Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 6 april 2013

Mamma och kulturchocken

Min kära mor är en älskvärd fin människa med hjärta större än störst. Snäll och vänlig vakar hon över oss med en varsam hand.

Men hon är också en av de utvalda på Tellus som av olika möjliga och omöjliga anledningar drabbas av saker som liksom leder till komik och skratt. Saker liksom bara händer runt henne utan att hon menar det.

Som den där gången då hon tappade hamburgaren på Mc Donalds och den liksom gled ner för fönsterrutan. Eller den gången hon kilade fast handen i dörrhandtaget och verkligen satt fast. Att vara hennes barn har väl inte varit fullt så bekvänt alla gånger eftersom hon är utvald att axla rollen som den här typen av person. En viktig hundutställning där mor var aningen sen och jag såg på långt håll att hon med blicken sökte oss i vårat tält. Rätt som det var fick hon syn på oss och stegade i väg fort, raskt och målmedvetet. Jag såg också mamma.......många flera också. Jag såg hela tiden att hon var så fokuserad på att komma fram till oss så hon inte riktigt noterade att en domare i ringen hon var på väg att kliva in i faktiskt var mitt i en bedömning.

I från mitt håll försökte jag vifta och stoppa mamma, vilket hon uppfattade som glada vinkningar i från sitt håll  och så snällt vinkade tillbaka. Jo då så att, morsan stegar igenom ringen som ett lokomotiv och hamnar mitt i en bedömning av en hund.

-Du står still eller går här i från, väste den störda domaren och först då kom mamma på att hon just då var på rätt ställe men absolut fel plats.

Hjälp vad vi skrattade åt det hela. Även mamma så klart. Hon är så van den här typen av händelser så hon har efter hela sin livstid valt att ta det med ro och bjuda på det. Bra inställning tycker jag.

Sen har vi det här med kulturchocken. Man skulle kunna tro att chocken handlar om den överdos av show efter den här helgen. Mammas sambo fick födelsedags present på R.E.A och en buskis som heter Campa i klaveret. Tack och lov gick R.E.A av stapeln i går och buskisen i dag, och som tur var fick mamma också följa med på kulturevenemangen :-)
Nej det jag tänker på är en av min mammas absolut roligaste fadäser jag hört talas om. Detta inträffade under en krogshow med REA i Göteborg.

Morsan bestämmer sig för att uppsöka damrummet, vilket i sig inte är det minsta konstigt alls. Väl instängd i ett litet toalettbås med rumpetten på sin plats så är det väl ingen människa som anar att saker och ting kan hända. Märk väl att vi nu talar om min mamma. Dags att torka sig där man ska så måste en dam allt som oftast luta sig lite åt sidan för att det ska fungera. Fortfarande är morsan med på banan och inget hände. Vips slår blixten till och det blir en jävla action i det där lilla toalettbåset.

Bakelitsittsen på toan ger vika, den sitter helt enkelt löst. Vilket resulterar i att morsan liksom faller med den. Hör och hör och häpna morsan  ramlar ut i från toalettbåset och liksom spränger upp hela jävla dörren!!!
Dörrlisten blir helt småflis och morsan ligger där som en avsupen A-lagare på golvet.Eftersom hon inte var klar på toan så har hon ju så klart inte byxorna uppdragna heller :-D

Snabbt som ögat reder hon i situationen och skyndar sig ut där i från. En stund senare besöker hennes vän toan och hör då några andra damer förfasa sig över vad som hänt. Dörrlister som hänger och toalettsittsen på golvet. Hade jag varit med tror jag faktiskt INTE jag hade sagt spontant, jo det var min mamma som just trillade ut där i från.

Oavsett så älskar jag mamma och med henne har man sällan tråkigt :-) Kul att ni fick en bra helg med massor av skratt. Håll dig i skinnet nu morsan så kanske jag kan visa dig stan här när du kommer på besök :-)

Man undrar ju om du knep i kväll eller vågade du besöka damrummet?

onsdag 3 april 2013

Att bli dödad av Lasse Kongo

Underliga märkliga upplevelser har jag gott om i min minnesbank. Brukar skoja om att det nog sitter en dårmagnet i pannan på mig.

Saker som inte en människa på den här sidan ekvatorn har varit med om tidigare brukar jag få uppleva. Den senaste upplevelsen är i och för sig en sorglig sak, men vad fan det gick bra så vi har ju inget att gråta över precis.

Vi hade åkt ganska exakt 9 tim i bilen i från Sverige av den 10 tim långa bilresan vi har framför oss när vi åker hem till bostaden i Norge. Som bekant är brukar det vara ett signum för Norge att deras vägingengörskonst är undermålig. Smala vägar och maxfarten är 80 km/h.
Ser man en 90 km/h skylt så får man lov att sätta på sig partyhatten och kosta på sig en applåd, känns nästan som att vinna på en triss och hur ofta gör man det?

Precis lika uselt som vägarna är det med skyltningen i det här landet, mycket kan man kosta på och vräka ut pengar på men inte detta. Underligt tycker jag men man kan ju inte få allt av ett av världens rikaste länder. I alla fall så kom vi då åkandes i våran Volvobil i den sena mörka timmen. Vips uppdagar det sig en rondell samt att bilen trasslade en aning efter ett tekniskt fel som uppstod efter julens dikeskörning i Lima.

Nå väl, trött och en smula förvirrad i rondellen tuffar vi sakta på för att komma på rätt väg. Min sambo kör och det är jag mycket tacksam för. Just i detta ögonblick visste jag fortfarande inte vad som några minuter senare ska inträffa.

När vi väl är på rätt väg så gasar han upp till den tillåtna hastigheten som är 80 km/h och i sakta gemak fortsätter vi våran långa resa mot det slutgiltiga målet. Vi närmar oss den sista bilfärgan som vi alla vet betyder att vi srax är hemma med halmen.

Plötsligt börjar det blinka som tusan bakom oss och vi ser att det är en lastbil. Vi förstår inte riktigt vad det är frågan om. Vägen är smal och det finns inget stället att köra av på. Sikten är svår då det är snöblandat regn och vägen är mycket krokig. Det är i detta ögonblick vi nästan håller på att bli mosade av en gubbjävel som hysteriskt skall fram till alla pris med sin lastbil. Tutandes som en idiot och blinkandes i lamporna kör han om oss och broräcket på min sida är obehagligt nära bilen. Hade jag vevat ner rutan och vridit på skallen så lovar jag att näsan hade kunnat snudda broräcket så nära var det. Inte nog med denna helvetes manöver, gubbsvinet ville hämnas ytterligare och slår på backljuset och bländar oss i sin galenskap när han kör för bi oss också.

Jag blev så rädd att jag blev stum och då tror jag att alla som känner mig förstår hur rädd jag blev. Efter detta hade lagt sig till rätta en aning så fattar vi att han kan inte komma så mycket längre än till samma bilfärga som vi också ska med, där är det dags för att ställas till svars för varför han gjort som han gjort och nästan i sitt vredesmod kunde ha utplånat nästan en hel familj när han mosat in oss i brorcräcket.

Efter den smala slingriga vägen så skymtade vi honom i kurvorna och han låg bra långt före oss, trots att vi körde i 80 km/h. Jag bara hoppades att ingen skulle råka komma i vägen för denna galning för då hade det varit klippt. I vissa av kurvorna är det så snävt så det är hastigheter på 40 km/h men kungen på vägen ( om han själv hade fått välja sitt namn ) tycktes skita blankt i detta.

Väl framme vid färgan så stog han där och han skulle få ge en bra förklaring till sitt dårskap. Jonas stegade fram och fråga vad han höll på med och svaret blev ganska samanfattat kort och koncist.
-Jag tycker jag körde bra jag. Och det var du som inte gjorde det.
Sandlåde nivå så klart och givetvis  kunde man väl inte förväntat sig mer då han tydligt visat upp sina konster några kilometer tidigare.
-Jag har kört lastbil i 40 år långt före du föddes,var också ett argument.
Vilket känns jävligt löjligt av flera orsaker. Uppenbarligen så har dessa 40 åren på vägarna inte givit den mista lilla hint om att man ska uppföra sig. För det andra så är Jonas faktiskt inte så ungdomlig som den här norska dåren tyckte sig kunna se eftersom han faktiskt är 43 år. FUCK YOU gubbstrutt!

Efter att ha givit upp diskussionen med  Alve-Dåhn eller vad fan han nu hette så bestämmer vi oss för att låsa in oss i bilen för man vet ju aldrig med den här sortens labila folk vad nästa drag i slaget om vägarnas kung kan bli. Efter någon minut så dyker han upp och ser precis ut som Lasse Kongo i Torsk på Tallin.

-Vet ni att det är förbjudet att ha bilen igång när man står här i kön till färjan? Stäng av bilen annars anmäler jag er.

Oj hjälp vad rädda vi blev, eller inte. Vem fan skulle han anmäla oss till liksom?
-Jo vi har väl en del att anmäla dig för också, din sviniga körning till exempel.

Hysteriskt och gapandes fick han vråla ur sig en smula och jag hoppas att det kändes som att han verkligen hotade oss till ren och skär skräck för att vi hade bilen igång. Om detta nu gjorde så att han mådde en smula bättre så bjussar jag på det.

När färjan väl kom så blev vi dirigerade till att stå bredvid den här pajasen. Kändes spännande att sitta där inlåst i bilen för en galen norsk Lasse Kongo.

Men det bästa av allt var att vi verkligen kom av färjan före honom, det var en seger i sig och FUCK YOU igen liksom. :-D

tisdag 2 april 2013

Självplågeri.

Firade påsken i Malung. Eller så mycket firande var det väl inte tal om. Kändes som de 11 dagarna jag tillbringade i byn var mycket mindre än så. Hektiska dagar, sorgliga dagar och roliga dagar blev det i alla fall.

Hjälpte min vapendragare med flytten, tack och lov har man inte så där super onödigt mycket don som 17 åring i flyttartagen. Tack Televerket för det säger jag då.

Värre var det för min sambo som fick ge sig av på ett flyttuppdrag lite längre bort i Sverige. 1100 kvadratmeter av saker samlat under 137 år som ska gås igenom och sorteras. Prisa Gud för vänliga människor som hjälper till.

Sonen stannade kvar hos mormor efter 60-års kalaset. han behövde vila en stund, vilket jag tycker att han var väl förtjänt av. Han har stor press på sig i från skolan, inte så där direkt finlir här inte även om han är en flitig elev med goda förkunskaper. Mycket eget ansvar och planering i studierna. När hans godmodiga ton sviktar så brukar vi motivera honom med att det är bra att ha  det tufft nu, då kommer det bli lätt som en plätt senare med högre studier. Och han håller med. Fortfarande hägrar studier i USA. Louisiana och träsken med alligatorer förtjusar av någon för mig outgrundlig anledning. Han har många gånger förklarat att hans livsväg och val kommer inte jag kunna göra så mycket åt, och att hans liv måste han få leva som han vill annars känns det inte så meningsfullt.

Visst har han så rätt i det men i bland så önskar jag mig bara två barn som inte sökte äventyren utan ägnade sig mer åt chack och andra lite mindre farliga saker. Men då hade det ju inte varit mina barn. Någonstans så får jag väl skylla mig själv också som verkligen har visat de livets olika möjligheter. Jag är grundfundamentet till att deras styrka finns och att de vet att de har den. Och detta är väl just vad de flesta föräldrarna vill ge sina barn.

Mina barns äventyr är olika men ändå har de så många gemensamma drag och glädjen att få följa deras livsval nära känns bra, även om det många gånger också känns hisnande.

Under 11-dagar i Malung fick jag uppleva lite av den gemenskapen bland vänner och släkt på ett vis som jag saknar mycket här borta. Jag fick också uppleva det jag tagit största avstånd i från och verkligen inte vill vara en del av. Jag behövde bara gå in på banken och sitta i väntan på min tur för att höra två personer tala så mycket dynga att diarrén efter en magsjukepidemi bleknade. På tal om dynga så kanske en av de frispråkige  struntpratarna ska reda på sin egen gård först i den lilla förbyn till Malung. Börja med att hålla ordning på ensilageplasten och städa framför sin dörr före dömande ord fälls över andra ortsbor. Kanske ska den som drev samtalet framåt och medryttaren i skitsnacksorgien fundera på om sin egen roll i kommunen?!? Vill man sälja hus och få kunder eller?

Precis som om inte jag existerade samtalde dessa två stackare om en persons husköp och bedrövelsen över dennes föräldrars ekonomi, att de minsann inte heller hade kunnat hålla i pengarna. Det tycktes inte tas en gnutta notis om att jag satt så nära så jag hörde varje ord som uttalades. Det var i det ögonblicket jag minns precis varför jag emigrerat och blev påmind om att en del i att jag verkligen vägrar leva i denna destruktiva andan som bara förgör och förstör. Det var just då jag kom på att det är självplågeri att faktiskt försöka utvecklas i en ort som Malung. Ändå så är detta osmakliga sätt de två ofelbara människorna samtalade på inte det som gör mig mäst illa.

Träffade en gammal vän utanför ICA som uppmuntrade våran flytt och sa faktiskt något som sammanfattade hela det självupplevda med att bo i Malung-Sälens kommun, min vän sa att det var precis som att bo mitt i ett Dallasavsnitt. Precis så är det. JR Ewing och manupelerande maktspel åt höger och vänster för att finna egen vinning. Svågrar skall förses med de de vill ha så att de håller käften. Svägerskor lika så deras barn också så klart. Mycket som försigår bakom kulisserna påminner exakt om maktspelet i Dallas, den stora skillnaden i det hela är att ingen i Malung-Sälen kommun gör så värst stora vinster utan mer nerköp. Och för mig syns det hela klart och tydligt för varje gång jag besöker byn.

Samhället dör sakta men säkert och det spelar ingen större roll hur mycket jag försökt att få till en vändpunkt i det hela. Fick också kritiska kommentarer på min blogg att det var förfärligt hur bitter jag var som spred min svada över kommunen. I dag ser jag väl att det jag säger i dag borde någon ha fört på tal  för 15 år sedan. Hur bitter jag är eller inte får nog andra tvista om. Jag känner mig inte speciellt bitter, mer frustrerad och jävligt förbannad på att inte flera reagerar och ställer sig upp och gör sin röst hörd. Och jag ser också att jag har goda argument och ideer för förändringar.

För mig är det självplågeri att vara på besök i byn, jag blir psykiskt utmattad och tömd på energi. Jag är så glad för att träffa alla och kramas om en stund och verkligen träffa de som betyder något, men resten skulle jag kunna klara mig bra utan. Att sen lämna min vapendragare känns otroligt tufft och svårt. Men jag måste påminna mig om att det hon väljer är hennes liv och jag vet att hon klarar sig fint. Hon har många av er runt sig som bryr sig så mycket om mig och hela min familj. Ni står helt utaför min kritiska syn på kommunen och det hoppas jag att ni vet och förstår. Ni har gjort det möjligt för mig att överleva, det ska ni alla ha med er i era hjärtan.

Fick nu utrymme en stund för mitt trängande behov av att skriva, det känndes bra. Ha det så gott så hoppas jag att kunna frambringa en ny text inom det snaraste. Kram till er alla och en var, vem du nu än är och vart du än är./ Smina