Babydoll let´s rock ´n roll

Den haltande tristessen här hemma steg mig åt huvudet. Att inte vara rörlig och fri att gå som man vill fräter sönder psyket. Var nära på att börja med korsstygnsbroderi i hysteri och vansinne och frustration. Jag har inte riktigt kommit dit ännu. Ställer mig ytterst tvivlande till att det verkligen finns människor på riktigt som vill gå hemma och leva på bidrag, är det verkligen sant att det är så? Förvisso får jag inte en spänn för att gå hemma så här men jag är ganska säker på att om jag nu skulle få det så väger en socialsamvaro bra mycket mer än bidragspengar.

I denna absolut avskärmning i från omvärlden så var jag till slut tvungen att göra något åt saken. Efter att ha surfat runt på utbildningsansvarigas sidor, läst all nättidningar jag kommit över och sett allt intressant utbud av tv via nätet så fick jag mer än nog.

Bestämde mig för att söka lite extrajobb som utannonserades.Fasta tjänster och möjlighet till flera timmar som vikarie. Tanken är ju den att det är bra om jag nu kommer in på Högskolan i Molde och vi blir kvarboende i den här delen av världen så är ju ett extrakneg ganska bra att ha. Kommer jag inte in på skolan och vi bor kvar så har jag en grund att stå på i kommunen och jag kommer skapa kontakter och det ena brukar ge det andra.

I går kväll sökte jag ett extra jobb i Molde kommune och ganska exakt 12 tim senare ringer chefen med andan i halsen och kallar mig till intervju nästa vecka. Som Svensk är man inte van denna enorma tacksamhet för att man sökt ett jobb. Som svensk och arbetssökande förväntar man sig inte att få en glad positiv respons för att man vill arbeta. I Sverige är man mer van med att du ska vara jävligt tacksam för att ha ett jobb, klaga inte och gnäller du så ska du ha klart för dig att det är bara att dra, du är utbytbar och absolut inte viktig. Gnäll INTE på din låga lön, känn tacksamhet för att du har privilegiet att ha ett jobb.

Denna snabba respons på mitt sökta extrajobb gör mig enormt glad. Men det gick ju lite snabbare än knät är fixat om man säger så. Och absolut mycket snabbare än jag själv kunde fantisera om. Vad göra? Ja jag får lov att bita ihop utav helvete, för jag vill jobba. Jag får lov att försöka, det är mitt enda tänkbara val. Smärta och svullnad får lov att vara där den är och jag får gråta när ingen ser.

Jag sa också att jag blev så överraskad att hon ringde mig så snart efter att jag sänt in min ansökan.
-Jag blev så glad över att läsa din ansökan att du vill jobba hos oss så jag tänkte att jag måste skynda mig före någon annan hinner få  tag i  dig.

Vilken jävla egoboost att höra det. Man blir glad och känner ett människovärde, att jag med mina erfarenheter och kunskaper faktiskt betyder något. Att en chef kan se och faktiskt sätta värde på det. Känns som svensk nästan surrealistiskt.

Tänker på det jobbet jag sökte via Arbetsförmedlingen i Malung-Sälen Kommun, fortfarande väntar jag på ett tack för din ansökan men tjänsten är tillsatt mail. Förvisso inget mail man jublar över att få men respekten  och  gesten väger mer än glädjen att få ett automatutskickat mail.

Jag är värdefull :-)

Ditt rika troll, du är ond!

Petter Stordalen

Götebrogsposten skriver i dag om Petter Stordalens magnifika personalfest för en kostnad av 30 miljoner kronor.

Detta sticker i ögonen på folk. Och genast blossar debatten upp om hur sjuka och utsatta borde få ta del av de 30 miljonerna i stället för att hotellkedjans personal ska festa upp kronorna på två dagar.

Det tycks vara ganska svårt för många att kunna se det hela ur andra perspektiv än någon sorts slösaktig lyxkonsumtion utan någon sorts poäng. Att människor med stora summor pengar är onda, personer utan  empatisk förmåga som roffar åt sig på bekostnad av svagare mindre bemedlade personer. Är detta verkligen sant?

Nej jag håller inte med om den saken. Jag kan liksom inte belasta Petter Stordalen för att kommuner och landsting inte prioriterar rätt. Varför skulle Petter Stordalen vara boven i dramat? Han har lyckats bra i affärsvärlden. Han har en fallenhet för det och har uppenbarligen lyckats bra. Varför ska det vara skam och fult att tjäna stålar? Petter har 20 000 anställda i sin hotellkedja, alltså 20 000 som har arbete och betalar skatt till statskassan! Det är det ingen av kritikerna som tycks snudda vid tanken av utan någon sorts tjuvaktig  dold verksamhet är vad som blommar upp i tankarna på kritikerna snabbt, det är så kritikerna tycks tro att det går till.

Lika så tycks föreställningen om att den som har stora summor pengar inte behöver jobba utan att kronorna trillar in av sig själv, vips ännu några millar på kontot och här ligger jag i divanen och blir matad med champagne och vindruvor. Är väl också en bild som stämmer föga med den verklighet affärsvärldens drivande människor känner sig så förlikade med.

Petter Stordalen började i unga år som jordgubbsförsäljare och det visade sig att han gjorde det bra. 24 år fyllda och han började som ansvarig centrumledare i Trondheim. Killen tycks ha något som jag absolut saknar, ett driv en fallenhet för att vilja gå framåt och nå framgång. Jag har inte den fallenheten alls. Och i det känner jag mig ganska till freds. Jag blir glad och förtjusas över de som lyckas, känner stor respekt och kan på något vis förstå det stora jobbet de lägger ner. Det jobb jag varken vill eller skulle klara. Men om jag skulle komma på andra tankar så har jag den möjligheten. Det är det fina i kråksången, det står alla fritt att välja samma karriär som Petter om viljan finns.

Att Petter lyckas i sin hotellkedja kanske beror på att han just har fattat det där med personalvård? Att han själv som många andra har jobbat sig fram och begriper att nyckeln till framgång ligger i en fungerande personal? Det enkla ekvationen tycks vara en svår nöt för många att räkna ut. För mig och Petter är det självklart.
Läs hela artikeln här 

Lycka till Petter, du gör det bra!