Äger du din armhåla?

Frida Khalo

Kroppsliga behåringar kan visst provocera människor. Detta känns för mig aningen befängt när jag anser att det finns så mycket annat viktigare att debattera om. Framförallt ta ställning för eller emot. Framförallt så är jag väl av den typen som aldrig någonsin har brytt mig så värst om skönhetsideal, hudsalvor, smink eller ansett mig så speciellt fåfäng. Och på ett ödmjukt liberalt sätt blickar jag ut över mänskligheten. Människor måste väl ändå få bestämma över sig själva och sina egna kroppar.

Det var då jag kom på iden att göra ett undersökande experiment med hjälp av mina egna armhålor. För ca 1 år sedan fick jag en hutlöst smärtande hårsäcksinflammation i min högra armhåla. I storleksordning en svullnad likt en golfboll. Fanskapet ömmade rejält så jag bestämde mig för att nu får det fan i mig vara slut på barbieringen i armhålan.

Under vinterhalvåret har det varit ganska enkelt med frisyr i armhålan, har väl själv tyckt att det inte varit några större problem. Nöjd och glad över att jag på riktigt verkligen trodde att jag ägde min armhåla så har stråna växt och frodats fritt. I familjen har vi väl skojat hjärtligt om saken, min dotter har väl svalt ner morsans ställningstagande och med en axelryckning sagt att det är väl min sak hur jag vill ha mina armhålor. Hennes ord har stärkt mig, ja för visst är det väl min egna sak om hur jag vill se ut och vara.

På något vis så har det också känts bra för jag har kunnat visa henne att inte falla för normer, ideal och samhällets påverkan. Det har ju alltid varit ett mål i min barnuppfostran  med mina barn. Jag har också kunnat påvisa för sonen att en kvinnokropp faktiskt också har hår under armarna, tro det eller ej.

Under nästan ett års tid har min personliga lilla manifestation pågått ganska så friktionsfritt. Men vips dök solen upp och jag avslöjades som en stor bluff, främst avslöjades bluffen för mig själv. Jag trodde faktiskt att jag och mina armhålor var ett sammansvetsat team. Bluffen avslöjade sig på en restaurang. Det var varmt där inne och under tröjan hade jag linne på mig. Hade jag varit så jävla obrydd som jag inbillat mig att jag var så skulle jag inte funderat en sekund på armhålorna. Men när värmen gjorde att jag ville ta av mig tröjan så skrek det i skallen, SHITT POMMES AKTA SÅ INGEN SER DINA ARMHÅLOR!

Smidig som en fiskemask trasslade jag mig ur tröjan utan att vifta nämnvärt mer armarna. Försökte mig på att hämta en kopp java också. Men fick lov att be min andra hälft om det eftersom kaffekannan var så dumt placerad att man verkligen måste sträcka ut armen, därmed visa upp sin orakade armhåla.

Näää så uppenbart äger jag inte min egen armhåla och jag har nu på ett studiemässigt sätt insett att även jag är ett fall för normer jag inte tycker om. Jag stod inte pall utan föll för vad som anses vara rätt och riktigt.

Jag blir förbannad på mig själv och min egen feghet!

Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde.

Malungskyrka.

För den som kan sitt band Kent förstår att rubriken kommer i från låten La Belle Epoque. I texten kan man också höra frasen Alla för alla en för en, det är just det som fäster sig speciellt i mitt hjärta.

Under påskens besök på kyrkogården så tänkte jag just på det där, alla för alla en för en. Hur fan ska man orka axla det ansvaret över världen som de med sina namn på stenarna inte längre själva kan göra?

Det socialarvet vi bär med oss vidare, förväntningarna på att reda ut saker och ting, vara den där vuxna människan som tar hand om och ordnar upp. Givetvis är det inget jag som person är ombedd om att göra, det är min egen känsla. Min känsla och egna vilja när man så väl känner till de öden som mötte många av de mina med sitt namn på stenen.

Jag är 38 år och har deltagit på tre vänners begravningar där döden har varit självvald. Eller självvald känns fel att säga eftersom jag inte tror att självmord är ett val utan ett måste. Något i själen är så trasigt att det bara finns en enda väg ut. Alla barriärer har brustit och livet blir outhärdligt och inte ett alternativ. Jag vet många flera med sina namn på stenarna som också gått samma väg, begravningar som jag inte deltagit på. Vissa begravningar har också grundat sig i sjukdom så klart, men det gör det inte mindre svidande att se namnet på stenen.

Jag är kvar här på jorden och grubblar ganska ofta på hur de mina skulle se ut i dag om de hade varit bland oss. Tänker på mina vänners livssituation, hade någon kunnat hjälpa de att orka leva vidare om rätt hjälp hade kommit i tid. Vad hade de levt för liv i dag?

Minns en begravning som jag cyklade till. Hade inget körkort och visste ingen jag kände som skulle dit. Jag vet att jag tänkte på just det där, här cyklar jag till min väns begravning och mitt liv pågår i samma takt precis som vanligt. Men om 45 minuter ska vi begrava en ung människa som inte kände att livet längre gick att leva. Min vän kommer aldrig åter, min väns familj kommer aldrig att bli den samma igen, men för mig pågår mitt liv i samma vardagliga takt precis som vanligt, här är jag ute och cyklar. Vem är det som bestämmer, vem eller vad är det som avgör ?

Ur detta grubblande så föddes iden om att söka svaren. Därför kastade jag mig hem och gjorde en sen anmälan till en filosofikurs som startar till hösten. Risken är väl den att man bara kommer bli mer förvirrad än någonsin. Metafysik, yes kompress där satt den!! Metafysik passar mig bättre än teologi.

Snuddade i en tidigare kurs vid filosofi, och när föreläsaren på ett förtrollat sätt kunde beskriva det hela och det blev en ahhaaa grej för mig så kände jag en viss iver av att inhämta mera av den filosofiska varan.
Har tidigare varit onödigt rädd för filosofi, det kan jag i dag tycka är synd. För vad är filosofi egentligen? Tja det handlar ju om allt egentligen. Modeller av förklaringar till hur det fungerar för oss. Eller kanske snarare ett försök till att förklara genom olika modeller.

Detta förtjusar mig barnsligt mycket. Man kan ju  tycka att det är märkligt eftersom siffror inte förtjusar mig det minsta. 1+1=2 och där med basta, kanske är just därför jag inte alls är i samklang med siffrorna. Det finns inget personligt som speglar mig i det där. Det finns inga variabler för eget tänkande alls. Svaret är entydigt oavsett vad jag tycker. För tycker jag lite själv där ja då blir det rödmarkerat och FEL. I filosofin så får jag vässa mig själv, mitt absoluta innersta jag och det är spännande.

Ni alla med era namn på stenarna är med mig i hjärtat. Ni har rätt till mer än ett namn på en sten.
Alla för alla och en för en! <3