Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

söndag 19 maj 2013

Möblerar i känsloregistret.

Mormor okänd.
Så kom det älskade lilla livet äntligen till oss. Så fulländad, liten och fin människa. Kärleken spirar och jag tror att detta är den närmaste känslan av religiös jag kan komma utan att ha sett en uppenbarelse i religionens mening.

Mina barn är min största kärlek i livet. Nu kom också ett litet barnbarn som är precis lika dyrbar för mig som mina egna barn.

Får ofta frågan hur det känns att vara mormor redan vid 37 års ålder. För mig är det stor glädje och lycka, en äkta, sann ärlig lycka. Känner mig utvald och unik, känner mig så stolt att se och känna banden till min lilla hjärtevän redan. Även om det inte gått så många dagar som vi känt varandra. Det är inte allt för länge sedan jag inte visste i från dag till dag om jag skulle få ha kvar mitt eget barn i livet, det är inte alls så länge sedan som jag av rädsla och skräck fruktade varje jävla telefonsamtal på fel tidpunkt.
Det var där agnarna skiljer sig i från vetet, jag bestämde mig för att aldrig i hela helvete ge upp kampen om mitt eget barn. Diabetesen skulle inte få skörda hennes liv, det var tvunget att finnas en utväg, det bara måste vara så. Det måste finnas en enda människa på detta jordklot som skulle kunna finna den motivationen som var tappad. Någon måste kunna ge mitt barn ett hopp om livet, en gnista av ork att ta sig igenom det hela. Någon jävla människa som hjälpte mitt barn igenom det svåra så att hon orkade ta tag i sin diabetes som hon just då balanserade på mellan liv och död.

Ingen hjälp fanns, ingen såg det där jag försökte förmedla utan andra konstigheter hittades på och befästes som en sanning och en tro om att det var just det som felade. Hur många så kallade experter jag pratat med ang det hela har jag tappat räkningen på för länge sedan. Så många människor vi har haft inblandade i livet kring fenomenet, eller snarare en svår livskris pga en undermålig pappa (läs spermadonator för mer än så är det inte i dag) det vet jag inte.

För nio månader kom samtalet.
-Mamma jag är med barn

Just då svindlade det i hela min kropp. Jag hade flyttat många mil bort. Här var mitt barn kvar och var gravid.  Det högg hårt i bröstet på mig, vad kan jag göra och vad ska jag göra?

Eftersom vi under en längre tid jobbat stenhårt för att komma till den nivån som vi hade då så stod det ganska klart för mig, jag har min roll varken mer eller mindre. Jag måste smälta ner det hela och riktigt bestämma mig i hjärtat för hur jag ska hantera saken. Många sena samtal och dyra telefonräkningar så så kände jag mig trygg. Jag förmedlade noga att under de kommande nio månaderna så är det bara så att du måste växa upp på fullt allvar. Ett barn ska inte komma till världen som ett extra knäck och en liten hobby för stunden. Ett barn ska komma till lugn och trygghet. Och framförallt måste diabetesen skötas klanderfritt.

Mitt barn var på det klara med den saken, och förklarade för mig att det lilla barnet nu blev motiviationen till att sköta om sitt eget liv.
Till början så hade jag min egen uppfattning och tro om att motivation går inte till på det viset, man kan inte haka över sin motivation på någon annan, man måste finna den själv inom sig först. Det är min skolning och vad jag mitt pucko trodde.
Jag hade fetfel! Och trots att vi är en normbrytande familj så trillade jag in i det normativa själv. Jag blev snabbt överbevisad till min stora glädje och jag kan villigt erkänna det.

Under de nio månaderna som varit har jag vari helt lugn och trygg. Jag har på distans stöttat och varit så nära. Jag har varit tillgänglig dygnets alla timmar men det största jobbet har mitt barn klarat själv.

Jag har fostrat en självständig individ som vet att hon kan själv. Jag har givit henne modet och verktygen i livet. Jag och den hon i dag kallar sin pappa, biologin har inget med saken att göra Vi har varit med henne och älskat henne, vi har satt gränser och vi har tydligt visat att vi har menat det. Tydliga gränser satta av kärlek och omtanke och vi har kämpat stenhårt. I dag får vi betalt i att se hur bra det går. Hur hon sprider sin kärlek till oss. Hur hon faktiskt hanterar saker som för en del äldre personer knäcker fett. Hur hon varsamt hon sköter om sitt lilla barn och gör det som om hon aldrig hade gjort annat. Hur sakta och varsamt den lilla familjen utvecklas med en trygg och lugn pappa och mamma. Det är så stort.

Jag fick inte bara ett barnbarn, jag fick ett barnbarn som faktiskt räddade livet på mitt barn och sin mamma. En liten människa som blev till för att ordna upp saker och ting. En liten människa som pusslade ihop saker och ting så att det skulle bli bra. Ett litet barn som la den sista pusselbiten så att allt föll på plats.

Jag är så tacksam att jag för några år sedan fick lära mig en sak. Du kan ALDRIG ändra på en människa. Men du kan stötta människan där den befinner sig just nu. Det är de ledorden jag fick med mig och verkligen har levt efter de senaste nio månaderna. Och se så bra det gick :-)

Jag älskar min familj <3