är en orädd kritiker så ska man också tjuvnypas i sidan, så går spelet till och givetvis vet jag om det. Det var en av orsakerna till att jag sökte jobbet. Tänkte att kanske finns det någon som skulle våga ge mig chansen. Vet att jobbet som så hade jag klarat bra. Viss unik erfarenhet eftersöktes som jag hade vilket jag vet att få har i kommunen.

Nu kommer detta inte att handla om att jag är pittsur för att jag inte fick jobbet. Nej det kommer att handla om så urdåligt det är av en kommun att inte sända ut ett tack för visat intresse till alla oss som INTE fick jobb.

Jag anser att Malung-Sälen kommun inte är i det läget att man riktigt har råd att bete sig så här mot människor som faktiskt visar intresse för att arbeta i kommunen. Framförallt hör det till god ton att faktiskt visa lite av tacksamhet för att man som arbetsökande person hade kunnat tänka sig att jobba för kommunen, vilket jag egentligen inte hade en tanke på att göra även om jag fått jobbet.

Jag vet att människor med inflytande i kommunen läser här så helt gratis kommer jag nu lämna ett litet reklamtips för er att ta med till rädda den sjunkande kommunen aktionen.

Att snickra ihop ett bra mail och sämtidigt lämna lite länkar till ledigabostäder och annan viktig kommuninfo i mailet. Givetvis ska mailet se inbjudande ut och inte som ett traditionellt kopia kopiatorsnitt ala -81. Även länkar till andra jobb i kommunen kan ju skickas med.

Råkar det nu vara någon som bor i kommunen så behöver den ju inte klicka på länkbanken som medföljer det fina mailet. Enkelt tycker jag men kanske för svårt för de som bestämmer om det hela, vad vet jag?

Att som arbetsökande lägga ner all den tid, kraft och ork som det kräver för att sända ut alla ansökningar, hålla CV uppdaterade och formulera sig utifrån vilket jobb man söker är ett stort jobb. Då är en motprestation som ett litet tack inte så mycket begärt. Kanske var det så att någon av alla de sökande som inte fick jobbet, för jag vet att det var många hade kunnat tänka sig ett liv i kommunen.

Om de nu var så att de inte fanns någon lämplig i bland alla de som inte fick jobbet så kanske den kompetensen behövs och är den rätta nästa gång Malung-Sälen kommun annonserar om ett jobb. Det kan ju vara så att kommunen inte direkt visar ett så gott intryck genom att bete sig så här att någon av de sökande som hade siktet på Malung-Sälen kommun skiter i det efter detta snorkiga mottagande.

Malung-Sälen har INTE råda att missa en enda människa som kan tänka sig att flytta in och jobba i kommunen.

Själv hoppas jag att det aldrig blir så illa så att jag någon gång igen måste söka ett jobb och ha denna arbetsgivaren. Jag vet att jag är värd bättre och vilket tur att jag fritt kan välja.